Saviano: Litteraturen skapar en bättre värld

Att Stockholm ligger gömd under snö i slutet av november är något ovanligt, åtminstone under de senaste åren. Jag vet inte om Saviano har varit i Stockholm tidigare, men den vackra utsikten från Grand hotel, den ljusa snömanteln på gator och tak, och den strålande arkitektur på Nybrokajen måste ha lämnat spår även hos honom, en neapolitanare som kanske aldrig tidigare har sett snö.

Grand hotels Carl Larssonsrum är fullt med fotografer och journalister. Ulla Montan strålar med sin aristokratiska elegans och vänlighet och lovar mig ett fint foto av Saviano. Några vänner och bekanta är också där, bland andra Tidningen Kulturens Birgitta Milits, alltid nyfiken på det som händer i kulturvärlden.

Roberto Savianos milda men bestämda blick verkar ha blivit ännu mildare. Jag har aldrig sett honom le. Det gör han den här gången. Konferensen organiseras av bokförlaget Brombergs (som gav ut Gomorra och hans senaste lilla bok Kärleken är dödens motsats) och av Stockholms filmfestival, under vilken visas den filmatiserade versionen av Gomorra (regi av Matteo Garrone).

Frågorna som kollegorna ställer handlar naturligtvis om Savianos paradoxala livssituation, att han är omringad natt och dag av fem livvakter osv.

- Det är konstigt att vara här, inleder Saviano sitt tal, för den som lever som jag, lever ett splittrat liv. Hela tiden vandrar jag från den djupaste ensamhet till dessa efemära strålkastarljus.  

- Jag är naturligtvis lycklig när jag träffar folk som visar solidaritet med mig. Jag känner mig hedrad när Sverige, den Svenska akademien och till och med riksdagen intresserar sig för mig. I går kväll (i tisdags) deltog jag i ett seminarium om det fria ordet där också den brittiska författaren Salman Rushdie var med. Han är en mycket sympatisk och ironisk människa, men han förstår att det som jag upplever i dag är detsamma som han fick genomgå för 20 eller 15 år sedan på grund av fatwan från Khomeini.

Roberto Saviano markerar sedan skillnaden som finns mellan hans bok och filmen av Matteo Garrone med samma namn.

- De är två olika verk, Garrone är fritt inspirerad av min bok och gjorde en fiction, det är hans egen tolkning. Däremot var det en period när regissören arbetade med filmen i Scampia (en fruktansvärd förort utanför Neapel), och Camorran gjorde sitt bästa för att stoppa deras arbete. Det kan verka konstigt men, tack vare fåfängan, hela stadsdelen ville delta, eller hjälpa till. Så filmarbetet gick vidare.

För att inte fortsätta ställa de vanliga frågorna om maffian, frågar jag honom, först på svenska och sedan direkt på italienska, om hans yrke som författare (mestiere di scrittore för att citera Pasolini).

- Du vill säkert inte befinna dig i den här situationen. Men du har blivit som en rockstjärna, du åker världen runt för att vittna om maffian, men får du tid att skriva? Skriver du en ny bok? Är du medveten om att du riskerar att - när alla dessa strålkastare släcks - att läsaren kommer att döma dig för den bok du ska skriva och som inte kommer att handla om camorran? Alla dessa solidariska personer kan försvinna och du riskerar att bli ännu mer ensam...

- Nu måste jag tänka på mitt liv, svarar han. Jag måste rädda mitt liv från hot och hat. Jag kämpar som ett djur i bur för att kunna leva ett låtsasliv, ett surrogatliv. Så jag kan inte skriva nu.

- Men tyngden som jag ger mina ord är min vittnesbörd som författare. Jag fortsätter att vara författare även om jag inte skriver. Tro mig, det som skrämmer Camorran är inte min bok eller mina ord, det är mina läsare! Min bok har blivit översatt till så många språk att miljoner människor i Italien och i världen vet vad camorran är.  

- Ja, jag är medveten om risken. När strålkastarna släcks. Men jag struntar i det. Jag har bevisat - åtminstone för mig själv - att litteraturen, att en bok, kan informera, kan demaskera det fruktansvärda våld som döljs bakom lyxfasaden av en bankverksamhet eller bakom en fotbollsklubbs aktievärd. Det är för den skull som jag tror på att även litteraturen kan bidra till att förändra världen.

En journalist från Aftonbladet frågar Saviano om det verkligen var mödan värt att skriva

Gomorra med tanke på konsekvenserna han fått betala.

- Jag vet inte det, vad kan jag svara? Men utan min bok hade ingen folkrörelse mot Camorran funnits i Italien. Jag ångra mig inte, men jag erkänner att den inverkan som Gomorra haft på mitt liv gör att jag känner en viss "antipati" för boken.

På en fråga om han verkligen tänker lämna Italien, erkänner Saviano att han har tänkt göra det. Men bara för att kunna fortsätta att arbeta, bara för att kunna ta en promenad utan sällskap av sina livvakter.

- Jag är tvungen att planera det som jag tänker göra två dagar i förväg. Även de enklaste sakerna som att gå på en konsert eller äta på en restaurang. Och mina vaktare lämnar mig aldrig ifred. Ni kan själva förstå hur jag känner mig. Det är som att vara i ett fängelse. En sak som hjälper mig är den fysiska träningen, boxningen hjälper mig att bli av med tankeansträngningen. Med andra ord lever jag som en fånge i de gamla amerikanska filmerna från 40- eller 50-talen.

Presskonferensen avslutas efter 35 minuter. Till sist får jag äran att skaka hand med Saviano som frågar mig från vilken stad jag kommer. Jag tänker, fan räcker det inte med alla svenskar som ständigt frågar mig varifrån jag kommer? Men jag svarar på neapolitanska:

Simme e Napule Robbé! (Vi är båda från Neapel Robban!).

Roberto Savianos ler medan livvakterna för honom bort.

Guido Zeccola

< Föregående		Nästa >