Svensk science fiction – Henrik Örnebring

Tidningen Kulturen fortsätter sin serie om litterär svensk science fiction (SF). Denna gång intervjuas Henrik Örnebring som 2006 debuterade med SF-deckaren Blodsmak. Han håller nu på att sammanställa sin andra SF-roman som kommer ut i vår.

Vad skulle du vilja säga är din roll i den svenska SF-scenen?

- Finns det en svensk science fiction-scen? I så fall är nog min roll högst marginell. Jag kom in på skrivandet via rollspel snarare än SF-fandom, så jag har väldigt lite kontakt med denna eventuella scen. Blodsmak kom till när jag och en bekant skrev en kampanjmodul till rollspelet Mutant, och en av bifigurerna (Sennja Maler) i ett par av mina stämningstexter började pocka på uppmärksamhet. Jag hittade på en historia om henne och frågade förlaget Järnringen om detta var något de var intresserade av, och det var de. Drygt ett och ett halvt år senare hade jag skrivit färdigt Blodsmak.

- Mer direkt rollspelsrelaterat romanförfattande blir det nog inte från mig; det är så mycket roligare att hitta på en värld själv. Jag håller för närvarande på och färdigställer min nya roman, ett gammaldags humoristiskt SF-rymdäventyr för lite yngre läsare, säger Henrik Örnebring.

John-Henri Holmberg från Nova science fiction uttrycker i en tidigare artikel kring SF-författare att: "Grovt kan man dela in dem i två grupper: en som består av författare som läst och inspirerats av utländsk science fiction, och som medvetet skriver i samma tradition som utländska sf-författare, en annan som skriver helsvensk science fiction, där tonvikten entydigt ligger vid den relativt nära framtidens sociala och politiska utveckling, och där få eller inga tekniska, naturvetenskapliga eller mer långtgående andra spekulationer förekommer.". Är det något du kan relatera till, vad har varit dina inspirationskällor?

- John-Henri är spränglärd och vet mer om svensk SF än någon annan, så om han säger att det är så, har han säkert rätt. Jag känner mig nog mer som en av dem som inspireras av utländsk SF i så fall. Stora delar av min tidiga ungdom tillbringade jag med att läsa alla SF-böcker som fanns i Karlstads stadsbibliotek.

- Vad gäller just Blodsmak så är den nog mer inspirerad av traditionella hårdkokta deckare än av någon SF-förlaga. Den nya boken är minst lika inspirerad av de serietidningar jag läste som ung, som av någon annan SF. Dock innehåller den nya boken mer än en blinkning till en av de stora pulp-SF-pionjärerna, Edmond Hamilton. Men överlag så inspireras jag av allt jag läser, inte bara SF.

ImageSvensk SF har svårt att etablera sig, där en av orsakerna har varit att rena SF-förlag historiskt i princip har varit icke-existerande, utan att de tiotal SF-böcker som kommer ut varje år har getts ut på skilda förlag. Järnringen förlag är ett av få förlag som inriktar sig på SF och fantasy och startade sin verksamhet 2002.

Vid sidan av Örnebring ges också Erik Granström, Andreas Marklund och Christopher Priest ut. Förlaget har som profil att ge ut svenskproducerad fantastik. Kan du berätta om tryggheten att ha en förläggare som faktiskt älskar genren?

- Det är jättekul att vara på Järnringen, för på ett litet förlag har man så mycket inflytande över produktionsprocessen - jag får till exempel skriva mina baksidestexter själv, något jag absolut inte ser som ett extra arbete. På de flesta stora förlag tar ju inflytandet slut i och med att man lämnar in slutmanus; ingen frågar en vad man tycker om omslaget innan det trycks och så vidare, medan på Järnringen har jag "final approval" när det gäller nästan allt.

Hur kändes det när boken kom ut; tråkigt när det är en genre som ligger relativt vilande eller tvärtom inspirerande att försöka väcka en genre som borde vara självklar i Sverige. Märkte du någon förutbestämd hållning hos press på grund av din genre?

 - I ärlighetens namn så var min glädje och lycka när boken kom ut helt personlig, jag såg mig inte (och ser mig inte nu heller) som någon representant för genren eller SF-scenen. Eftersom Blodsmak är baserad på en rollspelsvärld är den ju dessutom om möjligt ännu smalare än normal SF, så några illusioner om att den skulle kunna väcka en genre hade jag aldrig. I så fall hoppas jag mer på den nya boken. Jag brukar beskriva den i en mening som "Harry Potter i rymden", det känns väl som det har mer potential att nå ut än en rollspelsbok, eller?

- De recensioner jag har fått har nästan undantagslöst varit mer eller mindre välvilliga, så något generellt klankande på SF som genre har jag inte känt av. Att SF inte ses som lika mycket värd som andra genrer märks väl snarare i att man knappt recenserar SF-litteratur över huvud taget - det vill säga pressen är inte direkt elak mot genren, de ignorerar den bara.

Trots att Henrik Örnebring anser att svensk SF lever på marginalen är han ändå positiv inför genrens framtid.

- Jag har kanske låtit lite negativ i intervjun eftersom jag tvekar om det ens finns en SF-scen i Sverige. Jag tror inte heller att mina böcker kommer ha någon särskilt effekt på genrens popularitet. Men jag älskar ju faktiskt SF och jag tycker att genren förtjänar större utrymme i Sverige. Även om det kanske tar tid är jag hoppfull om framtiden. Vi får inte glömma att deckare en gång ignorerades av recensenterna precis som SF ignoreras nu, och idag är det självklart för de stora tidningarna att recensera och på andra sätt skriva om nya svenska deckare.

- Fantasy ligger också före SF i det här avseendet. Det är ju nu en etablerad genre för yngre läsare i alla fall, köps in regelmässigt av bibliotek och så vidare. John Ajvide Lindqvist har gjort mycket för skräckgenren. Det är bara att hoppas att det snart kommer en författare som lyckas göra samma sak för SF. Fantastiklitteratur står starkare i Sverige än vad den gjort på länge, säger Henrik Örnebring.

Stefan Hedström

< Föregående		Nästa >