Drivande damm, drivande hundar

Image

Ur Yang Fudongs video Öster om Que-byn

När man går genom Spirande vita nätter, den utställning med ny kinesisk konst som visas på Bonniers konsthall i Stockholm fram till den 21 december, ser man ett antal verk som man kunde ha sett på vilken utställning som helst med lagom fantasilös europeisk samtidskonst - om man faktiskt inte redan har sett dem.

En av de medverkande konstnärerna har fotograferat en bok, en skrivare, en mikrovågsugn och några andra saker, och lagt ut bilderna på ett bord tillsammans med de fotograferade föremålen. Varje gång har ett hörn av boken och de andra sakerna hamnat utanför bildrutan, och då har motsvarande hörn på de utställda föremålen sågats av. Det är en sorts visuell vitsighet som inte har mer konstnärligt djup än en sån där teckning av en mexikan på cykel, sedd uppifrån.

Det ser bekant ut: jag känner igen den här sortens konst alltför väl. Att konst som hämtats hela vägen från andra sidan jordklotet inte har något annat att erbjuda än en sorts visuella vitsar som skulle vara ett nerköp om de visades på Konstfacks elevutställning gör mig en aning trött.

Inte långt från sakerna med de avsågade hörnen står en monitor med en konstnärlig video. Tekoppar släpps i golvet, några spricker med ett meningslöst ljud, andra håller. Även det ser bekant ut. Jag börjar på allvar misstänka att det är samma video som har loopats på alla konstutställningar jag sett de senaste tio åren.  

Men så finns också Yang Fudongs video Öster om Que-byn, och den ensam gör hela utställningen värd ett besök. Längst in, i ett helt svart rum, visas sex stora, svartvita filmer. Vi befinner oss någonstans på den kinesiska landsbygden. Marken är platt och uttorkad. Någonting brinner. Damm driver med vinden. Vi följer med en flock utsvultna, halvvilda hundar i långa, tålmodiga tagningar. Hundarna driver omkring i ett landskap där ingenting finns att hämta. De kretsar runt en stor, övergiven tegelbyggnad, som en gång var en fabrik.

I en annan scen gnager ett par av dem på en ryggrad med några utstickande revben. Det finns inget kött kvar på benen, de gnager lika mycket för sysselsättningens skull. En av hundarna är en valp, vars bakben har vridits ur led. Benet spretar i en konstig vinkel, medan valpen haltar på tre ben, utan att kunna gå rakt.

Jag vet inte om effekten går fram i text, men att se det här är på samma gång vackert, obehagligt och tröstlöst. Det finns inget ljud till scenerna, bara ibland hör man vinden som driver dammet framför sig, eller någon av hundarna som gnyr. Det finns människor också, i några scener, men det är hundarna som spelar huvudrollen. När en av dem trampar snett, faller ner i en djup grop vid fabriken och blir liggande, som om den dött eller brutit benen, blir det nästan för svart: så starkt har man engagerat sig i dem. Alla deras sinnen, ögonen, lukten och medvetandet är anpassade för en tillvaro som är så mycket rikare på liv och intryck än den platta ödemark där de befinner sig: det handlar om en förnedrande mental svält lika mycket som en kroppslig.

Cao Feis videointervju med arbetare från Osrams lampfabrik i Foshan blir en sorts pendang till hundarna. Intervjuerna är en del av ett konstprojekt (sponsrat och godkänt av Siemens) som går ut på att arbetarna ska få leva ut sina drömmar (några spelar elgitarr, en tjej har på sig en "vacker" klänning), men det är intervjuerna som väger tyngst.

En efter en sitter arbetarna bakom ett bord och berättar om stressen, meningslösheten och den totala tristessen i sina jobb, medan de fingrar på en energisparlampa eller ett lysrör. Och det slående med dem är att de alla är så välformulerade. Teorier och floskler om Kina blåser bort: tydligare kunde det inte visas att människorna med de här trötta ansiktena, blanka som av svett och skräpmat, är vem som helst av oss. Det är effektivt. Vilket slags näring som håller deras intelligens vid liv, så att de kan uttrycka sig så väl i en tillvaro som inte någonstans har behov av deras tankar, det kan man fundera över.

Håkan Lindgren