Slutsatser från Göteborg: mer afrikansk och arabisk litteratur nästa år

Bokmässan är över - vad händer om vi blickar framåt? Åtminstone en slutsats låter sig dras: vi kan vänta oss mer arabisk litteratur de närmaste åren, och fler afrikanska och asiatiska författare.

När svenska förläggare bestämmer vad de ska översätta utgår de alltid från vad som händer på den brittiska och amerikanska bokmarknaden, skriver Lasse Winkler i senaste numret av Svensk Bokhandel, som delas ut på mässan.

Hans artikel ger en sällsynt inblick i hur förläggarna tänker. Om en bok säljer bra i USA och England kan man räkna med att den också fungerar på den svenska marknaden - så lyder en gammal sanning i branschen. Fler arabiska och afrikanska författare på engelska betyder fler arabiska och afrikanska författare på svenska några år senare.

Winkler har talat med förläggare på Bonniers, Norstedts och Alfabeta, som alla håller med om att det finns en tydlig trend: branschen letar efter spännande, säljbara berättelser i Afrika, Asien och den muslimska världen.

Dan Israel på förlaget Leopard invänder att det inte handlar om något genuint intresse för litteratur från tredje världen, istället handlar det om författare som ofta är bosatta i USA eller England och som skriver lagom exotiskt om sina ursprungsländer för att passa den stora bokmarknaden.

Khaled Hosseinis roman Flyga drake och Alaa Al-Aswanys Yacoubians hus nämns som exempel på den här trenden, och det kommer mer: de förläggare Winkler har talat med berättar att de köpt rättigheterna till böcker av libanesiska, indiska och pakistanska författare.

En av londonmässans fyra, fem intressantaste böcker var Jim Al-Khalilis bok om det medeltida Bagdad, House of Wisdom, säger Jonas Axelsson på Bonniers. Den har han köpt. Inom de närmaste åren kommer också böcker som utspelar sig i Kina, Bangladesh och Zimbabwe att ligga på bokhandelsdiskarna, skriver Winkler.

*

Coolast monter hade utan tvekan Kraft och kultur, elbolaget som också ger ut kulturtidskriften Voltaire. De hade parkerat en enorm, vit Dodge Charger i sin monter, och det är den man stannar och tittar på, inte bolagets tidskrift.

De nummer av Voltaire jag bläddrat i såg ut som en kulturtidskrift gjord av marsianer. Varelser som har sett ett par jordiska tidskrifter och sedan kopierat det de sett så att det nästan ser övertygande ut, men som inte har förstått vad kulturtidskrifter används till.

*

Trendspaning 2: det blir mindre ansikten på bokomslagen de närmaste åren och mer grafiska omslag, mer ornament, enligt Nina Ulmaja, designansvarig på Bonniers.

*

Och till sist har jag lärt mig vad Sveriges mest sålda författare heter. Får vi höra en gissning först? Det är nog inte många som skulle svara Wilhelm von Braun.

- Hans samlade verk har getts ut i sex upplagor, berättar en vithårig gentleman i blå kavaj med guldknappar när jag stannar till i von Braun-sällskapets monter. Det kan man inte säga om många andra författare.

- Inte illa, säger jag. Hur går det för Strindberg? (Hans sällskap har sin monter några meter bort.)

- Han är uppe i en och en halv.

Wilhelm von Braun hade sin storhetstid på 1840-talet. Då var han så populär att han kallades "mannen som lärde svenskarna att läsa". von Braun samlade det han skrev i litterära kalendrar (nu skulle vi kalla dem årsböcker) som kom lagom till jul varje år. Mannen visar mig en av dem. Den heter Calle (vilket smeknamn ger man annars en kalender?) och innehåller en säljbar, fungerande blandning av folkligt fräcka dikter plus en längre novell. 

När jag går därifrån undrar jag om det inte är Wilhelm von Braun-sällskapet som, i tysthet, får sista ordet i den debatt om smal kontra kommersiell litteratur som Svante Weyler försökte dra igång på Expressens kultursidor tidigare i höst.

von Braun var sin tids Mankell eller Stieg Larsson, men hur folklig och storsäljande han än var kan det ändå sluta så här, med ett litet sällskap som hyr ett par kvadratmeter på mässan för att försöka påminna om att han en gång fanns.

Håkan Lindgren

< Föregående		Nästa >