Vansinnigt, men nödvändigt - åtta poeter i ett svenskrumänskt utbytesprojekt

"När kastanjerna faller" låter väl som ett rimligt litterärt uttryck? Men när man, som jag, på hemväg från årets Bok och bibliotek i Göteborg, passerar en närbelägen ekpark, knattrar det rejält i gatuplanet av ekollonens regn. Poesi? Kanske inte i lika hög grad. Visserligen hård prosaisk materia, men betänk en annan möjlig litterär tradition, i vilken eken bedöms ha en annan litterär status, vad händer då?

Litterära möten ger ofta bestående intryck för de inblandade, vilket är väl omvittnat. Men ponera följande: ett kulturinstitut ger fyra svenska och fyra rumänska poeter i uppdrag att parvis översätta varandras poesi. Dessutom utan att någon av de inblandade kan något om den andres språk. En tio dagar lång (eller kort) process, anordnad av Rumäniens kulturinstitut, äger således rum under sistlidna vår i den rumänska litteraturens postkommunistiska portalgestalt Mircea Dinescus byggnad Casa Port Cetate, en bra bit väster om Bukarest i den valakiska obygden.

Jag mötte fem av dessa pionjärer under bokmässan och försökte ta reda på hur man kan ge sig in i ett dylikt projekt och, framför allt, hur man tar sig ur det. Rumänien har, enligt Eva Leonte från Rumänska kulturinstitutet, under de senaste åren satsat på att på allvar presentera Rumänien som en europeisk kulturnation, vilket man bara kan instämma i, om man betänker vilken roll rumäner spelat i den europeiska kulturkontexten, historiskt sett.

Man ser det här kulturmötet, som initialt kan liknas vid något helt vansinnigt, som nödvändigt, men poängterar att det måste fungera som ett möte, inte som en ensidig exposé. Den rumänska litteraturen strävar också, enligt poeten Elena Vlădăreanu, efter att återta den långt framskridna avantgardistiska roll, den hade före kriget.

Vad blev då resultatet av detta? Det lustiga är att ingen av de medverkande kan sluta sväva i ovisshet om just slutprodukten. Då fortfarande ingen av dem, av naturliga skäl, kan mycket mer än förr om den andres språk, kan ingen av dem själv verifiera kvaliteten av de andras arbete.

Det tycktes, åtminstone i samtal med de svenska poeterna Ida Börjel, Kristofer Flensmarck och Kajsa Sundin, inte heller ha varit det mest essentiella i projektet, även om det poängterades att samtliga helt och hållet gick in för arbetet med högsta tänkbara ambitionsnivå.

Adepterna stuvades alltså in i denna villa, omgiven av idel landsbygd, lugn och ro, och sattes i ett kvantitativt förutbestämt arbete (en viss textkorpus hade givits på förhand), öga mot öga, med förhållandevis ålderstigna lexika samt tredje språken engelska, franska och italienska.

Sedan brakade antagligen det verbala (och skriftliga) korsdraget löst. Lusten att gå denna utmaning till mötes, med all tydlig och tänkbar eld och glöd, bottnar säkert i både de medverkandes positioner, som nyetablerade författare, men också i ungdomens aptit på ovanliga estetiska vandringar.

Det är tänkt att projektet skall mångfaldigas. I sig tycks det som en patenterat intressant situation, att utsätta poeter för ett främmande outgrundligt språk, nästan som en litterär doku-såpa. Den rumänska experimentlustan ekar av namn som Tzara och Ionesco, men också av namn som man förknippar med litteraturens skrämmande reella roll, som Celan, Stancu, Müller, Istrati, Cioran och Eliade.

Jag imponeras av de kvinnliga rumänska poeterna Elena Vlădăreanus och Adela Greceanu, att samtidigt verka för sin egen poesi och sitt hemlands position i det nya Europa, en ovan roll för en svensk författare.

Den svåraste frågan att besvara för de jag intervjuade, var den som berörde det mest bestående intrycket eller den viktigaste lärdomen av projektet. Vagt märkte jag att upplevelsen varit omtumlande, att den hade givit relief åt det egna författarskapet och att det snarare än översättning av kontrahenternas texter, handlat om en slags tolkningssituation, ett möte präglat av en vilja till förståelse, hellre än konkreta resultat. Det fanns också en konsensus kring att konstellationerna varit fruktbara, samarbetena hade varit goda och att det urval poeter som gjorts hade fungerat. Som konkret exempel slogs jag av att höra hur provocerande Ida Börjels senaste diktsamling Konsumentköplagen: juris lyrik hade varit för Elena Vlădăreanu.

När jag själv lyssnade till hennes uppläsning under bokmässan, fann jag det knappast provocerande. Snarare är den rumänska text, som Ida översatt (Lyrikvännen 5/08) svår att föreställa sig i en svenskspråkig, litterär kontext. Sådana kastanjer och ekollon måste dessa poet- och översättarmöten ha varit fyllda av.

Något hedrande bör också sägas om ett initiativ, som på lika villkor låter talangfulla unga poeter mötas under totalt avklädda omständigheter, och hedrande även om dessa poeter, som iklätt sig varandras språkdräkter, om än stapplande, och presterat sådana spännande alster. Som Kristofer Flensmarck poängterar, behöver man som författare inse att likheterna mellan skapande människor faktiskt är rätt stora, även om materiella, traditionella och andra förutsättningar skiljer en åt. De existentiella villkoren snarare förenar än avgränsar. Den nödvändiga dialogen skapar i en dialektisk process något där både du och jag hörs. Och det för världen framåt.

Michael Wirth

Fotnot: De andra författarna i projektet var svenske Malte Persson och Claudiu Komartin och Dan Sociu, från Rumänien. Läs för övrigt Ida Börjels magnifika dagboksnotater i det senaste numret av Lyrikvännen, 5/08, där också en hel rad av de faktiska resultaten presenteras på svenska, beledsagade av essäer om den rumänska poesin med mera. Tidskriftens framsida pryds också av hennes vackra foto, utsikten från en rumänsk veranda.

< Föregående		Nästa >