Lettland och Sverige: en okänd historia

I år var det Lettlands tur att stå i fokus på Bokmässan i Göteborg. Lettisk litteratur kan låta som ett främmande ämne, men den har mer med Sverige att göra än vi tror.

När Lettland var ockuperat av Sovjetunionen överlevde den lettiska litteraturen på svensk mark, tack vare den mängd av exilförlag som startades här, drivna av entusiaster. Detta är inte bara en viktig del av Lettlands historia, det är också en okänd del av Sveriges historia som rullas upp när Janis Kreslins, bibliotekarie vid Kungliga Biblioteket, berättar om den lettiska litteraturens exil i Sverige, tillsammans med författaren Nora Ikstena och litteraturprofessorn Ausma Cimdina.

Exilförläggarna gav ut allt från barnböcker till vetenskapliga referensverk och översättningar ur världslitteraturen. Poeten Dzintars Sodums översättning av James Joyces Odysseus nämns med särskild respekt av paneldeltagarna. De historiska verk som publicerades i Sverige 1944-91 är fortfarande långt fler än de som getts ut i Lettland, säger Kreslins.

Han nämner särskilt den lettiska historia i nio tjocka band som gavs ut i Sverige. Böcker om lettisk historia utkom förstås även i det ockuperade Lettland, men i kommunistpartiets version: när sovjetregimen vill förfalska ens lands historia blir det viktigt att ge ut den själv.

Janis Kreslins vill betona det positiva med exillitteraturen. Den var inte bara nostalgisk och bunden till det förlorade hemlandet, exilen innebar också en möjlighet att börja på nytt, att betrakta sin historia med nya ögon, att skriva på nya sätt. Han jämför exiltillvaron med att flytta in i den virtuella verkligheten, Second life.

- Vi är den fjärde generationen letter som inte dör i samma land som vi är födda i, säger han. När livet ser ut på det sättet blir den egna kulturen något man kan ta med sig som en resväska vart man än hamnar, menar han, den blir ett identitetspaket som kunde packas upp och blandas med den lokala kulturen till en kreativ mix, som när man lägger en buljongtärning i vatten. Det låter onekligen praktiskt, men Nora Ikstena håller inte med.

- Om vi var så välanpassade till ett liv i exil skulle det inte göra så ont, säger hon.

Och hur mycket blandades egentligen svensk och lettisk litteratur under de här åren? Nog ger det en något att tänka på att det vitala lettiska kulturliv de beskriver kunde existera helt under radarn, utan något nämnvärt utbyte med svensk litteratur. Om ointresset var ömsesidigt eller bara fanns på den ena sidan framgick inte av diskussionen.

På mässgolvet deltar Lettland med en monter helt byggd i wellpapp. Den ser ut som skelettet till en dinosaurie, men de stora revbenen är i själva verket konturen av det nya nationalbiblioteket som ska byggas i Riga.

Mitt i montern finns en stor platt-tv, där de unga poeterna Sergei Timofejev och Artur Punte demonstrerar ett dataspel där man skjuter fram poesi. Jag fångas istället av en bok med slitet skyddsomslag, som står längst bort i montern utan att göra något väsen av sig, och visst är det den: Dzintars Sodums odysseusöversättning (Uliss på lettiska). Öppnar man den står det mycket riktigt "Västmanlands Folkblads tryckeri 1960".

I montern träffar jag också Janis Kreslins igen. Samma historia upprepas nu i Sverige med andra folks exillitteratur, berättar han. Bland annat finns det kurdiska nationalbiblioteket på Skeppsholmen i Stockholm. Och bokströmmen mellan Sverige och Lettland går numera i andra riktningen. Många små förlag trycker sina böcker i Riga, eftersom det är billigare där. Även Kungliga Biblioteket, där han är förste bibliotekarie, har börjat göra det, säger han.

Håkan Lindgren

< Föregående		Nästa >