Arne Ruths kritik räddar diskussionen om kultursidorna

Bokmässan i Göteborg inleds med en paneldebatt om tillståndet på de svenska kultursidorna.

- Vi älskar att debattera oss själva, suckar Karin Magnusson, Aftonbladets kulturchef, och publiken riskerar att bli tung i huvudet redan under torsdagsmorgonens första seminarium, för det har man ju hört förut. Det är den äldste i panelen, Arne Ruth, tidigare kulturredaktör på DN, som räddar seminariet från att bli just en sådan självbespeglande diskussion där inget väsentligt blir sagt.

I panelen deltar också Tuva Korsström, tidigare kulturchef på finska Hufvudstadsbladet, och den danske kulturskribenten Andreas Harbsmeier, mer om honom senare.

Medan Karin Magnusson talar om känslor ("vi ska låta känslorna ta plats, kvällstidningar är bra på känslouttryck") talar Arne Ruth om pengar.

- Tidningarna måste börja betala anständigt för kulturartiklar, säger han. Betalningen är parodisk, och det är inte redaktionernas fel, utan ägarnas. Den här delen av journalistiken bygger på att tidningarna medvetet exploaterar idealister. Det pågår en exploatering av det intresse som finns hos människor att läsa och tänka, och på lång sikt urholkar det förutsättningarna för hela verksamheten. 

Det mest talande ögonblicket i diskussionen var de andras tystnad efter den kritiken. De vet att han har rätt, och de vet samtidigt att de aldrig kommer att chefa över en kulturredaktion som ser ut som den gjorde när Arne Ruth började på DN 1982, med fast anställda skribenter vars enda uppgift var att läsa, tänka och följa sina egna intressen.

Ruth riktade också en del av kritiken mot sig själv.

- Jag tar på mig en rejäl del av skulden för kultursidornas problem. Det var jag som genomförde reformen att ta bort kulturen från sidan fyra och göra en egen sektion under rubriken "Kultur & nöje".

Hans förebild var Village voice, newyork-tidskriften som aldrig brytt sig om gränserna mellan högt och lågt, utan skriver intelligent om allt. Men någon svensk populärkulturjournalistik av Village voice-klass blev det inte, konstaterar han i efterhand.

Istället följde man den mindre krävande vägen och anpassade sidorna efter förlagens och filmbolagens lanseringar.

- Jag bortsåg från den kommersiella faktorn, från lanseringsmakten.

Karin Magnusson och Tuva Korsström håller med: de jäktar för att hinna med allt som förlagen, filmbolagen och skivbranschen släpper, vilket gör att de aldrig får tid att göra det de egentligen vill.

Jag för min del håller hellre med Karin Magnusson när hon senare säger att klagomålen på populärkulturens intåg på kultursidorna är något vi borde ha lagt bakom oss. Det är en självklarhet att en bra kultursida ska skriva skärpt om populärkultur lika väl som om litteratur och konst.

Magnusson och Korsström är också eniga med honom när han säger att tidningarna måste bli bättre på att rekrytera skribenter med utländsk bakgrund. Men är verkligen bristen på skribenter med invandrarbakgrund ett lika stort problem fortfarande? Eller vad sägs om Maciej Zaremba, Dilsa Demirbag-Sten, Rakel Chukri (som just blivit kulturchef på Sydsvenskan), Sakine Madon, Oivvio Polite, Lawen Mohtadi, Nima Daryamadj, Zanyar Adami, Devrim Mavi, Athena Farrokhzad...

Utgångspunkten för diskussionen var Andreas Harbsmeiers granskning av den svenska kulturjournalistiken. I vintras gav Göteborgs-Posten honom i uppdrag att läsa de fem största svenska kultursidorna under tre veckor och resultatet blev två långa, kritiska artiklar som kan läsas här och här.

De svenska kultursidorna är provinsiella och konfliktfria, skrev han, och recensionsverksamheten påminner mest om en varukatalog; det djupare, kritiska tänkandet om litteratur och samhällsfrågor saknas.

De andra samtycker: det är för mycket konsensus på sidorna. Men vilken sorts konsensus handlar det om? Här borde de ha borrat djupare. Det speciella samförstånd som präglar svenska kultursidor är ett samförstånd som inte har något namn, och därför blir det halt som en ål: en diskussion om något som på samma gång är diffust och överallt närvarande kommer ingenstans.

Jämför med 70-talet, när det fanns en uttalad politisk konsensus, eller med 80-talets postmoderna konsensus. En tydlig, uttalad ideologi går att angripa och diskutera, men vad ska man kalla vår tids konsensus, frågar jag Harbsmeier efter debatten.

- Det är en snällhetskonsensus, svarar han. Samtidigt är han lika kritisk mot de danska kultursidornas oförsonliga gräl om islam och dansk kultur. Bäst i Danmark, tipsar han, är Weekendavisen.

På bokmässans första dag har också Aftonbladets nya kultursida premiär, och Karin Magnusson håller stolt upp ett uppslag för publiken. Det slår ingen med häpnad utan ser ut som kultursidor brukar göra: en stor bild mitt över uppslaget medan texterna trängs ut i kanterna.

Att redaktionen har tyckt att det ämne de tar upp är viktigt - i det här fallet manliga självbiografier - markeras som vanligt genom att de har gett det en stor bild, större än den artikel bilden ska illustrera.

Håkan Lindgren

< Föregående		Nästa >