Torka bajs för att garantera överlevnad - Johan Jönson om humanitet

Image

”Avföring är svårsmält”, anser Johan Jönson.

Poeten Johan Jönsons språk är infiltrerat av avföring. Det är ett språk som trots sitt lager av "immanent vithet", sina "atopiska" "konstituerande" "hononymer", ändå inte kan undkomma "ett grynigt, mörkt trögflytande slem"; "som chokladmousse fast mörkare, svartare". 

Johan Jönson beskriver själv sitt språk som "medvetetet om att det är hårt stratifierat, hårt spänt mellan olika maktrelationer". Det är ett språk som vägrar att gå med på den tysta överenskommelsen om att hålla kroppsligheten utanför den litterära sfären, och som därmed blir obekvämt:

- Att mina böcker uppfattas som extremt avvikande vad gäller att skriva fram att det kroppsliga har att göra med att man är ovan vid representationer av kroppen i litteraturen, säger han.

Och även om det sätt på vilket kroppsligheten skildras påverkar hur den uppfattas av läsaren, finns det en viss typ av kroppslighet som aldrig kan vara neutral. Som Johan Jönson själv konstaterar:

- Avföring är svårsmält.

Jaget i Jönsons senaste bok, Efter arbetsschema, rör sig i samhällsmiljöer där kroppsligheten inte kan förnekas; där den sväller över sina bräddar, påtaglig och stinkande. Den ekonomiska verklighet som beskrivs är en i vilken man bokstavligen kan finna sig tvungen att torka bajs för att garantera sin överlevnad.

Bokens karaktär tar arbete på äldreboenden, hem för utvecklingsstörda, psykiatriska avdelningar, vårdhem; alla institutioner som Jönson menar är en produkt av den moderna tidens idé om medmänsklighet:

- Det är moderniteten som producerar den humanitet som gör att vi måste ta hand om gamla, sjuka, handikappade och svaga. Det är en humanitet som producerats under nittonhundratalet - och som det bryts mot ständigt, naturligtvis. Nittonhundratalet är ju en enda lång katastrof. Och det uppfattas som så fruktansvärt just eftersom våra ideal om humanitet och mänsklighet är idealistiska och orimliga.

Denna diskrepans mellan ideal och verklighet blir högst påtaglig på de arbetsplatser som skildras i Efter arbetsschema, och som Jönson själv verkat i under sitt yrkesliv. Förutsättningarna för att känna i enlighet med de humanistiska idealen - att hysa en uppriktig medkänsla med patienterna - är dåliga inom vården.

- Samtidigt krävs det av vårdpersonalen att de skall känna detta. Gör de inte det blir de föremål för moraliska förkastelsedomar, det liberala straffet framför andra. Efter fattigdom, naturligtvis.

Jönson fortsätter:

- Jag tror att det är ett spel mellan idealitet, som är orimlig och virtuell, och realitet, som är någonting annat. Men vi internaliserar idealen. Om man inte känner denna medkänsla vågar man inte säga det högt.

Men i verkligheten trängs empatin ibland undan; ryms inte bland stolpiller, vuxenblöjor och lakan av plastad frotté. Johan Jönson tycker ändå inte att det handlar om en avtrubbning eller avstängning hos vårdarna. Snarare än en stympning av jaget, ser han det som uppstår i arbetssituationen som en övergång till en av jagets många avgränsade delar, den professionella identiteten.

Ett visst undanskjutande av mänsklig empati menar han ingår i yrkesutövandet:

- Det är inte avstängdhet utan olika roller man gör. Det heter ju yrkesroll av en anledning: man går ut ur sitt jag och in i sin yrkesroll. Man får lära sig det. De flesta gör det. Det ingår i den moderna jaguppfattningen.

Jönson vill heller inte tala om det som en splittring av individen:

- Jag ser det inte som en splittring, för då utgår man ifrån något som skulle varit en enhet, och då undrar man när det skulle ha varit det. Det tror jag inte är möjligt. Det tror inte jag på. Det är inte möjligt att analysera det på det sättet. Splittring har en negativ klang. Den är inte negativ, den är produktiv.

Johan Jönsons sätt att tala om dessa saker - lugnt, konstaterande, med ett milt och närmast distanserat intresse - står i bjärt kontrast till den bild som förmedlas i Efter arbetsschema. Som jag läser boken skildrar den inte så mycket en splittring av individen som ett fullständigt krossande; en dränering av tillvaron på allt det som är mänskligt, till dess att det enda som kvarstår är barnmisshandel, självhat, kroppsavsöndringar, antidepressiv medicin och den kvalmiga smaken av lökchips i munnen efter ännu en sömnlös natt på jourrummets nednötta soffa. Som jag förstår den tillvaro som boken skildrar är den monstruös.

Mitt emot mig tar Johan Jönson en klunk av sitt kaffe, lojt tillbakalutad i den gröna trädgårdsstolen.

- Jag tycker inte att världen är hemskt på något vis. Den är produktiv, på alla tänkbara sätt. Det är ofta något jag ser med hur folk läser mina böcker, den här också. Att det skulle vara hemskt, säger Johan Jönson.

Jag envisas: tillvaron gör dig till någon som du föraktar, du kan inte ändra på det. Det får dig att börja avsky dig själv, och solkar dina viktigaste och mest privata relationer, till och med den med dina barn.

- Jo, absolut.

Det är väl hemskt?

- Det kanske man kan säga.

Men vad Johan Jönson i första hand menar sig göra i Efter arbetsschema är att beskriva en dynamik, "en sorts maktdynamik som konstituerar den ordning som vi har". Är då våra närmaste relationer, ytterst vår livslust, ett rimligt pris att betala för upprätthållandet av denna produktiva ordning? Jönson dröjer ett ögonblick innan han svarar.

- Det kan man fråga sig. Det kan man verkligen fråga sig. Jag undrar om den frågan är möjlig att ställa idag... jag är tveksam till det. Den har en tendens att... jag kanske har fel, men jag tycker att den har en tendens att vara en moralisk förkastelsedom, som i första hand syftar till att glorifiera den som uttalar den. Den har ingen verkan.

Och det är uppenbart att det inte är fällandet av värdeomdömen om tillvaron som är centralt för Johan Jönsons författarskap, snarare ett utforskande av den:

- Jag skildrar inte i första hand en värld som är hemsk. Utan en värld som är produktiv. En viss ordning som är produktiv, oavbrutet. Den producerar inte bara ting, utan affekter och relationer. Vi är fullproppade med begär och affekter av olika slag, många och starka.

Han upprepar, som ett svar på min uppgivenhet:

- Jag tycker inte att världen är vansinnig. Inte i första hand. I första hand skulle jag vilja förstå hur den fungerar, säger Johan Jönson.

Helena Granström

< Föregående		Nästa >