Ibland är det enda sättet att hitta rätt att hitta fel

Poet, bloggare, korrekturläsare och förlagsredaktör. Helena Granström har intervjuat Hanna Hård.
- Jag tycker inte att det är möjligt att skilja mellan politiken eller feminismen och skrivandet. Vad som leder till vad. De hänger ihop ganska intimt, på samma sätt som andra politiska funderingar som kärnfamiljkritiken eller klimatpolitiken. De hänger ihop. Allt hänger ihop, säger Hanna Hård.

Ibland är det enda sättet att hitta rätt att hitta fel.

Ett sådant påstående kan ses som försvar av det som på kvällspressens kultursidor anklagats för att vara "gnällfeminism"; en förutsättning för att kunna ändra på sakernas tillstånd är att se dem, och att tillåta sig en diskussion om varför de bör ändras.

Man tänker sig att Hanna Hård skulle instämma i ett sådant gnällfeminismens försvar. När jag möter henne på en slamrig kaffebar på Kungsholmen - hon kommer cyklande till vårt möte, lätt igenkännbar trots att hjälmen täcker det violetta hår som hon angivit som signalement - får jag intrycket av att hon fäster stort värde vid den delade erfarenheten, av att upptäcka att man inte är ensam om sin upplevelse av att världen ibland är vansinnig. Därmed blir det också värdefullt att klaga, att protestera, att påpeka att saker inte är okej; för att påminna sig om att man är i sin fulla rätt att vilja något annorlunda, och om att det finns flera som vill samma sak.

En sådan ambition tycks, vid sidan av skapandet av kreativa kontexter där kvinnor kan känna sig bekväma och ge varandra stöd i det de vill göra, vara central för den blogg som Hanna Hård driver tillsammans med Frida Lindahl.

Bloggen, som går under namnet Vi som aldrig sa sexist, startades i mars i år, delvis som resultat av de feministfrukostmöten som anordnades på Café Edenborg under hösten 2007. Sedan dess har bloggen utgjort en plattform för diskussioner om feminism och vardagsförtryck, inte minst genom sin välutnyttjade kommentarfunktion.

Ibland är det enda sättet att hitta rätt att hitta fel.

Hanna Hård är även verksam som korrekturläsare, vid sidan om uppdrag som förlagsredaktör, formgivare och skribent. På senare tid har hon bland annat arbetat med böcker på förlagen Vertigo och Voltaire Publishing, och med antologier från Stockholms Universitets numera nedlagda skrivarkurs, efter att själv ha gått kursen under läsåret 2002-2003.

Att rätta till saker ligger för henne, menar hon:

- Jag är en utpräglad korrläsartyp. Vilket kanske kan tyckas osympatiskt, med en person som gillar att finna fel.

Men det är tydligt att hon uppskattar sitt arbete:

- Det är mitt jobb att vara korkad och hitta alla möjliga missförstånd och få den bok jag jobbar med så bra som möjligt.

Och den litterära verksamheten är för henne inte separerad från antisexistisk eller annan politisk praktik:

- Jag tycker inte att det är möjligt att skilja mellan politiken eller feminismen och skrivandet. Vad som leder till vad. De hänger ihop ganska intimt, på samma sätt som skrivandet sammanhänger med andra politiska funderingar som kärnfamiljkritiken eller klimatpolitiken. De hänger ihop. Allt hänger ihop. Det känns som en av de viktigaste insikter och lärdomar jag har dragit av kanske framförallt bloggen, säger Hanna Hård.

Vidare ser Hanna Hård både läsandet och skrivandet som värdefulla frizoner i strävan att utforska och omformulera sin egen identitet i frånvaro av tvingande könsnormer:

- Det är kanske inte i sig lättare att överskrida könsrollerna i dikt, men mer socialt accepterat. På så sätt är det lättare. I litteraturen är allt tillåtet på ett helt annat sätt än vad det är i verkligheten; det är iallafall en god inställning att det skall vara så. Litteraturen är ett kontrollerat försök med andra roller. Det får förekomma saker i litteraturen som vi inte vill ha i verkliga livet. Men den litteratur som jag tycker bäst om är den som lämnar spår i läsaren.

Och denna politiska, kulturella och sociala sprängkraft hos litteraturen bekräftas av en manlig omvärlds dom över historiens litterärt intresserade kvinnor.

- Litteraturen har länge varit en kvinnlig tillflykt från det omvårdande: kvinnorna som smiter ifrån sina sysslor i hemmet för att skriva eller läsa, och de motrörelser som följt i form av till exempel Madame Bovary-moralpaniken. Jag korrläste en bok senast idag där en av karaktärerna får höra att hon kanske läst för många olycksbringande böcker.

Och, påpekar Hanna, "man kan ta en uppenbar grej som reaktionerna på Valerie Solanas SCUM-manifest".

Ibland är det enda sättet att hitta rätt att hitta fel.

Det händer också att Hanna Hård skriver lyrik. Och också då är det felen som leder henne framåt. Hon berättar att många av hennes dikter "är ett resultat av felläsningar". Andra, menar hon, bara kommer till henne helt färdiga, och ytterligare andra i tillståndet mellan sömn och vakenhet.

- Vissa dikter uppstår i det halvpsykotiska tillstånd när jag precis har vaknat. Då brukar det dyka upp saker som jag skriver ned. Och sedan senare på dagen minns jag: skrev inte jag någonting i morse? Och så brukar jag titta på det, och så förstår jag ingenting.

I denna mening är också dikten ett instrument för att hitta ett eget jag bortom könsnormer, utseendefixering och kroppshets.

- Lyrik handlar om att släppa kontrollen. Släppa en kontroll, och ta en annan sorts kontroll. Det handlar verkligen om att fästa sig själv på papper. Att skriva ned sina egna tankar, uppfinna sina egna lagar. Inte all litteratur genomför detta, men det finns en potential.

Och det jag som skapas i läs- och skrivandeprocessen är heller inte ett isolerat, intellektuellt jag, utan en kroppsligt förankrad identitet i aktiv dialog med sin omvärld.

- Jag har fastnat för den gamla grekiska synen på litteraturen som ett samlag. Att det uppstår något mellan författare och läsare, att det skapas något i den här kontaktytan, att det är en litteratur som lever i läsaren.

Litteraturen som kvinnlig - eller mänsklig - tillflykt, behöver alltså inte vara den kartesiska dualismens flykt från det sinnliga, utan tvärtom ett sätt att utforska sin egen sinnlighet. Kanske är det en aspekt som spelat in för Hannas val av litterära genrer:

- Jag är förtjust i de mer fysiska litterära genrerna, skräck och pornografi, som på något sätt kräver ett kroppsligt engagemang. Det är nog mitt sätt att komma ifrån synen på litteraturen som enbart själslig, intellektuell eskapism.

Hanna Hårds texter har än så länge publicerats sparsamt, och hon tycks inte ha någon större vilja att "ge sig ut i publiceringssvängen".

- Jag har bara inte känt behovet riktigt. Jag är nöjd med de publikationer jag har, och har inte direkt skrivit något nytt i lyrikväg på senaste tiden.

De sex dikter som hittills publicerats i tidskriften Pequod, tycks ha nått offentligheten närmast av en slump.

- Jag kanske ville se om det gick.

Och det kroppsligt engagerande skrivandets fysiska närhet - påtaglig i läsande såväl som skrivande - i kombination med lyrikens uppgivande av kontroll, gör litterär produktion till en högst personlig och utlämnande historia. En av sina dikter säger Hanna Hård att hon rodnar så fort hon tänker på att hon skrivit, och ännu mer när hon tänker på att folk läser den.

- Jag försöker att inte tänka på det så mycket, säger hon.

Hanna Hård lär fortsätta att upptäcka - och påpeka - fel, i språket såväl som i världen. Vid sällsynta tillfällen är det möjligt att skapa positiva alternativ som kan stärka och utveckla - litteraturen, studiecirklar, separatistiska cafépysselkvällar och en feministisk blogg är sådana - och i vardagen kan det mest angelägna vara att inte sluta reagera.

- Jag tror att det är jätteviktigt bara att medvetandegöra att det finns en norm, och hur den här normen ser ut, och hur den vill få oss att se ut. Jag tror att den medvetenheten är fundamental för att kunna bygga upp något som är det minsta ens eget, i den mån det finns något som kan sägas vara helt ens eget.

Hanna Hård tycks vara på god väg att lyckas.

Helena Granström

< Föregående		Nästa >