Way out West, Way up Front

Mittemellan den klassiska tältfestivalen (Hultsfred, Arvika) och den renodlade stadsfestivalen (Storsjöyran) placerar sig Way out West, som i år arrangerades för andra gången i Slottsskogen. Det är en festival i det gröna, men med staden som fond och de medarrangerande klubbarna nära inpå.
Med andra ord ett unikt koncept, som saknar egentligt motstycke på någon annan plats i landet. Hade det inte varit för sedvanligt svindyr öl i plastmuggar och rigorösa säkerhetsbestämmelser kunde man nästan inbilla sig att det burit av över gränserna mot kontinenten.  

Men tydligen finns det ett behov av en stor musikfestival även i västsvenska Göteborg. Drygt 24 000 biljetter såldes redan på förhand, vilket är betydligt fler än förra året. Det innebär bland annat att fjolårets någorlunda rymliga tillflyktsort, tältscenen Linné (utomhusscenerna heter Flamingo och Azalea), är fylld till bräddarna redan under konserten med Iron & Wine tidigt på fredagseftermiddagen.

Om man till äventyrs vill slippa trängsel så har man alltså kommit fel, mycket fel. Det gäller helt enkelt att bita ihop och fokusera på ett av festivalens många jätteskägg, det som bärs av frontfiguren Sam Beam. Dessvärre förvandlar han praktiskt taget hela sin countrydoftande backlist - undantaget den vackra avslutningen med Upwards over the mountain - till någon sorts urvattnad halvreggae som klär honom avsevärt mycket sämre än den väldiga ansiktsbehåringen.

Håller fast vid sin skäggiga countryprofil gör däremot amerikanerna i Okkervil River, döpta efter en flod utanför Sankt Petersburg. Inför deras konsert hade jag högt ställda förväntningar, men även här återkommer känslan av pliktskyldigt dussinuppträdande. Det är på tok för intetsägande och tråkigt, vilket får betraktas som giltiga skäl att avvika i förtid och istället vända blicken mot något mer extrovert - Thurston Moore, Kim Gordon och Lee Ranaldo, den inre kärnan av indiepionjärbandet Sonic Youth.

Trots att samtliga medlemmar numera befinner sig en bra bit in i medelåldern känns de vitalare än många av sina efterföljare. Åtminstone ikväll, för historien har visat att det kan vara både sig och så med den saken. Att de hamnat på rätt köl indikeras inte minst av att Thurston Moore redan innan den inledande låten är slut har hunnit kasta sig handlöst ut i säkerhetsdiket, komma upp helskinnad igen samt gå loss på sin gitarr med både en och två trumpinnar.

Det är ett ovanligt publiktillvänt framträdande, hur egendomligt det ordvalet än kan verka applicerat på ett av populärkulturens mest avigvända rockband - som för övrigt skänker en välbehövlig dos l'art pour l'art-stämning åt ett bitvis överdrivet ändamålsenligt kluster av samtida band. Varav ett är Sigur Rós.

Missförstå mig rätt - jag gillar verkligen dessa isländska glaciärromantiker. Men ett band som uppfinner ett eget språk - hopelandic - har uppenbarligen pretentioner långt bortom de svulstiga ljudlandskap som de målar upp med hjälp av en månghövdad, och naturligtvis noggrant utstyrd, ensemble när festivalens andra dag lider mot sitt slut. Det är uppstyltat så det förslår, men samtidigt, om än inte hela vägen, rysligt vackert. Jag är precis på väg att notera något om det sublimt distanslösa i alltsammans, när jag får se stickern som sitter fästad på ett av flera keyboards - "Biggest dick in the band". Det hade man i sanning inte väntat sig av Islands mest sammanbitna musikexport.

Generellt sett är det ögonblicken mer än helheten som ger störst behållning på musikfestivaler. Så även på Way out West. Förklaringen är att konserterna många gånger är rumphuggna koncentrat av vad man hade fått se under ordinarie omständigheter. Det kan visserligen ha sitt värde, inte minst om man är nyfiken på någon obekant snackis, men ofta saknar man villovägarna och krumsprången hos de artister man redan känner till eller sett förut. Hitkavalkader - i den mån det går att tala om "hits" i gängse mening - är inte nödvändigtvis vad man söker om man redan hunnit bli halvt blasé av alla konsertbesök genom åren.

Genvägen till det annorlunda och förment nya kan då vara att se en spännande artist vid lunchtid. Så startar lördagen med en för mig efterlängtad Joan Wasser, på scen kallad Joan as Police Woman efter en klassisk teveserie med tydligt feministisk profil. Störst intryck gör - typiskt nog - en släpig version av Jimi Hendrix' klassiska Fire. I kategorin publikkontakt uppstår däremot en kul men något hackig dialog mellan artisten och hennes förmodligen äldsta fan på plats, en grånad man som snöat in på djur och snutar: "I love you, Joan, but why do YOU like cops?", frågar han med visst eftertryck. Ett scenario från den förebildliga teveserien tycks gå igen.

En annan underkategori i livesammanhang är gästartister. Årets mest intressanta inhopp kommer under de monotona electro-sluggerrockarna Silverbullits spelning. Rykten på backstageområdet har nämligen gjort gällande att en viss legend - Sveriges i särklass bästa röst - ska dyka upp. När en vit korgstol placeras längst framme på scenen inför extranumret förstår man att ryktet talat sant. Vem artisten var? Ni vet det: Freddie Wadling.

Så där håller det på. Ögonblicken fogas till varandra, och det visar sig att de ska bli fler. Men det bidrar definitivt inte vulgobitchen Lil' Kim till. Hon kommer en halvtimme för sent, vrålar om skrevets makt och gnider sig mot en förvirrad stackare som lockats upp ur publiken. Det är mycket pinsamt, och dessbättre är spektaklet över på en dryg halvtimme.

Istället är det en mer produktiv galning som levererar nästa golden moment, för kort därefter befinner man sig plötsligt på Wayne out West. Varför? Flaming Lips har gått på scenen och den karismatiske sångaren med efternamnet Coyne har kapat festivalen.

Om man saknat ordentlig show innan, så får man definitivt sitt lystmäte när han gör entré i en gigantisk plastboll som rullas ut över publiken, för att sedan följas av ett otal konfettiregn, Teletubbies-maskerad, rökmaskiner som går på högvarv och en uppsjö av andra grunkor.

Även om låtlistan inte bjuder på några överraskningar - inledande Race for the prize, avslutande Do you realize?? och det mesta däremellan är väntat - så är det som alltid mycket sevärt och, framför allt, ovanligt underhållande. Integritet kan uppenbarligen anta många former och färger.

Och det kan bevisligen också vädret, detta obotligt trista ämne som man liksom aldrig kommer runt när det gäller utomhusfestivaler. Den här gången är nåden på besökarnas sida, och det utlovade regnvädret uteblir i princip helt. Om denna andra succé av två möjliga kunde man naturligtvis säga mycket mer. Låt oss emellertid avsluta med detta: Att den här texten inte ens snuddat vid de två största affischnamnen - Broder Daniel på fredagen och Neil Young på lördagen - skvallrar kanske något om hur många relevanta akter det var som kom till Way out West 2008.

Roberth Ericsson

< Föregående		Nästa >