Mer folk – mindre synth

Image

Intill Viksrondellen i Arvika

För tredje året i rad slår Värmländska Arvikafestivalen publikrekord. I år kom totalt 18 000 besökare. Och enligt festivalgeneralen Jonas Hallberg finns det ingen hejd på publikframgångarna.

­- Framtiden för festivaler hittar du i Arvika. Den nya tidens giganter, det bästa svenska, det dängigaste elektroniska och det klassiska, skrev han i programbladet inför konsertdagarna.

Efter festivalen är Jonas Hallberg än mer optimistisk när han uttalar sig i lokaltidningarna.

- Om några år kan vi vara Nordens största festival, säger han till VF.se.

Arvikafestivalen har genom åren profilerat sig som Sveriges synthfestival. Och visst fanns syntharna där även i år med sina läderrockar och blondblekta dreads. Men de har inte blivit fler, varken banden eller besökarna.

De besökare som i stället har tillkommit är de som tidigare har tittat lite snett på de där konstiga varelserna med piercade ögonbryn och bröstvårtor.

Image

Profilerna var många

Detta är en utveckling som har pågått de senaste åren, egentligen ända sedan festivalen var konkurshotad 2004 efter att Kraftwerk spelade på Vintergatan, men som har blivit extra tydlig i år.

I stället för synthgiganter blev det Allsång på Skansen-bokningar som Kent, Robyn och Håkan Hellström. Vilket får det hela att på pappret se ut som vilken stadsfest som helst.

I tider när teaterframgångar räknas i besökare, hemsidor i antalet klick, filmer i antalet biljetter och böcker i antalet sålda titlar kan man fråga sig om det är rätt väg att gå. Tjänar verkligen arrangören på det i längden. Blir det en bättre festival eller är det bara en kommersiell eftergift.

Image

Många kom för att se Kent

På fredagskvällen sitter Tidning Kulturens utsända och laddar upp inför kommande timmars spelningar med ett kompisgäng från Årjäng i en närliggande park.

Anders, 28 år, har besökt festivalen i elva år i rad. Han är inte helt positiv till utvecklingen.

- Det är för lite synth i år. De har tagit hit Kent och Håkan Hellström i stället för synthband. Höjdpunkten var när Kraftwerk var här, säger han.

Senare under kvällen ser vi banden Crüxshadows, Kent, Cut Copy, Interpol och And One.

Den riktiga partystämningen infinner sig riktigt aldrig. Amerikanska Crüxshadows manglar på med sin monotona industrisynth. Eskilstunabandet Kent gör inte något för att förbättra sitt rykte om att vara ett uselt liveband. Deras vemodiga maskinmässiga visapparat funkar inget vidare. Australiska Cut Copy gör vad de kan, men tyvärr låter det lite för banalt. Deras skiva är annars super.

Image

The Crüxshadows

Interpol gör inte heller någon på bättre humör. De spelar liksom Kent på festivalens största scen Vintergatan, men med den skillnaden att publiken har mer än halverats. Avslutar gör det tyska synthbandet And One på Apolloscenen. De gör en helt okej spelning med den excentriske sångaren Steve Naghavi.

Det är inte förrän på lördagen det märks att folk gått man ur huse i Värmlandsskogarna. På Arvikafestivalen råder en vid blandning av åldrar. Här samlas alltifrån 14-åringar till pensionärer, mycket tack vare förmånliga 40-plusbiljetter.

Under Death Cab for Cuties spelning sent på lördagskvällen muckar några män i medelåldern på 150 kilo om bråk. De vill ha ett regelrätt raggarslagsmål. Hade vi varit i samma viktklass så kanske. Men nej, vi går ett hundratal meter bort. Som tur är börjar de bråka med varandra i stället och blir senare utslängda.

Det svenska rymdsynthbandet S.P.O.C.K. som blivit något av ett husband för Arvikafestivalen sa i sitt tacktal (!) efter spelningen (som markerade deras 20-års jubileum), att detta troligen var deras sista spelning någonsin. Men de tillade att i fall de skulle få för sig att återuppta spelandet var det till Arvika de ville komma. Frågan är bara hur den Arvikafestivalen kommer att se ut och om synthband fortfarande är välkomna.

Text: Gustaf Andersson

Foto: Fredrik Sundström