Kommunism utan skägg – ett anspråksfullt projekt

Arbetet med dramatiseringen av Karl Marx och Friedrich Engels Det kommunistiska manifestet pågår just nu för fullt på Teater Tribunalen, och premiären är planerad till september.

Image

Karl Marx år 1875

Tidningen Kulturen träffar regissören Richard Turpin för en intervju.

- Att ställa frågan om vad en människa är. Och att skapa förutsättningar för oss att i största möjliga utsträckning få befinna oss i vår mänsklighet.

Så beskriver Richard Turpin kommunismens ursprungliga projekt.

Och så formulerat, tycks det vara en högst angelägen strävan, i en tid av kvartalskapitalism och miljökriser.

Richard Turpin tänder ännu en cigarett och kisar mot den gassande solen.

Jag möter honom i en park i centrala Stockholm. För någon vecka sedan påbörjade han ensemblearbetet med den dramatisering av Marx och Engels Det kommunistiska manifestet som har premiär på Teater Tribunalen i höst.

Som regissör på Tribunalen, med ett förflutet på bland annat Dramaten, leder han repetitionerna med en grupp skådespelare hämtade både från den egna scenen och från samarbetspartnern Teater Galeasen.

Repetitioner som än så länge tycks ha karaktären av utforskande snarare än inlärning. Richard Turpin är noga med att betona att den dramatiska texten växer fram i samspel med skådespelarna, med lyhördhet inför deras politiska, så väl som estetiska integritet. Särskilt i ett projekt med så tydlig ideologisk bas är det viktigt att lämna utrymme för påverkan från ensemblen för att alla skall kunna känna sig bekväma med slutresultatet.

- Man vill ju inte gå in som nån Stalin, säger han.

Men det råder inga tvivel om att uppsättningen av pjäsen är ett i grunden vänsterpolitiskt projekt. Ett försök att "bryta den nyliberala ordning som i allt högre grad sätter ramarna för hur alla våra samtal förs" och i synnerhet "inte låta förespråkarna för denna ordning definiera vad som är kommunism".

Image

Originalupplagan från 1848

Ett försök, alltså, att helhjärtat inträda i en språksfär i vilken "ordet frihet ännu inte begränsats till den kapitalistiska ekonomins valfrihet", och att sceniskt gestalta ett tankesystem som utmanar många av samtidens axiomatiska antaganden om hur ett samhälle skall organiseras.

- Jag tror att många människor ser förtingligande, alienation och marginalisering i sina egna liv. Det blir allt tydligare att vi måste ändra vårt sätt att leva, säger Richard Turpin och menar vidare att manifestets framhållande av det kollektivas möjligheter kan skapa hopp hos den människa som vill förändring.

Richard Turpin tycks förhålla sig till det kollektiva, inte som en inskränkning av det privata, utan som en öppning mot att skapa meningsfullhet i både individuellt och mellanmänskligt. Som ett steg på väg mot att finna ett hållbart sätt att leva i världen.

Richard Turpin beklagar att socialismens frihetliga aspekter (kanske tydligast formulerade i manifestets påstående att "vars och ens fria utveckling är en förutsättning för allas fria utveckling" som också finns citerat i Teater Tribunalens programförklaring) historiskt underbetonats.

Detsamma menar Turpin gäller kön- och jämställdhetspolitiska frågor, som ges relativt lite utrymme i manifestet. Richard Turpin uppfattar ändå Marx och Engels som i grunden är progressiva i fråga om kön, och menar att den socialistiska historien är full av starka kvinnor som förenat klasskampen med kampen för kvinnors frigörelse.

Under nittonhundratalets andra hälft har inflytelserika kvinnliga socialister som Alexandra Kolontaj successivt trängts undan ur den marxistiska historieskrivningen.

- Jag har intrycket av att sextiotalets sexuella revolution skedde mycket på männens villkor. Att 68-rörelsen var väldigt mycket skägg.

Något mindre skägg hoppas Turpin att höstens uppsättning av manifestet skall erbjuda. Ensemblen har en jämn könsfördelning, och han har medvetet ansträngt sig "för att det inte skall bli gubbigt".

Richard Turpins vidare förhoppning är att föreställningen skall lämna publiken med en känsla av "hoppfullhet" och av "gemenskap, inte ensamhet".

Image

Friedrich Engels år 1856

Dramatiken, alltså, som ett sätt att med den politiska ideologins hjälp spränga fastställda ramar för samhället, och ifrågasätta hur medborgaren tvingats abdikera till passivt maktlös konsument. Men samtidigt en konstform som väl låter sig infogas i det moderna samhällets enkelriktade maktstruktur.

Här serveras politiska brandtal i publikanpassad form, här kan åskådaren tryggt konsumera politiska ståndpunkter i skydd av teaterns fjärde vägg.

Och ändå är det, som Turpin påpekar, "en mer kollektiv handling att ta sig till en teaterscen än att sitta hemma framför datorn". Så att scenkonsten, även om den i sig inte förmår bryta vår låsning i passiv konsumtion, åtminstone skapar förutsättningar för oss själva att bryta den, genom att vara "en del av ett offentligt samtal".

Dramatiseringen av manifestet tycks inte minst vara ett försök att återerövra konsten som politiskt verktyg. Även om konstens ställning i detta avseende alltid varit svag i Sverige, anser Turpin att den under senare år ytterligare försvagats; "genom den tekniska utvecklingen, kommersialisering och en nedgång i läsförmågan".

- Inte minst konstens egna dåliga självförtroende ligger till grund för detta, dess ovilja till att behandla de stora frågorna, att med ett anspråksfullt anslag söka omfamna mänsklighetens mest brännande och fundamentala frågor, fortsätter han.

Richard Turpin anser att konst och kultur beskurit sina domäner i en sådan utsträckning att deras enda anspråk numera är "det löjliga anspråket att få finnas. Och inte ens det med särskilt eftertryck."

Teater Tribunalens uppsättning av Det kommunistiska manifestet är ett anspråksfullt projekt. Om inte annat finns det en viss hoppfullhet i detta.

Helena Granström