Ninni Holmqvist skriver för att förstå

Romanen Enhet kom nyligen ut på pocket. Det är en fängslande berättelse om ett cyniskt samhälle. Ett samhälle där kvinnor över 50 år och män över 60 år som är utan egen familj skickas till en enhet där deras kroppar används för donationer.

Image

Ninni Holmqvist är författare. Foto: Privat

- De flesta av mina texter utgår från något jag blir upprörd eller ledsen över. När jag väl kommer igång att skriva så har min ilska eller ledsenhet fått en riktning, säger bokens författare Ninni Holmqvist.

Är man inte behövd om man har levt för sin karriär och inte bundit sig vid någon?

- Det beror på vad man har för karriär - i alla fall om jag ska gå efter Enhetssamhällets värderingar. Om jag ska gå efter vad jag själv har för värderingar, så tycker jag att det är fullständigt ointressant om en människa är behövd eller ej. Alla har rätt till sitt liv, och alla har rätt till respekt, säger Ninni Holmqvist.

När det gäller hennes egen karriär berättar hon att saker förändras mycket från att man är en opublicerad författare till att bli publicerad.

Det har alltid varit så att Ninni Holmqvist skriver av sig saker, hon skriver för att förstå.

- Antingen för att någon ska förstå mig, i relationer eller i omvärlden. Det blir ett sätt att ordna, säger hon.

Ninni Holmqvist tycker att man ska se det senare, när man får perspektiv på det, att hon skrivit sig fram till klarhet och argument.

Varför hon tycker eller känner vissa saker, är lättare att förklara för andra. Men så finns den andra sidan - att komma ut med böcker.

- Det är lite mer problematiskt. Innan jag debuterade ville jag så gärna komma ut med en bok. Jag tyckte att jag hade något att säga. Men jag ville inte vara författare. Jag ville skriva och då blev jag författare automatiskt. Men sedan hamnade jag i någon sorts kris.

Ninni Holmqvist trodde att hon debuterade i lugn och ro och efter tre böcker får man en hit. Men det blev stort fokus och det är ju så att det blir mycket fokus på debutanter. Sedan är inte bok två och tre så intressanta.

- När jag debuterade var jag 37 år och visste vad jag behövde, lite lugn och ro så att jag skulle kunna fortsätta utvecklas. I lilla Ankeborgska kultursfären var det då stort fokus på mig, jag var inte van vid det.

Det finns två sätt som det kan påverka en debutant. Man kan dras med och göra kul grejer, men eftersom Ninni blev lite skygg kunde hon inte arbeta så bra. När man skriver är man subjekt och boken och författaren blir objektifierad.

- Efter 12-13 år och min fjärde bok har jag accepterat det. Men är lite kluven. Förr i tiden var det inte så för författarna. Jag såg en intervju med Doris Lessing på teveprogrammet Babel, där hon berättade att hon var relativt ung och att hennes förläggare bad henne tusen gånger om ursäkt, men kunde hon tänka sig att ställa upp på en intervju.

Det är klart att på den tiden fanns det ju bara det skrivna ordet och nu finns det så många andra medier som samhället begär av författarna att de ska synas i. Författare idag måste leva i tysta skrivperioder för att sedan kastas ut i intensiva bolanseringar.

Ninni Holmqvist känner att det kunde räcka med boken, det är ju den som är budskapet, man behöver inte prata så mycket om det.

- Här är det ju - det jag vill nå ut med! Om man jämför med en biltillverkare behöver ju inte han sitta i varenda jävla bil som producerats!

Men det finns vissa framträdanden som är mer meningsfulla. När Ninni Holmqvist är på biblioteksuppläsning träffar hon vanligt folk.

- Jag är alltid kräknervös innan och måste kvällen innan lägga fram vilka kläder jag ska ha. Men när jag sedan är där så är det trevligt. De är där för att lyssna på en författare, eller på just mig. Jag tycker det är kul att höra läsare som inte är skolade i att läsa. De ställer konstiga oväntade naiva men bra frågor. Sådana frågor som jag själv inte skulle våga ställa eftersom jag ju förlorat oskulden och vet hur frågorna uppfattas. Då blir jag rädd att avslöja mig, att man inte vet hur man ska föra sig.

Romanen Enhet handlar mycket om hur man förväntas uppföra sig och vad som ska hända i ens liv enligt normen. Det är inte alltid självklart att man ska göra valet att agera enligt förväntningarna.

Ninni Holmqvist provade på många olika banor själv innan hon blev författare.

- Jag har egentligen alltid varit inriktad på att skriva, men det tog lite tid. Jag försökte utbilda mig, försökte med förskolelärare bland annat, för att ha någonting konkret att falla tillbaka på. Det var väldigt många platser kvar på utbildningen så jag kunde komma in där, men jag var livrädd för barn. Jag trivdes inte på dagis, gillade inte institutionsgrejen. Sedan läste jag olika kurser och tänkte att jag skulle bli olika saker. När jag var i trettioårsåldern tog jag tag i skrivandet. Då tänkte jag att det var nu eller aldrig.

Ninni Holmqvist berättar att hon har lekt med kvinnlighet och manlighet i sitt skrivande, ibland bytt kön på karaktärerna, när hon skriver en novell som går i stå. Sedan kanske hon ändrar tillbaka och då har perspektivbytet gjort att det har blivit en nystart igen.

- Men det är klart att jag tar avstamp i mig själv, ibland kan jag kanske inte skilja mig själv från huvudpersonen. Men ibland bestämmer jag i förväg att någon ska vara olik mig själv, så då blir det en man i första hand.

Lena Lidén