Med datorn på behandlingshemmet

Image

Författaren Sofia Rapp Johansson. Foto: Predrag Simicevic.

Förra året gav 27-åriga Sofia Rapp Johansson ut Silverfisken, en bok som skoningslöst rättframt berättar om uppväxten i en trerummare i Hudiksvall. En vardag av missbruk och incest leder till att Sofia redan som barn börjar missbruka och skära sig själv. Nyligen belönades Silverfisken med Katapultpriset för bästa skönlitterära debut 2007.
– Många tror att barn inte far illa i dagens Sverige. De allra flesta som förgriper sig på barn åker inte dit, det krävs att barnet berättar men själv skulle jag aldrig ha gjort det. Jag gjorde allt för att skydda min pappa, säger Sofia Rapp Johansson.Sofia Rapp Johansson ger intrycket av att vara öppen och angelägen att ta igen allt hon har missat. För att bli den hon är idag har hon varit tvungen att bryta ned allt som år av övergrepp och missbruk format henne till. För fyra år sedan lade hon in sig på ett behandlingshem i Norrlands skogar. Hon var då en hårsmån från att bli tvångsomhändertagen.

– Bit för bit plockade personalen sön­­der mig till ingenting så att jag blev tvungen att skapa mig själv igen. När man drogar blir man väldigt nojig och hemlighetsfull, tar till onödiga lögner och misstänker allt och alla. Ringde någon när jag var på Konsum sa jag automatiskt att jag var på Ica.

Hemlighetsmakeriet har Sofia Rapp Johansson lämnat bakom sig, hon är numera väldigt rättfram. Kanske vore det bra att hitta något mellanting, att inte alltid säga precis som det är, funderar hon.

– Det kanske inte passar sig att säga att jag är nykter alkoholist och före detta narkoman när jag pratar med någon på Friskis och Svettis.

En mobil plingar till och Sofia frågar vaksamt vad det var som lät. Hon kommer på sig själv och skrattar, lite av nojorna sitter kanske kvar.

På behandlingshemmet satte sig Sofia vid datorn och började skriva. Hon skrev och skrev tills det inte kom något mer.

– När man blir nykter bubblar allt som har hänt plötsligt upp, helt obarmhärtigt. Man måste göra något av allting, i stället för att fortsätta dricka eller droga valde jag det minst destruktiva, att skriva.

Reaktionerna från familj och omgivning har varit delade. Från kritiker och utomstående har Sofia Rapp Johansson nästan uteslutande fått positiva reaktioner. Pappa och de tre småsyskonen har inte varit lika förtjusta i Silverfisken.

– Ibland säger pappa att jag kommer få honom mördad och ibland att jag har honom att tacka för att det blev en bok. Jag tror att han både är stolt och rädd. Rädd för att se sanningen och för att boken ska få några följder.

Idag har Sofias pappa tagit sig ur sitt missbruk och de har viss kontakt, men de pratar aldrig om det som hänt. Sofias brist på bitterhet är slående. Hon aktar sig för att skuldbelägga någon.

– Ibland har jag varit bitter på socialen, men det är jag inte längre. Och pappa, jag tycker så synd om honom.

Språket i Silverfisken växlar mellan fantasifullt och mycket rakt på sak. Formen är lyrisk, monologen slingrar sig fram förbi smutsiga kroppar, blod, svett och sperma. Orden är ibland ett barns, betydelsen en som inget barn borde behöva känna till.
   
När pappa kommer hem är han pilsk som ett vårtsvin
säjer han
jag tystnar genast
jag ligger under pappas ståndaktiga
varelse och ser på hur
mina ihoptryckta läppar sjunger
subdominant
jag sjunger vrede och lipragg
pannkakslagg och
postdaterade logotyper
pappas penis i min mun
pappas händer överallt på min
nyrapade kropp
   
 – Det går väldigt fort när jag skriver, orden kommer i en särskild rytm och precis så skriver jag ned dem. Orden, jag älskar ord, vissa av dem vet jag inte vad de betyder men jag tycker om hur de låter. Visst är det lite latin med ibland också? Det har jag fått från pappa, han brukade sätta ihop olika latinska ord, Viva vagina.

Sofias röst är saklig när hon berättar om vad hon varit utsatt för.

– Jag har märkt att jag pratar om övergreppen som om jag skulle referera en fotbollsmatch. Det går inte att vara i det hela tiden, då skulle jag inte få mycket gjort. I terapin kan jag grina och gräva ner mig, säger hon.

Sofia Rapp Johansson har inte haft några problem med att möta sina läsare vid uppläsningar. Trots att innehållet i boken är otroligt självutlämnande.

– När jag läser tänker jag inte att det handlar om mig själv. Det enda som kan vara jobbigt är om det är barn i publiken, de ska inte behöva höra ord som kuk och knulla.

Förutom att utbilda sig till ledare på Friskis och Svettis skriver Sofia Rapp Johansson just nu på en självbiografisk roman som kommer ut våren 2009.

Boken tar vid där Silverfisken slutar, när socialtjänsten och polisen kommer och hämtar Sofia och hennes syskon för fosterhemsplacering.

Till skillnad från debuten är Tills skulderbladen blivit vingar skriven på prosa och berättar bland annat om hur övergreppen fortsätter på fosterhemmen.

– Precis som Silverfisken är den här boken en sorts terapi. Den handlar mycket om mamma, hon dog för några år sedan, fortfarande i missbruk. Jag har alltid dyrkat mamma, säger Sofia Rapp Johansson.

Erika Hesselgren