Dramaten kommer om några år att behöva kvotera in män

Image

Staffan Valdemar Holm håller till på teaterchefkontoret på Dramaten till årsskiftet.

Staffan Valdemar Holm har varit chef på Dramaten i Stockholm i snart sex år. För Tidningen Kulturen berättar han om sin tid på institutionen, gubbigheten och vad han själv tänkt göra när han vid årsskiftet ersätts av Marie-Louise Ekman.I väntan på att bli eskorterad till Staffan Valdemar Holms kontor i foajén till sceningången, kallar någon i högtalarna in för repetition av den Sydafrikanska pjäsen Groundswell.

Väl inne på teaterchefkontoret förvånas man knappast över rekvisitan: gröna sammetsstolar, stora kvinnoporträtt med tjocka guldramar och vida fönster som släpper in det första vårljuset.

”Att vara chef på Dramaten är som att lägga räls framför ett framrusande tåg.” Så uttryckte Ingmar Bergman det och Dramatens nuvarande chef kan inget annat än att hålla med.

Staffan Valdemar Holm döljer inte sin lättnad över att bli fri, på väg bort från den post han skött med många omtalade uppsättningar, men också på senare tid, en hel del kritik. Nästa år tar Marie-Louise Ekman, tills dess rektor på Kungliga Konsthögskolan, hans plats.

Pressen att svara mot ett publikintresse är stor på institutionerna och besökssiffror blir allt viktigare när det kommer till beslut om bidrag. Teatertidskriften Visslingar och Rop höll förra året en samtalsserie ”Varför i helvete är vi så jävla fega här för?” om just feg konst. Där diskuterades bland annat den till synes hopplösa ekvationen att vara teaterchef och samtidigt ha full kreativ frihet.

Staffan Valdemar Holm har liknande upplevelser.

– Att känna sig helt lyckad med mitt jobb, det finns inte, att undvika kompromisser är omöjligt. Konstnärlig vision kolliderar med dagliga ting som måste hanteras, ekonomi, kontakter med mera. Att vara chef och verksam konstnär har sina fördelar, men eftersom Dramaten är en så pass stor institution så är det svårt att vara lika radikal. Det var lättare när jag var chef på Malmö Dramatiska Teater, där vågade man mer.

Nyligen bjöd suzanne Osten upp till debatt i Dagens Nyheter om de indirekta kraven, från regeringen, på teatern att ekonomisera och effektivisera sin verksamhet. Något som på sikt leder till rädsla hos utövarna och eventuell självcensur.

Repertoaren på Dramaten präglas också i mycket av publikens önskemål. Staffan Valdemar Holm tycker aldrig att en kulturinstitution får bli konsumentstyrd, men säger att det är svårt att bortse från publiken i Sverige.

Vad är Dramatens roll i det svenska kulturlivet?  

– Det beror på hur man förhåller sig till begreppet tradition. Jag anser att tradition är kunskap, inte så att man ska återanvända en massa konventioner, men att man använder sig av de erfarenheter som finns i ett hus som det här, skådespeleri et cetera. Problemet är att vi i Sverige inte riktigt nåtts av samma process som i exempelvis Tyskland. Där finns det en mycket tydlig dekonstruvistisk tendens. Man talar om postdramatisk teater som inte handlar om att berätta en historia utan kan exempelvis bara vara en politisk manifestation eller ett rekonstruerande av ett nu.

Men om man lyfter blicken från Stockholm, så görs det ansatser till det även i Sverige, bland annat i Malmö, eller hur?

– Ja, i Malmö är det annorlunda. Där finns det alltid någon som tar över stafettpinnen, bland annat Teater Terrier (numera Institutet), där har det alltid funnits en kamp.

Men kulturlivet i Sverige är mesigt. Jag skulle önska starkare ambitioner. Det finns ett förminskande, en rädsla att utmana inom svensk teater. Jag har suttit här snart i sex år och aldrig har det kommit någon och bankat på min dörr och sagt att ”nu är det jag som ska göra Hamlet”.

Men innebär det en förnyelse?

– Ja på ett konkret plan. Men ofta när jag ser föreställningar här närma sig det dekonstruktiva så tenderar de samtidigt att bli politiskt korrekta. Det är lätt att hamna i ”feel good-teater”, en slags spelglädje som jag avskyr. Sen lider vi av en sentimental, psykorealistisk teatertradition som sitter fast i väggarna. Jag saknar det filosofiska, politiska. Det är precis som att vi i Sverige inte har redskap att analysera vår tid. Vi har ännu inte förstått vad som hände 1989 och vi fattar inte riktigt hur emotioner kan hänga ihop med ideologi.

Hur menar du?

– Som till exempel i Moskva där det ideologiska sitter ihop med känslolivet, och tacka fan för det om man gått och trott på kommunismen i alla år och sen står inför ett förfall. Man kan dö av att mista en ideologi, men i Sverige kan vi bara hänga bort den. Och det tror jag är ganska katastrofalt för då mister man också orienteringen när det gäller andra värden. Detta måste teatern hela tiden diskutera. Jag använder mig fortfarande av Schillers definition av teaterns uppgift: ”teaterns jurisdiktion började där de världsliga lagarna inte gäller.” Teatern hanterar i en liveform det som inte står i lagboken. Det finns så många idéer som inte regleras där, men som ändå har en etisk, moralisk dimension. Och det skadar ju inte att göra politikerna uppmärksamma på för de sitter ju och mäter i höftledsoperationer utan att se andra av livets dimensioner. Så ytligt är det, så många stympade samhällsbilder finns det.  

Staffan Valdemar holm har under de senaste åren hamnat i fokus i diskussioner kring jämställdhet, dubbla arvoden, sjunkande publiksiffror med mera. Han har blivit sedd som upprätthållare av en maktstruktur där den enda talan som torgförts på hans teater är den vita, medelålders mannens såväl när det kommer till skådespelarna som regissörerna och dramatikerna.

År 2005 gav Plural, ett nätverk för scenkonstarrangörer, honom pris för ”hans exceptionella förmåga att diskriminera kvinnor och utomeuropéer i sitt konstnärskap”.

Fortfarande är det mest vitt och inte heller har många kvinnor fått berätta sin historia.

2006 satte du upp Macbeth och fick kritik för att du strukit merparten av de få kvinnorollerna. Du bemötte kritiken med att det fanns konstnärliga skäl. Kan du utveckla det?

– Man kan inte sitta och räkna huvuden utan att känna texten, det blir groteskt. Macbeth går ut på att kvinnan måste förgöras, det är bara som en man du kan vara aktiv. Vad är det Lady Macbeth säger när hon aktiverar sig? Unsex me! Hon förvandlar sig till man eller i varje fall lägger bort sitt kvinnliga kön. Kvar finns bara ett helt ofruktbart samhälle fullt av män. Det går inte att göra en feministisk läsning av texten om alla dessa gubbar spelas av kvinnor. Man måste fokusera på det innehållsliga.

Är inte det att reproducera maktstrukturerna?

– Jag säger inte att det är fel att göra Macbeth med bara kvinnor, men man måste också få göra en analys utifrån vad som står i texten. Vi får inte gå för långt så att vi börjar förfalska historien.

Hur menar du då?

– Det talas om att vi ska närma oss 50/50 inom en viss tid och det är jag helt med på. Men om man börjar säga att vi ska göra det med 1600-talsdramatik så är det att förfalska historien. Det som vi kallar den västerländska civilisationen var styrt av ett mycket våldsbenäget patriarkat, och det är där vi har vår kulturs rötter.

Efter en stunds tystnad:

– Det finns många som klagar på jämställdheten här, men jag har under min tid i vart fall fixat lika löner och det är det inte många statliga företag som har. Men som de unga talangerna ser ut idag kommer vi om några år att behöva kvotera in män.

Men då har Staffan Valdemar Holm lämnat sitt skepp och slipper således ta itu med det problemet. För honom kommer livet efter Dramaten främst att handla om att ta till vara på sin frihet, ägna sig åt eget skrivande samt sätta upp pjäser utomlands.

Dock låter hans stora dröm sannolikt vänta på sig då han inte lyckats övertala sin fru, scenografen Bente Lykke Møller att följa med än.

– Jag vill ju helst av allt bosätta mig i Wien. Där kommer det att hända mycke­t de närmaste decennierna.

Sarah Degerhammar