Fotboll, litteratur och ... livet

Image Män som sysslar med litteratur måste numera av någon slags inneboende nödvändighet även intressera sig för fotboll. Alltsedan Ernst Brunner hyrdes in som tevemupp av sportteve har utvecklingen varit entydig och värre blev det sedan när även Björn Ranelid fick predika över sportens innersta och heliga väsen. Att vara man i litteraturvärlden ställer hårda krav. Helst ska man skriva en hel bok om fotboll, gärna om sitt udda lilla favoritlag, eller åtminstone ska man svetta ur sig en försvarlig bunt kulturartiklar om denna ädlaste av sporter.  

Det tål att reflekteras över. Det kräver lite eftertanke. Är det så illa att män som läser böcker – och ännu värre: män som till och med skriver böcker – måste kompensera sin bristande manlighet genom att vältra sig i tabelltuggande och laguppställningar? I ett oändligt malande, som ska osa av manliga bastuinvektiv och initierade inblickar, ska de intill dårskapens gräns bevisa att de minsann är riktiga karlar som dricker bärs och skriker sig hesa framför sportteveapparaten när den svenska äran står på spel.

Kan det verkligen vara så illa att svenska författare och kulturskribenter i grunden skäms över sitt litteraturintresse? Är det lite feminint att skriva? Är det rentav en omanlig syssla? Är det uttryck för testosteronbrist att kunna svänga ihop en sonett när andan faller på? Krymper det manliga bihanget när den episka romanen växer?                     

Jag förstår det inte. Jag menar allvar: jag förstår det verkligen inte. Det är på fler än ett plan fullkomligt obegripligt. Utifrån betraktat, med lite svalkande likgiltighet, ser det ut som en litteraturens manliga masspsykos, en allomfattande omdömesförlust, ett förnuftets bittra nederlag. Alla vet ju att de flesta av de mest gapiga fotbollsentusiasterna, som idag fyller kultursidorna med artikel efter artikel om fotboll, i skolan tillhörde just de där stackarna som stod sist kvar när lagen redan var valda. Den där sorgesamma klungan som ingen av de två lagkaptenerna ville ha.Är det ur den förödmjukelsen dagens kompensatoriska vrålande stammar?                     

Ja, jag vet. Jag är kanske orättvis. Men jag är så in i alla glödheta suspensoarer trött på alla dessa författare och skribenter som pratar och skriver om fotboll. Samtidigt fullkomligt dränks vi nu i biffiga bilagor inför EM, den ena tyngre, flåsigare och gapigare än den andra. Den ändlösa raddan av smattrande experter vet redan allt och lite till. Vinnarna är utsedda. Lagen sönderanalyserade. Tränarna dömda. Allting är redan sagt, allt är redan skrivet.                     

Uppslagsboken säger: ”Fotboll är ett spel där två lag på en plan sparkar en boll med avsikt att inom en på förhand bestämd tid få in bollen i motståndarlagets målbur samt försöka hindra motståndarlaget att göra samma sak i det egna lagets målbur.” Hur roligt låter det, allvarligt talat?Men jag antar att min arma kropp – grundligt förstörd av feminiserande läsning och ett flitigt skrivande som drivit ut varje ansats till machismo – helt saknar varje tillstymmelse till testosteron. Jag kan inte ens med den sämsta vilja i världen uppbåda det minsta lilla intresse. Sätter jag mig framför teven och försöker titta på en fotbollsmatch slår rastlösheten inom några få minuter klorna djupt ner i mig. Det hugger till i själen. Ledan växer. Meningslösheten sväller och sväller, växer på ungefär samma som när man sent en natt står och tuggar på en taskig kebab.Hur jag än anstränger mig kan jag inte – om så mitt liv hängde på det – övertyga mig om att det berör mig att tolv plus tolv svettiga män rusar runt på en stor gräsmatta och med adrenalinet på topp jagar en uppblåst lädertrasa. Vad har det med mig att göra? Jag känner dem inte. Spelar det någon som helst roll vem som vinner? För vem? Vad förändrar vinst eller förlust?                     

Men när de sedan sitter där – iförda sina symboliska svettiga nätbrynjor, när de tömda ölburkarna far genom luften, när de hojtar och skriker, hoppar upp och ner och svär över domarens plötsliga blindhet – så framstår den annars sansade författaren och den intellektuellt skarpslipade kulturskribenten som en inkarnation av infantiliteten i sin allra renaste form.                     

På något sätt, slår det mig, är detta aparta fotbollsintresse helt i nivå med kvinnors intresse för det svenska kungahuset. Män pratar om Fredrik Ljungberg och Henke medan kvinnor koncentrera sig på prinsessan Madeleine och den söte lille prins Carl Philip. Så egentligen är kanske denna männens frustande fotbollsfanatism rentav lite gullig? 

Crister Enander

Den här e-postadressen är skyddad från spamrobotar, du måste ha Javascript aktiverat för att visa den