Striden om offentligheten

Image

Mikael Söderlund, Catharina Gabrielsson, Tobias Barenthin Lindblad. Foto: Michael Steinberg

Under 1990-talet höjdes röster från vänsterrörelser om faran i att förvandla allmänna gator till shoppingcentra. I år har konflikten om det offentliga rummet gjort comeback.Att på ett eller annat sätt delta i debatten kring utförsäljningar, galleriabyggen och avgiftsbelagda museer tycks i dag vara mer regel än undantag bland Stockholms invånare.

Det offentliga rummet rymmer komplicerade frågor om bestämmanderätt, stadsplanering och gatukonst.

Tidningen Kulturen sökte därför svar hos tre av Stockholmspolitikens mest initierade debattörer.

Catharina Gabrielsson är arkitekt, debattör och föreläsare. Hon disputerade 2007 med avhandlingen: Att göra skillnad: det offentliga rummet som medium för konst, arkitektur och politiska föreställningar.

Tobias Barenthin Lindblad är redaktör för det internationella graffitimagasinet Underground productions. Han har även anordnat stadsvandringar i Stockholms stad med inriktning på gatukonst.

Mikael Söderlund är moderat politiker och stadsbyggnads- och trafikborgarråd i Stockholm.

Vilka tycker ni ska bestämma över våra gator och torg?

Mikael Söderlund (MS): Det är människorna i staden som ska avgöra vilka regler som ska gälla och hur det offentliga rummet ska utnyttjas. Alla såna frågor går att påverka demokratiskt, exempelvis genom de folkvalda politikerna.

Tobias Barenthin Lindblad (TBL): Jag är för en så kallad urban allemansrätt, det vill säga att det offentliga rummet nyttjas som ett vardagsrum och att det fungerar som ett gemensamt utrymme. Vi som bor i staden måste få vara med och definiera hur det offentliga rummet ska användas.

Catharina Gabrielsson (CB): Frågan kring vem som ska bestämma är inskrivet i det demokratiska systemet och demokrati betyder ju bokstavligen folkstyre. Sedan är det givetvis inte riktigt så enkelt i praktiken. Den demokratiska principen rymmer komplexa frågor om hur makten ska fördelas. Grundtanken tror jag dock är viktig, att folket ges möjlighet att vara med och bestämma.

Hur ser ni på det offentliga rummets funktion idag?

TBL: Det lever kvar en slags bondementalitet i Sverige tycker jag. Det är stor skillnad mot exempelvis Sydeuropa där det offentliga utrymmet används på ett helt annat sätt. Stockholm är en väldigt förbudstät stad, det finns en intolerant hållning som är ganska generell. Du kan inte stå på gatan utanför en konstgalleria en varm sommarkväll med ett glas vin i handen utan att bli ansatt av ordningsmakten.

MS: Jag har bott hela mitt liv i Stockholm och som jag ser det har staden under min livstid genomgått en otroligt positiv förändring. Det var egentligen först under 1980-talet som det verkligen blev ett offentligt liv utomhus. Stockholm har blivit mer kontinentalt på det viset och den här förändringen bottnar i nya vanor tror jag. Idag tar folk med sig kaffet och tidningen ut på gatan, det gjorde man inte förr. Rökförbudet har också bidragit till den ökade aktiviteten utomhus. Viktigt att komma ihåg är emellertid att vårt klimat faktiskt sätter gränser för att det blir ett verkligt liv i det offentliga rummet året runt, vilket är mer vanligt i länder på sydligare breddgrader precis som Tobias påpekar.

CB: Det gäller att förstå att det offentliga rummet är ett spänningsfält mellan å ena sidan begränsning och å andra sidan frihet. För att skapa det utrymme som möjliggör det individuella uttrycket, den fria handlingen, opinionsbildandet och så vidare, så bygger det på att det finns vissa begränsande regler. Spänningen mellan det som är uteslutande och tillåtande är hela tiden laddade i det offentliga rummet. Vi kommer inte ifrån den dubbelheten.

Vad betyder det för stadens rum, och offentligheten, när allt fler delar av samhället privatiseras?

MS: Offentliga rum och torg inramas av äganderätt. Man bör komma ihåg att Stockholm som stad faktiskt är grundat som en handelsplats. Stadens grundläggande funktion var att människor samlades för att utbyta varor och tjänster. Det var först långt senare som kulturinstitutionerna bildades. Det går inte att förminska handelns roll. Det kommersiella är en väldigt viktig del av alla städers övergripande funktion. Samtidigt måste det självklart finnas en symbios, städer blir snabbt ointressanta om kommersen och galleriorna tar över i för hög utsträckning.

CB: Men Stockholm är också grundat som rikets huvudstad till exempel. Den verklighetsbeskrivning du ger vill jag inte skriva under på Mikael. Det kommersiella är bara en kraft som måste balanseras upp av andra krafter. Det är också tydligt hur den ökande kommersialiseringen går hand i hand med ett utestängande i det som borde vara ett allmänt tillgängligt rum. Utmärkande för den modernistiska rumsuppfattningen är att det ska finnas ett gränslöst flöde, att allt ska flyta ihop. Detta tas bort när man glasar in, stänger av och i någon mening privatiserar.

TBL: Vad som händer när man exempelvis bygger en galleria är att rummet går från att vara ett offentligt rum till ett slags allprivat rum där de medborgerliga rättigheterna krymps och där du är helt reducerad till att enbart handla. Jag tycker inte att de ska behövas någon inträdesbiljett till stadens rum – oavsett hur rik eller fattig du är ska du kunna verka där på samma villkor och så är det inte idag. De officiella strukturerna med direkt vinstintresse förstärks hela tiden och det mår det kreativa stadslivet dåligt av. Det finns en helt annan skaparkraft och aktiv verksamhet i de offentliga rummen i städer som Barcelona, Köpenhamn och Berlin än det gör i Stockholm. Den grundläggande problematiken ligger i att Stockholm har krympt som offentligt rum. Det ser i stort sett likadant ut överallt och alla uttryck som går mot strömmen kriminaliseras. Det är en farlig utveckling.

Kan obeställd konst i det offentliga rummet betraktas som en del av vårt kulturarv?

TBL: Jag har under de senaste två somrarna gjort ett 40-tal stadsvandringar med inriktning mot gatukonst. Jag vet att det finns ett stort intresse kring detta vilket bottnar i en fascination för den här typen av urbana uttryck. Många tycker att det är spännande att det finns människor som väljer att sätta sitt avtryck i det offentliga rummet utan tanke på egen vinning. Jag påpekar dock alltid att det är fråga om skadegörelse och olaga affischering.

CB: Det är egentligen inte mitt område men jag skulle säga att det beror på, jag tror att det är svårt att svara på generellt. Vilka målningar har ett värde, vilka har det inte och vem bör avgöra det? Det jag kan säga är jag tycker att stadsbilden tenderar att bli entydig när det bara är företag som har råd att betala dyr reklam som har rätt att uttrycka sig. Det leder till en fattig stadskultur.

Det här kan ses som en direkt kritik mot dig, Mikael Söderlund, som har varit med att införa nolltolerans mot klotter och sanering inom 24 timmar i huvudstaden. Hur ser du på det här resonemanget?

MS: Det är klart att jag kan se att det finns en fascination för det här hos gemene man, men jag tycker att det är märkligt att Tobias definierar det här som urbanitet. Det finns flera saker som är problematiska med den här typen av uttryck; till exempel är den ju inte beställd vilket resulterar i att man måste ställa sig frågan vad det är för principiell skillnad mellan att slå in rutan på en bil och att förstöra någons husvägg med sprayfärg? Jag kan inte förstå hur man kan betrakta det som någon slags rättighet? Vi måste komma ihåg att det är en avancerad form av skadegörelse vi talar om. Det faktum att den inte är beställd betyder också att om man inte vill ha den måste man ta bort den. Det kostar stockholmarna runt en halvmiljard varje år att sanera den här typen av skadegörelse. Hur många nya skolor eller ungdomsgårdar skulle man inte kunna bygga för det?

TBL: Jag har inte sagt att det är en rättighet men jag tycker att det är ett inslag i staden som tillför dynamik. Vad erbjuder du för alternativ Mikael? Det är ju ni politiker som tagit fram väggar för laglig affischering, varför kan ni inte göra samma sak för gatukonstnärerna?

MS: För att vi vet av erfarenhet från andra städers framgångsrika arbete med klotter att det inte fungerar med legala väggar. Av exempelvis Helsingfors har vi lärt oss väldigt mycket. Det är en stad som har gått från att ha varit en av Europas mest klotterbombade städer till att ha blivit en av de renare. Vi vet också att en ren stad är en viktig del i stadsinvånarnas uppfattning om en trygg och säker stad. Det finns inga erfarenheter som pekar på att legala klotterväggar fungerar helt enkelt.

TBL: Det där stämmer inte. Norrköping och Köpenhamn är två exempel på städer där lagliga klotterväggar haft en tydlig effekt. Samma utrymme som upplåts för reklam borde även upplåtas för den enskilde medborgaren där denne ges en möjlighet att uttrycka sig utan att riskera straff. Det måste finnas en balans annars skapas en likriktning. Om alla människor inte har samma rätt att komma till tals leder det i förlängningen också till ett demokratiskt problem.

Vi lämnar gatukonsten och talar avslutningsvis om något som just nu är en av Stockholms mest inflammerade konfliktfrågor: Sergels torg. Vad tycker ni bör göras med det?

CB: Sergels torg är en väldigt komplex plats och där finns en extrem blandning av olika typer av människor. På Sergels torg kommer periferin fram och får faktiskt en plats i centrum. Jag tycker att vi borde ha råd att rusta upp och ta hand om Sergels torg på dess egna villkor. Detta gör man på bästa sätt genom vanlig fastighetsskötsel och inte genom att göra det till en del av den stora gallerian vilket i förlängningen innebär att enskilda aktörer som exempelvis mindre bokhandlare inte har råd att stanna kvar. När staden höjer lokalhyrorna utarmas det kommersiella livet och den sociala mångfalden.

MS: Det här resonemanget kan jag delvis hålla med om. Klart att det är negativt om de stora aktörerna dominerar i för hög utsträckning. Däremot tycker jag inte att periferin har en legitim plats. Det vi måste komma ihåg är att det i periferin, i det här fallet, ryms en omfattande droghandel. Vissa hävdar att det är och bör vara ett självklart inslag i staden som vi ska ha men jag vill inte på något sätt romantisera droghandeln. Om det så äger rum i Rågsved, på ”trappan” eller någon annanstans spelar ingen roll. Det är för mig ointressant.

CB: När jag pratar om periferin menar jag naturligtvis inte enbart den del som omfattas av droghandeln och jag tycker att det är otroligt upprörande att du gör den definitionen. Det är exempelvis många ungdomar från förorten som samlas vid trappan till torget som inte är en del av den konsumtionsstarka medelklassen. Glasar man in torget finns en stor risk för att man slänger ut barnen med badvattnet.

TBL: När det gäller Sergels torg förstår jag mycket väl varför man vill glasa in och göra fräscht. Detta beror så klart på att det är en representativ plats som ligger på en exklusiv adress. Med andra ord finns det bra potential för riktigt dyra butiker och bostadsrätter. Procentuellt sett är det få personer här som handlar med droger jämfört med alla andra människor. Droghandel existerar ju på Stureplan också, men med den skillnaden att människorna där har slips istället för slitna läderjackor. Min uppfattning är att majoriteten av de människor som nyttjar Sergels torg som ett vardagsrum inte uppfattar det som ett rum präglat av droghandel.

MS: Men Segels torg har ju uppenbarligen inte fungerat bra i alla avseenden. De som arbetar och lever här måste trots allt kunna känna sig trygga i den här miljön. Vi kan inte dra oss för att ställa frågan: hur ska vi kunna göra så att det fungerar bättre? Det finns till exempel en anledning till att en av butikerna på Sergels Torg länge hade den största omsättningen av personal i hela Stockholm. Orsaken var helt enkelt att man hade svårt att etablera en trygg arbetsmiljö för dem som arbetade där. Det rör sig 45 000 människor över plattan varje dag. De människorna måste kunna känna att de rör sig i en trygg stadsdel, tycker jag. 

Johan Kellman Larsson