Zon Moderna: Tonårssmedja för Konsten och Framtiden

Image

Foto: Per-Anders Allsten

Vad ska vi ha konsten till? Är den alls samhällsnyttig eller bara till för sig själv? Angår den en ung publik? Svar på dessa och många fler frågor får vi genom Moderna Museets framgångsrika konstpedagogiska projekt Zon Moderna. Nancy Westman har varit på studiebesök i en alldeles egen värld, inrymd i Moderna Museet.

June Akwamagwuma har sytt sex ansikten på våffelmönstrat tyg och fäster nu en stickad ram runt duken. Med effektiva stygn har hon gestaltat sitt alter ego – en könsmässigt neutral person. June går på Internationella Engelska Skolan i Gubbängen och hör till de ungdomar som aldrig hade varit på Moderna Museet innan hon kom med i Zon Moderna vårterminen 2008.

Toni Ros är från Nackademins gymnasium Södra. När vi ses befinner hon sig ännu i kreativt kaos, hon diskuterar livligt med den konstnärliga ledaren Åsa Cederqvist. Sitt alter ego beskriver Toni som en rätt slö typ. Toni är van museibesökare och estetiskt inriktad men har inte tidigare jobbat konstnärligt med sådana resurser som finns här.

– Idag är det en crazy dag, allt är möjligt, hojtar Åsa Cederqvist uppmuntrande till ungdomarna. Det är hon som håller ihop vårterminens projekt och som har föreslagit inriktningen: en film med Andy Warhols The Factory i New York som modell. Åsa försäkrar att vad de än vill och gör, så ska de lämna ifrån sig något riktigt bra. ”Examen” har man i form av vernissage den 26 april.

–  Jag vill visa att vi tillsammans kan skapa en egen värld, med egna värden och regler, precis som Warhol gjorde med sina vänner och kollegor. Här som i övriga samhället kommer vi att stöta på hinder och problem men de löser vi, säger Åsa Cederqvist.

I diskussionerna med ungdomarna ger hon liksom i förbigående minilektioner i konsthistoria.

Zon Moderna startade 2004 utifrån en önskan att nå just tonåringarna. De verkade helt bortglömda på Moderna Museet – liksom på de flesta andra institutionerna. Barnverkstad för de små fanns sedan länge på många håll i världen, också här. Pedagogisk verksamhet för de minsta är viktig men är inget evigt verkande vaccin mot ointresse för konsten. Vissa segrar måste vinnas om och om igen; i vårt kommersialiserade samhälle lockas tonåringar av så mycket annat än konst på Institution. Samtidigt vet varje gymnasieelev att förvärvslivet väntar om hörnet. Zon Moderna ger ingen yrkesvägledning eller praktik men här kan ungdomarna få nya ingångar till vuxenlivet. Konstnärligt arbete, förlagt utanför den gängse skolmiljön, kan göra mycket för självförtroende, kreativ förmåga och entreprenörsanda.

Vid det här laget har tio konstprojekt genomförts i Zon Moderna, som förövrigt inte längre ses som projekt, utan som en självklar del av museets verksamhet. Två stora utställningar per år har varit huvudsaklig utgångspunkt för ungdomarnas och de utvalda konstnärliga handledarnas arbete. Våren 2008 är det Warhol som gäller.

Konstnären Lena Malm kom till Moderna Museet för att arbeta med utställningen Fashination för drygt fyra år sedan. En tjänst som konstpedagog skulle tillsättas, hon blev fascinerad av det som hände i Zon Moderna, sökte och fick tjänsten.

På den vägen är det. Entusiasmen har inte falnat, nya aspekter kommer till, varje ny grupp gymnasieelever ställer nya krav och ger nya belöningar. Och nya strategier ska utvecklas, inte minst för att få lärare att inse att denna ovanliga pedagogiska verksamhet också har något att ge dem som ska bli sjuksystrar eller bilmekaniker.

Lena Malm vittnar om att många av de ungdomar som deltar i projekten aldrig tidigare varit på museet, somliga har aldrig ens satt sin fot i Stockholms innerstad. Hon berättar om ett par flickor som av sin egen skola ansågs olämpliga för Zon Moderna – men som tjatade sig till att få vara med och sedan utmärkte sig som särdeles kreativa och begåvade.

– Ingenting här är enkelt, ändå fungerar allt över förväntan. Mycket envishet och hårt arbete ligger bakom samarbetet med skolan, som ofta har svårt att få ihop det rent schematekniskt, säger Lena Malm.

Zon Moderna har hittat en pedagogisk form som verkar föredömlig. I varje enskilt projekt samarbetar killar och tjejer från fyra-fem skolor, från hela Stor-Stockholm. De flesta har aldrig setts förr, de har inga gamla mönster att falla in i. Många har aldrig tidigare haft den här sortens relation till en vuxen – föräldrar och lärare är något helt annat än en vidöppen, lyssnande konstnär och en stödjande konstpedagog.

Mångfald var från början ett mål – att läsa namnen på de drygt 260 tonåringar som varit med i Zon Moderna hittills, ger hisnande internationella perspektiv. Vissa ungdomar har varit så nyanlända från andra håll i världen att de knappt talat svenska. Men ingen gör någon affär av etnisk tillhörighet. Och här skapas garanterat ringar-på-vattnet-effekter av många slag: för varje zonist kan man räkna med att 10–20 människor, ofta många fler, blir medvetna om museets existens och om det som sker i husets nedre regioner, där Zon Moderna huserar.

När konstens roll i samhället alls tas upp i politiska sammanhang, blir det oftast mycke­t snack och lite verkstad. Här är det mycket snack men ännu mer verkstad.

Sådant är inte gratis och ryms inte i Moderna Museets ordinarie budget. Utan vettig ekonomi blir det inga nya satsningar som Zon Moderna. Här krävdes pengar utifrån. Investor uppvaktades för ett samarbete och bolaget insåg då – och anser ännu – att denna pedagogiska verksamhet passar in i dess egen profil.

–  Vi matchar varandra väl, både när det gäller kreativitet och nytänkande. Vi behöver unga människor som tror på sig själva, som ser sig själva som delar i ett dynamiskt samhälle. Det skapar bra grogrund för framtida entreprenörskap och aktivitet, påpekar Fredrik Lindgren, informationschef på Investor. Att bolaget dessutom får tillgång till museets lockande miljöer och till sammanhang som förstärker deras eget varumärke, ingår som en del i avtalet. Prislapp för Investor: 3,7 miljoner under fem år.

Zon Moderna kan ge många besked om vad vi ska ha konsten till. Sittande regering borde göra studiebesök – den agerar nu som om den mest ser konsten som underhållning eller grädde på moset för dem som redan har gott om kapital, ekonomiskt och kulturellt. Tidigare regeringar har inte varit mycket bättre, de statliga kulturpolitiska målen har alltför ofta blivit slag i luften. Här finns fungerande alternativ!

Det skulle krävas en vetenskaplig avhandling för att täcka alla de viktiga aspekter man kan lägga på Zon Moderna. Museets chef Lars Nittve hävdar i rapportboken om Zonens första tre år att konsten inger hopp för en framtid som annars ter sig rätt dyster för dagens ungdom, att konstnären kan ses som en alternativ rollmodell, att konsten kan överbrygga allehanda klyftor som samhället idag mår dåligt av. Det Nittve dock skattar allra högst, formulerar han så här:

–  Det stora, hoppfulla och återkommande undret för mig har varit att se när en ung begåvad människa plötsligt upptäcker vad konst är, och anar dess potential, för henne själv – och för andra! 

Nancy Westman