Kortslutaren

Image

Foto: Katia Miroff

Konstnären Dan Wolgers säger att han tänker fortsätta arbeta i brons, som i den senaste utställningen.
    – Jag har fått lära mig att mina verk är chockerande, säger han.

– Jag är absolut inte ute efter att provocera. Däremot chockera, genom att göra något nytt, säger Dan Wolgers.

Först långt senare slår det mig att jag inte riktigt förstått distinktionen. Eller rättare sagt: jag har förstått intuitivt, men inte intellektuellt.

När man stiger in i Dan Wolgers ateljé vid Nytorget är det varken med en känsla av chock eller att några stora provokationer är på gång.

Från en gammal skivspelare hörs Jussi Björling, efter ett tag ersatt av Billie Holiday. Merparten av Dan Wolgers verk har faktiskt samma karaktär som en Billie Holiday-låt. De utstrålar ett behagligt lugn, utan att vara menlöst undfallande. De bär båda på ett insisterande allvar – för den som lyssnar.  

Jag bör väl pliktskyldigt berätta varför frågan om provokation överhuvudtaget dykt upp. Dan Wolgers är ansvarig för flera av de sällsynta tillfällen då konst blivit föremål för diskussion i de bredare media. När han 1992, av dåvarande Televerket, fick i uppdrag att formge omslaget till Gula sidorna, satte han helt sonika dit sitt eget namn och telefonnummer, vilket väckte stort rabalder. Vid samma tid stal och sålde han ett par bänkar från Liljevalchs konsthall, i protest mot den usla ersättning konstnärer får vid samlingsutställningar. När han sedan dömdes för brottet sålde han brevet med domen till sin gallerist. Cirkeln var sluten, kortsluten. Dessa och ett par liknande tilltag har skapat en bild av konstnären som en beräknande provokatör, en bild svår att förena med den person som bjuder in oss i den verkstadslika ateljén.

Dan Wolgers säger att han försöker fortsätta arbeta i brons, som i den senaste utställningen. Där hade ready-mades, masstillverkade figuriner i plast eller porslin, modifierats lätt (ett huvud exempelvis flyttats från ett ställe till ett annat) för att sedan återskapas som stora bronsskulpturer. Både materialet och den kollektiva arbetsprocessen innebar något nytt för konstnären. Tidigare har han oftast åstadkommit mycket sköra objekt, vilket varit ett stort problem. Som exempel pekar han på sina glödlampsskulpturer, där glas fästs vid glas. Fram till för bara några år sedan har han också arbetat helt själv, vilket kan vara riskabelt när man arbetar med elektricitet.

– En utställning fick faktiskt stängas, efter att det hade kommit en sådan där el-inspektör. Jag hade fixat allt det elektriska själv. Jag har funderat mycket över det där när jag har undervisat, varför jag inte arbetat kollektivt. Det är ju en trend bland unga konstnärer att jobba tillsammans. Man bygger upp en gemenskap, och det är ju på gott och ont. När den där gemenskapen försvinner står man där, naken utan verktyg. Jag tror alla yngre konstnärer här i ateljéerna har jobbat i grupp, och alla äldre varit ensamvargar. Det är något jag försöker peka på när jag undervisar, att det är inte säkert att det blir bättre av att man är flera.

Man kan få intrycket att Dan Wolgers konstnärskap faller isär i två delar. Den ena skulle då vara de rätt begränsade objekten, vad man kan kalla en psykoanalys av tingen. Den andra upptågen. Stämmer den bilden?

– Jag tycker inte alls att det är skilda delar. Jag kan inte se att det går att dela upp i den perioden, det temat eller den aspekten. Det sönderfaller inte i olika delar mer än vad kroppen sönderfaller i huvud, kropp och bål.

– De här upptågen eller inslagen av slapstick (paus). Jag har blandat in humor, eller det som visat sig vara humor, som ett sätt att bryta mot det vanliga sättet att betrakta konst. Det brukar alltid vara lite highbrow sådär, så att man vet att det är på riktigt. Jag är en bestämd motståndare till den sortens allvar. Jag menar att det ska vara dugligt även om det är humor, det skall vara bra i alla fall.

– Man brukar säga, det är ju en klyscha, men jag tycker faktiskt att det stämmer, att den kortaste vägen mellan två människor är ett leende, säger Dan Wolgers.

Samtidigt är det ju uppenbart att dina verk också mött helt andra reaktioner?

– Jag har fått lära mig att mina verk är chockerande. Och det tycker jag är helt ok. Men jag är absolut inte ute efter att provocera. Däremot chockera, genom att göra något nytt. Men jag blir säkert provocerad också, av andra konstnärer, eller rättare sagt, jag är säker på att jag blir provocerad av andra konstnärer.

 Är det ett vanligt missförstånd?

– Jag kan inte säga att den eller den uppfattningen är fel. Däremot kan jag förstås undra över en del jag får höra. När folk till exempel säger att ”Han är bara provokatör, han vill bara provocera”. Då får jag lust att säga som Jan Myrdal: Gå till läggen! Jag tror att det är väldigt få konstnärer som avser att provocera. Det är som med rockstjärnor. De super sig fulla och slår sönder hotellrum, men det gör de väl av helt andra skäl. Som han sångaren i The Pogues, Shane MacGowan. Han är galen och full. Hur skulle han få tid att provocera? Han har väl fullt upp med att hålla sig vid liv.

Jag erinrar mig att MacGowan nyligen råkat tända eld på sitt eget hus, vilket får Dan Wolgers att utbrista:

– Där har du det! Jag tror snarare att det är de som känner sig provocerade som måste gå hem, in i kammaren, och ta sig en funderare över varför de blir provocerade.

Något jag tror kan provocera med Dan Wolgers konst är dess brist på långsökthet, sökandet efter ”den kortaste vägen”, ett mer exotiskt drag än man kan tro.

Dan Wolgers liknar den pojke som på en av Jan Stenmarks bilder står och håller upp en grillkorv. Från pojken utgår en pratbubbla som bara innehåller ett enda ord: ”Korv”. När Dan Wolgers tänker på en telefonkatalog associerar han till telefonnummer; när han tänker på Absolut vodka, berömt för sin designade flaska, associerar han till en flasktork. En glödlampa väcker associationen ”fler glödlampor”. Vad dessa verk gör, oavsett om de har formen av objekt eller koncept, är att felkoppla våra associationsbanor så att de kortsluts, som i en hemmasnickrad elapparat. Därav chocken. 

Thomas Sjösvärd