Hon som gör sig märkvärdig

Image

Åsa Linderborg. Foto: Atlas förlag.

Åsa Linderberg reser just nu land och rike runt och berättar om debutromanen Mig äger ingen på landets bibliotek och Folkets hus-scener. Tidningen Kulturens Calle Hedrén såg henne i Umeå.På littfest i Umeå uppträder Åsa Linderborg på den stora scenen. Hon berättar om den kritikerrosade boken Mig äger ingen. Det är en självbiografisk barndomsskildring som kretsar kring Linderborgs uppväxt i Västerås med en alkoholiserad far.

Mig äger ingen blev mycket uppmärksammad när den kom 2007. Den nominerades till Augustpriset och fick Ivar Lo-Johanssons pris. Boken är en gripande skildring av Linderborgs far, Leif Andersson; och är en skickligt komponerad och omsorgsfullt berättad historia där man förstår att det finns mycket känslor mellan far och dotter.

När Linderborg tillfrågas varför hon skrev boken svarar hon:

– Vi lever i människoföraktande tider där man föraktar sådana som Leif – de som är arbetslösa, sjuka eller svaga.

Åsa Linderborg berättar om fattigdom och ett hem som höll på att falla sönder, men att det på 1970- och 80-talen fanns mer förståelse för människor som hade det svårt.

– Socialen kom hem till oss när jag var 14 år. Pappa hade inte betalat hyran på åtta månader. När de såg att det bodde ett barn i lägenheten konstaterade de att mannen inte kunde vräkas. Så resonerar man inte i dag.

Linderborg talar och skriver ärligt och gripande om sina erfarenheter, även om det då och då är distanserat när minnena är alltför svåra. Distanseringen föder en klarsyn, Linderborg ser sveken och besvikelserna tydligare och kanske gör det berättelsen lite mindre privat, andra läsare kan lägga in sina egna erfarenheter och låta dem få ord av Linderborg.

Åsa Linderborg berättar att boken har väckt olika reaktioner i olika delar av landet.

– På bruksorter talar man om klass, på universitetsorter ställer man frågor om utbildning; och på Östermalm handlade det om hygienen, säger hon.

I boken beskriver nämligen Linderborg att pappan inte använde lakan i sängen och ju värre trycket blev på honom desto mer ignorerade han sin egen kropp.

– Han hade gett upp det där med hygien, jag såg honom aldrig duscha, bada eller tvätta sig, säger hon.

Det är en komplex och sammansatt person som Linderborg berättar om. Pappan var en kärleksfull och rolig man, men även en slagen och alkoholiserad som fann tröst i spritflaskan.

– När jag var tre år lämnade min mamma mig ensam med pappa. Att modern lämnade mig väcker ofta starka reaktioner bland folk, men det finns inget som säger att en pappa är en sämre förälder, det är min bestämda övertygelse, säger Åsa Linderborg.

Det är ett motsägelsefullt porträtt av fadern som tonar fram i Linderborgs föreläsning och mot slutet får hon frågan om hon inte är lika motsägelsefull som sin far. 
– Det är jag alldeles säker­t, skrattar hon.

Linderborg har lärt sig av sin ovanliga barndom och anser själv att hon idag har fått styrka av den.

– Jag har accepterat min barndom och är tacksam över att den var så annorlunda. Den gav mig en beredskap inför vuxen­livet som få har när de står på gränsen till att bli vuxen.

Men samtidigt som hennes far var en speciell man, var det viktigt för honom att passa in och Linderborg säger:

– När jag lämnar Umeå kommer jag att höra pappas röst säga; varför måste du göra dig så märkvärdig?

Calle Hedrén