Motståndet som försvann

Image

Foto: Alexandra Ellis

De kändes igen på sina svarta kryss i tusch på händernas ovansidor. På 90-talet var antalet straight edge-anhängare i Sverige över 300 individer.  ­­– Vissa var pålästa och var inne på politisk litteratur, medan andra mest hängde på för att det var ballt, säger Jose Saxlund, före detta sXe-anhängare och sångare i bandet Abhinanda.För den som orienterar sig mot ett liv som straight edge (sXe) – inga droger, inget kött – väntar knappast någon dionysisk yra eller andra excesser i lättjefullt leverne. Men det är heller inte meningen.

Tvärtom: livsstilens ideal syftar till renlevnad, självkontroll och systemkritik. Uppoffringarna tjänar det övergripande målet att bli en bättre människa gentemot andra levande och kännande varelser.

I Sverige fick denna strömning sin huvudsakliga hemvist i Umeå. På samma sätt som i ursprungslandet USA användes hardcoremusiken – ett slags hybrid mellan punk och metal – som plattform för att nå ut med budskapet, även om den västerbottniska varianten fokuserade mer på veganism än förlagan.

På konvolutet till samlingsplattan Straight Edge as Fuck från 1994 – med bidrag från tongivande lokala genreband som Refused, Abhinanda och Doughnuts – sammanfattas den villkorslösa hållningen med: ”love and compassion för ALL living things by all means necessary”. 

Till skillnad från vad somliga hoppades och andra bävade inför, blev livsstilen inte ett landsomfattande fenomen. Utöver ett par hundra anhängare i centralorten återfanns några mindre grupper spridda över Sveriges mellersta och södra delar, inte minst den livaktiga enklaven i Vänersborg, men kärnan – musikaliskt och politiskt – förblev i norr. Varför växte den sig så stark just där?

– Med lite vilja kan man se det som en politisk tradition, Umeå har länge varit en utpräglad akademikerstad och 68-vänstern var ju stark här, säger Simon Lindgren, docent i sociologi och uppvuxen i staden, men tillägger:

– I grund och botten tror jag dock att det handlade mer om rena tillfälligheter än historia. Det fanns helt enkelt starka nyckelpersoner, en sorts punkens entreprenörer, som importerade musiken och livsstilen och gav dem sin egen prägel.

Och visst, som med allt annat krävs drivande personer för att en viss utveckling ska ta fart. För en utomstående betraktare framstod i synnerhet två personer som språkrör för den samlade hardcorescenen i Umeå vid 1990-talets mitt – de respektive sångarna i banden Refused och Abhinanda, som med det egna bolaget Desperate Fight Records gav ut skivor, anordnade spelningar och skapade kontakter med meningsfränder i andra delar av världen.

– Visst var Dennis Lyxzén och jag centrala, inte minst via skivbolaget, säger Jose Saxlund som var sångare i Abhinanda.

– Men vi var inte ensamma. Det fanns en krets på kanske tio till tolv personer som var väldigt engagerade. Sedan låg det rätt i tiden, det fanns utrymme för en sådan grej just då. Vi var unga och hade möjlighet att lägga all energi på en sak, och då sprids ju idéer ganska fort. Särskilt i en så liten och geografiskt isolerad stad som Umeå, fortsätter Saxlund.

Ändå dröjde det mer än ett decennium innan denna subversiva vardagspolitik nådde den västerbottniska residensstaden.

Begreppet ”straight edge” myntades redan 1980 av amerikanen Ian Mac­Kaye, frontfigur i det legendariska hardcorebandet Minor Threat, och var ursprungligen tänkt som en reaktion mot den tidiga punkrörelsens degenererade nihilism och allmänna förfallsromantik. Och det var deras låt Straight edge som den stränga hållningen formulerades för första gången:

I’m a person just like you
But I’ve got better things to do
Than sit around and fuck my head
Hang out with the living dead

Det är inte svårt att föreställa sig omgivningens indignerade reaktion på ett avståndstagande från det som inte bara den tidiga punkens vapendragare tog för givet, utan faktiskt majoriteten av befolkningen i västvärlden: alkohol är ett livsmedel bland andra och kött är en självklar del av kostcirkeln.

De amerikanska straight edge-förespråkarna ifrågasatte bara genom sin existens grundvalarna i en livsstil som på sina håll riskerade att sätta en hel generations välmåga på spel. För att visa sitt självvalda utanförskap och sin antipati mot alla sorters droger målade anhängarna svarta kryss i tusch på handens ovansidor, en praktik som hämtats från den inhemska klubbscenen. Där användes den sedan tidigare för att skilja ut minderåriga från dem som lagligen kunde köpa alkohol i baren på spelningarna. Som överförd symbol blev den istället en tydlig identitetsmarkör – med tiden också i Sverige.

– Det är klart att det fanns politiska dimensioner i det vi sysslade med, även om kunskaperna skiftade, påpekar Jose Saxlund.

– Vissa var pålästa, var inne på politisk litteratur och så, medan andra mest hängde på för att det var ”ball”. Straight edge var en företeelse som fanns, och vi plockade upp den. Att det blev stort berodde helt och hållet på engagemanget hos oss som var med, fortsätter Saxlund.

Framväxten av en drogfri motkultur i Umeå ska inte primärt tolkas som en reaktion på något som fanns där innan, det vill säga en våldsam och drogbemängd punkscen liknande den som initierade Ian MacKaye, utan var mer en konsekvens av inspiration från några amerikanska musiker och energin från en grupp likasinnade unga människor som råkade befinna sig på samma plats vid en specifik tidpunkt. Det är lätt att blåsa upp proportionerna, göra den svenska straight edge-scenen till något den inte var – en massrörelse med gemensam agenda i alla frågor.

– I Umeå behöll man hela tiden punkens attityd ifråga om självständigt tänkande, konstaterar Simon Lindgren.

Och vad blev då kvar från den här intensiva perioden i mitten på 90-talet, frågar man sig osökt, vilka idéer lever vidare?

– Veganismen, till exempel, har ju varit fortsatt stark här. Den tycks ha legat i linje med strömningar som blivit mer beständiga, säger Lindgren.

Efter att ha inletts i liten skala under det sena 80-talet och upplevt något av en storhetstid åren 1994–95, så ebbade engagemanget successivt ut och den inre kärnan av banden upplöstes. Refused splittrades under en USA-turné -98, medan Abhinanda släppte sin sista platta året därpå – men dessförinnan hade också de gått skilda vägar. Efterhand flyttade många av medlemmarna bort från Umeå, och det sociala kitt som hade utgjorts av musiken fanns inte längre kvar.

År 2007 är antalet straight edge-utövare i Umeå kraftigt decimerat, gissningsvis inte större än ett par dussin människor – en enveten liten skara som fortfarande håller fast vid de principer som en gång verkligen lät tala om sig, i medier och på spelningar runtom i landet. Att enbart avstå från animaliska produkter däremot, tycks vara en etisk hållning som definitivt kommit för att stanna.   

Roberth Ericsson