Rakt ut med så lite tänk som möjligt

Conny Nimmersjö har spelat rockmusik ända sedan 1983. Mest känd är han som gitarrist i grupperna Bob hund och Bergman rock. Nu har han släppt en egen skiva.  – Jag vill undvika att skriva texter som handlar om att jag är kär och att det är soligt ute, säger han.I höstas kom Conny Nimmersjös solodebut Skörheten och oljudet. Det är en skiva som hamnat högt upp på de flesta kritikers årsbästalistor över svenska album. Tvärtemot Bob hunds energiska och småhurtiga popmusik är ljudbilden på Skörheten och oljudet garagemullrig rock.

– Det är en skiva helt utan ironi. Jag ville göra en skiva som var så rak och ärlig som möjligt. En annan tanke med skivan var att inte vika för jobbiga ämnen, säger han.

Fåglar är en av albumets starkaste låtar: 

Vi är lite nervösa av oss
i vår familj.
Det är aldrig riktigt självklart
för mig att ta plats och så.
Ett litet handikapp,
att slås mot och leva med.
Små fjärilar i magen jämt,
och fåglar runt gathörnen.
Det kommer av
att farfar gav pappa stryk.
Och jag är alltid rädd
att föra över oron till mina barn

– Jag tror de flesta av oss bär på sådana här historier, om inte annat någon generation tillbaka i familjen. Jag tror det är vanligt för dem som är födda på 1930- och 40-talet att man fick spö när man växte upp. Det var inget konstigt med det – varken hemma eller i plugget. När den här generationen själva blev föräldrar på 60-talet blev det en hederssak för dem att inte slå sina egna barn. På grund av det här blev farsorna i den här generationen känslomässigt hämmade. Om deras dotter kom hem och sa att hon var lesbisk så reagerade de genom att gå ner källaren och sortera skruvar. Då är frågan vad det är man för vidare med det? Man sätter stopp för våldet, men vad för man vidare. Vem är du? Det kan en 40-talistpappa inte berätta. Man behåller allt inom sig, säger Conny Nimmersjö.

Vad skulle de ha gjort i stället?

– Man kan inte göra på något annat sätt. Alla människor försöker göra det bästa de kan. Jag tycker att 40-talistpapporna lyckats med att få stopp på en våldsspiral.

Du är själv förälder, hur hanterar du dina barn?

– Jag känner mig ofta som en bra förälder, men ofta också som en otillräcklig förälder. Det tror jag är väldigt normalt. Men att säga att man känner sig otillräcklig som förälder är att visa sig svag för omgivningen. Om man målar upp en bild av att allt ständigt är bra, så mår folk dåligt av det eftersom de tror att alla andra har det bra, att det är som i en föräldratidning.

Upplever du att det är så i dag?

– Ja, titta i tidningarna. Jag tycker att det finns en norm som säger att man ska vara en superförälder. Den gör att folk mår dåligt eftersom de inte kan leva upp till det, säger Conny Nimmersjö.

Conny Nimmersjö föddes i Ängelholm 1967. Efter födseln flyttade familjen från Skåne till Ronna i Södertälje, ett miljonprogramområde strax utanför centrum.

– Mina första minnen från Ronna är att mamma sa att jag började prata finska när jag lekte i parken.

Familjen Nimmersjö bodde bara i Ronna i två, tre år. Sedan flyttade de vidare till radhusområdet Pershagen.

– Skoltiden i Södertälje var ganska hård, det var alltid bråk. Det var bara så det var. Det var inget man reflekterade över. Inte förrän vi turnerade med Bob hund. Då upptäckte jag att det var likadant i Eskilstuna, Västerås. De städerna är ganska lika Södertälje, industristäder.

Var du stökig i skolan?

– Nej, jag var en mönsterelev. Jag hade bra betyg. Min klass hade bäst betyg i hela rektorsområdet. Jag hade tur som inte hamnade i en klass där alla skriker och kastar grejer på varandra. Många av oss gick ihop ändå från lekis till nian, jag tror det var därför. Jag var inte exceptionellt bra på något, men jag hade fyror och femmor i alla ämnen. Det blir så om man hamnar i en miljö där man kan plugga i lugn och ro.

Var gick du gymnasiet?

– Jag gick samhällsvetenskaplig linje i Södertälje. Det var det största misstaget i mitt liv. Jag har inte haft någon nytta av det. Man var på den tiden tvungen att gå den linjen eller naturvetenskaplig för att vara behörig att plugga vidare på högskola eller universitet. I dag önskar jag att jag gått någon mer yrkesförberedande utbildning.

Vad hände efter gymnasiet?

– Jag flyttade till Stockholm när jag var 20 och hade lite ströjobb ett par år, alltifrån rivningsarbetare till degtillverkare på San Remo-bagerierna. På den tiden var det högkonjunktur och det gick att säga upp sig på måndagen och ha ett nytt jobb på tisdagen. Sen började jag på Stockholms universitet.

Varför?

– Jag ville läsa filosofi och lära mig det intellektuella och akademiska språket. Jag kände att folk kunde döma en till idiot bara för att jag inte hade läst på universitetet, så är det fortfarande. Om någon pratar konst, och någon säger diskurs så måste man förstå vad det betyder. Annars kan man inte hävda sig. Jag säger inte att man ska lägga sig an med ett sånt språk själv. Men det finns inget värre än att bli idiotförklarad av en idiot.

Hur länge pluggade du?

– Jag fick väl ihop en 50-60 poäng i filosofiämnen totalt. Jag stannade innan c-uppsatsen som så många andra.

Vad hände?

– Vi fick en massa spelningar med Bob hund. Så det blev en termin då jag tog studielån fastän vi bara var ute och spelade. Sedan rullade det bara på. Och vi har kunnat leva på det ända tills för några år sedan.

Du är 40 år i dag, varför släpper du din soloplatta först nu?

– I banden innan Bob hund både sjöng och skrev jag texter. Men det fanns aldrig någon tid i Bob hund att utveckla det här. Det här har alltid varit något jag om jag velat göra. Nu håller alla i bandet på med sidogrejer, så nu passar det bra.

Är du nöjd med resultatet?

– Ja, annars hade jag inte gett ut den. Har man väntat i 20 år på att ge ut något hade jag hellre väntat i 20 år till så att jag blev riktigt nöjd.

Kan man säga att din skiva handlar om din uppväxt i Södertälje?

– Inte bara, en del låtar gör det. De flesta handlar om människor jag träffat.

Den är inte självbiografisk?

– Det är inte så att jag är jaget i alla texter. En låt kan vara en kombination av tre kompisar. Låten Dum i huvudet till exempel. Han heter ju inte Lars på riktigt. Det är en kompis som jag tänkt på och som jag tycker borde skärpa till sig, men den handlar lika mycket om mig själv i vissa perioder.

När jag lyssnar på din skiva tycker jag det påminner om Mattias Alkberg och Säkerts musik?

– Det kan jag hålla med om. De artisterna tycker jag båda ligger nära det jag själv försöker göra.

Är det en tillfällighet att ni alla släpper soloskivor ungefär samtidigt?

– Jag vet inte. För mig är det ett friskhetstecken. Jag tycker att musik alltid borde ha låtit så här. Man ska inte heller glömma bort Håkan Hellström. Hans textskrivande tycker jag överlag väldigt mycket om. Det är också raka ärliga texter på svenska.

Känner du att du har en skiva till inom dig?

– Jag funderar ibland på hur nästa skiva ska kunna bli. Jag vill inte göra en skiva till på samma tema, det vill säga en rak och ärlig skiva som handlar om mina kompisar. Det räcker inte. Det måste finnas en ny infallsvinkel. Och det går inte att pressa fram den. Det får komma när det kommer. Den bästa musiken kommer inte till när man värker fram den, utan när man bara låter det komma.

Gustaf Andersson

< Föregående		Nästa >