Abort eller trettiofem papp på kontot

Antalet aborter ökar i Sverige. Det har de gjort under hela 2000-talet. Nu utreder Socialstyrelsen varför – men kritikerna tycker inte att det görs tillräckligt. – Vi bör snegla på Norges framgångsrika arbete mot aborter, säger Johan Lundell, generalsekreterare i föreningen Ja till livet.Svenskarnas syn på sex är öppnare än någonsin. Detta enligt Socialstyrelsens rapport Hiv/aids i Sverige 1987–2007 som presenterades i januari.

Vi byter partners oftare och har fler tillfälliga kontakter. Att samhället har blivit friare och mer tolerant är förstås fördelaktigt, men när vi glömmer kondomerna får det konsekvenser.

Under det första halvåret 2007 gjorde 18 607 kvinnor abort i Sverige. Det är 700 fler än under samma tidsperiod förra året. Mest har aborterna ökat bland kvinnor i åldrarna 20–24 år.

Under 1990-talet gick kurvan åt andra hållet och aborterna minskade för varje år. Det är också värt att jämföra 2006 års siffra, 36 045 aborter, med ”rekordåret” 1989, då 37 920 aborter gjordes. Ökningen är nu så pass stor att Socialstyrelsen har fått i regeringsuppdrag att utreda hur den kan hejdas.

– Arbetet med att kartlägga det förebyggande arbetet med oönskade graviditeter pågår. Dels med genomgång av vetenskapliga artiklar inom området, insamlande av nya data genom intervjuer och enkäter med personal som arbetar på fältet. Analys av materialet pågår, säger Monica Ideström, projektledare vid Socialstyrelsen.
Kartläggningen ska presenteras för regeringen den 15 maj i år. I väntan på resultatet har Tidningen Kulturen frågat runt hur de oönskade graviditeterna skulle kunna minskas.

Rfsu, riksförbundet för sexuell upp­­lysning, vill vid sidan om informationskampanjer se en satsning på skolans sex- och samlevnadsundervisning, särskilt när det gäller lärarnas kompetens. ”Ska man kunna påverka unga människors kondomanvändning måste de få möjlighet att samtala om de svårigheter de upplever med att använda kondom”, skriver RFSU i ett pressmeddelande.

– Regeringen har i flera olika sammanhang talat om vikten av preventiva insatser för att förhindra oönskade graviditeter och spridningen av könssjukdomar, men vi väntar fortfarande på konkret politik, säger RFSU:s generalsekreterare Åsa Regnér som anser att anslagen snarare har minskat de senaste åren.

Ann Arleklo, riksdagsledamot för socialdemokraterna och chef för Ungdomshälsan i Helsingborg, håller med om att skolans sex- och samlevnadsundervisning måste utvecklas. Hon vill också se en kartläggning av ungdomsmottagningarnas öppettider och kompetens så att det blir möjligt att göra jämförelser och se om det behövs åtgärder för en ökad tillgänglighet. På somrarna till exempel, när många är som mest sexuellt aktiva, är det inte ovanligt att ungdomsmottagningar och liknande håller stängt.

Johan Lundell är generalsekreterare för föreningen Ja till livet som ”arbetar för att föra upp abortfrågan på dagordningen; att få till stånd en debatt där olika vinklar av abortsituationen belyses” enligt presentationen på webbsidan.

De skriver inte att de vill förbjuda aborter, men ”ett långsiktigt mål för Ja till livet är att ingen skall vare sig vilja eller känna sig tvingad till att göra abort”.

Johan Lundell är kritisk till Socialstyrelsen och Folkhälsoinstitutets preventiva arbete och säger att de inte alls arbetar mot att förebygga aborter, bara mot att förebygga oönskat barnafödande. Han hoppas att den nuvarande, kristdemokratiske socialministern Göran Hägglund ska tolka uppdraget annorlunda än sina socialdemokratiska föregångare, men tillägger samtidigt:

– Jag är tveksam till att den arbetsgrupp som nu skall tillsättas kommer att våga ifrågasätta den svenska modellens heliga kor. Då lär inte heller aborttalen minska, säger han.

I stället önskar Johan Lundell att vi ska snegla på Norges mer framgångsrika arbete mot aborter:

– Ett verkligt abortförebyggande arbete, som lyckats så bra i vårt grannland Norge, består av två olika delar. Den första delen handlar om att sänka andelen kvinnor som blir oplanerat gravida. Den andra delen, när en kvinna har blivit gravid, handlar om att genom stödinstanser, alternativ till abort och utökad ekonomisk hjälp (som engångsstödet till kvinnor på 35 000 kronor vid barnets födsel som finns i Norge) hjälpa fler kvinnor att kunna välja att föda sitt barn, säger Johan Lundell.

Kan pengarna vara avgörande? Tidningen Kulturen har talat med två kvinnor, vi kan kalla dem Sofia och Pia, som har gjort abort. De är i dag lite över trettio och har barn med män som de ville skaffa barn med. Aborterna gjorde de när de var i tjugoårsåldern och de hade ungefär samma skäl: De kände sig inte mogna för barn och de levde inte i tillräckligt stabila relationer.

– Jag behöll inte barnet eftersom det var helt fel period i mitt liv att få barn, både yrkes-, bostads-, och mognadsmässigt och för att det fanns två presumtiva fäder och ingen av dem var någon jag ville ha barn med. Varken då eller senare, säger Sofia.

– Det fanns bara ett rätt beslut för mig och jag mådde väldigt dåligt innan aborten, snarare än efteråt, säger Pia som var nitton år och blev gravid eftersom kondomen sprack.

På frågan om ett engångsstöd på 35 000 kronor skulle ha kunnat påverka deras beslut säger båda bestämt nej.

– Verkligen inte! Det är otroligt obehagligt att med ekonomiska incitament försöka få kvinnor som verkligen inte vill ha barn att låta bli att göra abort, säger Sofia.

– Nej. Mitt beslut hade absolut ingenting med pengar att göra – det var det sista jag tänkte på, om jag överhuvudtaget tänkte på det, säger Pia.   

Marja Beckman 

< Föregående		Nästa >