Ruvar på hemligheter

TEMA VÄSTERBOTTEN

Intervju med Robert Dahl Norsten och Sofia Anner Grönlund på Umeå Open

Det råder en mysig och skämtsam stämning på kontoret. Hur ser läget ut inför årets Umeå Open? Sofia ser nöjd ut:

– Det ser bra ut, vi har många bokninga­r på gång.

På Umeå Opens hemsida ligger det just nu bara ute fyra artister, betyder det att det övriga programmet fortfarande är hemligt?

– Ja, resten är hemligt, säger Sofia, tittar på Robert och ler. Blicken i deras ögon säger mig att det tycks lura häftiga överraskningar och stora namn inför årets festival.

Hur pass säkert är det när man väl bokat en artist, händer det att ni får återbud?

– Nej, det händer inte ofta, säger Robert. Vi kanske har haft ett eller två sådana oväntade fall. Branschen har skött sig bra.

Hur många är ni som jobbar med det här?

Robert fortsätter:

– Vi är två här på kontoret, sedan finns det en styrgrupp på 10-15 personer.

Jobbar ni året runt?

– Vi börjar på hösten. Då anordnar vi ju även Popup-festivalen.

Är ni ”självförsörjande” eller lever ni av att få ekonomiskt stöd?

– Vi är bidragsberoende, vi får stöd av Kulturnämnden, berättar Robert. Men eftersom vi är ett arrange­mang, så är det mycket som ligger på sponsorer. Och visst kan det vara en osäkerhetsfaktor, det har det varit under åren, men som regel får vi bidrag från kommunen. Det finns en vilja, man tycker att vi gör ett bra arrangemang.

En viktig del i hur en festival realiseras ligger i hur själva programmet utformas och i vilken ordning artisterna hamnar. Hur gör man för att lägga programmet så att inte de stora artisterna ska krocka, men inte heller kväva och köra över de små banden?

Robert ser fundersam ut:

– Ja, visst är det som du säger, att man tänker så, men det är samtidigt tvärtom. Festivalen är ju inomhus så ibland låter vi faktiskt de stora banden medvetet krocka för att dela på publiken. Det är ett nödvändigt ont. Det är en säkerhetsfråga.

Vad är positivt med att vara en inomhusfestival?

Ett kvick och skämtsam drös med argument kastas mellan Robert och Sofia:

– Tja, vi är ju inte väderberoende.

– Vi håller våra besökare torra.

– Lerfria.

– Vi har en hög hygienfaktor.

– Sedan behöver vi ju inga staket heller.

Har ni den publik ni vill ha?

Sofia svarar:

– Det känns som att vi har den publik vi vill ha. Det är ganska kung att det är så blandat. Din generation som startade Umeå Open är ju fortfarande taggad att gå, säger hon och vänder sig till Robert. Vad har egentligen umepubliken för rykte i artistvärlden? frågar hon sin kollega.

Robert ser säker ut:

– Bra. Där ligger vi bra till.

Ja, apropå artisterna, hur gör ni för att få hit de artister ni vill ha?

Robert berättar:

– Det handlar om nätverksarbete, kontaktytor. Det är en lång process. Man har oftast en idé om vilka artister man vill ha. Sedan kontaktar man deras agenter.

Händer det att man måste övertala och bolla med artisterna?

– Ibland får man ja direkt, ibland tar det lång tid.

Finns någon särskild artist som varit extra svår eller någon som varit lättare än man trodde?

– Ja, när vi fick hit Turbonegro, minns Robert. Det var en annan artist som hade lämnat återbud när det bara var några veckor kvar. Och då provade vi med Turbonegro, och fick ja därifrån. Det hade vi nog inte väntat oss. Så det var en sen bokning, det gick relativt snabbt.

Har ni någon ambition att lyfta fram lokala band?

– Festivalens grundidé är ju att man ska ta hit det som man måste åka långt för att se. Så lokala band ligger inte långt fram, förklarar Robert.

Har ni några begränsningar när det gäller genre, hur breda genregränser kan ni röra er inom?

– I teorin finns det egentligen ingen gräns. Sedan är det ju så att stilar förändras, det bildas nya stilar, säger Robert.

– Ja, genre är väl egentligen ett förlegat begrepp, utvecklar Sofia.

– Men visst är det någon form av pop/rock-bas vi rör oss kring, säger Robert. Kanske Hip hop också.

– Det gäller ju att hålla koll på vad som händer inom musiken, man frågar, läser, nätverkar, lyssnar, säger Sofia.

– Ja, man kan ju se en tendens av att det blir mer och mer skramligt, säger Robert. Lite mer av en punk­attityd i popen. Men även mer och mer klubb, tidigare var klubbmusiken maskinell, nu ser vi klubbmusik som baserar sig på gitarr och bas, en sorts klubbpop.

    Hinner ni gå på festivalen själva, eller måste ni jobba?

– Tja, det blir väl nån halv låt här och där, säger Robert.

– Det går ju inte att vara där och bara lyssna, påpekar Sofia.

Ni har slutsålda hus i stort sett vartenda år, har ni någon önskan om att utöka festivalen?

Robert ser tveksam ut, ler och säger kort och gott:

– Äh.

Sofia blinkar åt Robert och säger tvärsemot:

– Jo! Men, det viktiga är ändå att hålla kvar Umeå Open-andan. Vi kanske satsar på att göra fler arrangemang istället, som Popup.

– Ja, vi vill ju ha hit fler artister, fräsiga artister, fyller Robert i. Men andan är viktigare än publikmängden. Men eftersom Umeå växer så kanske vi kommer göra fler arrangemang.

Sofia utbrister plötsligt med glimten i ögat, som om hon just kom på vad det är man ”bör ”säga, i en intervju:

– Vi tänker absolut att Umeå Open ska växa!

Både hon och Robert skrattar sedan åt hennes något spelade entusiasm.

Varför ska man komma till Umeå Open i år?

Sofia har det självklara svaret:
– För att det är det viktigaste som händer på musikhimlen under hela året!

Robert skrattar:
– Du är ju som en vandrande reklampelare.

Vad är Umeå Open-andan?

– Att plocka hit band som man tappar andan av att se.

– Se ett band man aldrig sett.

– En del band kommer man dit med, och en del går man hem med, säger Sofia och inser sedan dubbeltydigheten i det hon sagt. – Nej det var inte så jag menade!

Finns det något band som ni upptäckt genom Umeå Open? Här är båda överens:

– Inte upptäckt genom själva festivalen kanske, men däremot genom pratet, det här vi håller på med månaderna innan. När man lyssnar in sig på en massa nya artister.

Finns det något exempel på då ni förväntat er en stor publik till någon viss artist, men som uteblivit?

– Nej, snarare tvärtom. Som förra året, med Salem Al Fakir. När vi bokade var han inte så stor, men han växte längs vägen. Och vi hade lagt honom först ut i festivalen, mitt på dagen. Plötsligt kom det horder. Publiken kom tidigare än vi är vana vid, minns Robert och ler åt det något angenäma problemet.

Jag tackar för mig och lämnar Sofia och Robert att arbeta vidare med sina spännande hemligheter. Nyfikenheten blev inte direkt stillad efter att ha varit inne mitt i självaste Umeå Opens hjärta. Jag tänker att jag mycket hellre skulle vilja besöka det där kontoret som en fluga på väggen, än som journalist. Umeborna får helt enkelt hålla ut, och vänta tills de förbjudna frukterna mognat.

Kirsti Jönson