Räddad av tjejerna

Image

Yrkeskarriären var utstakad: han skulle bli ishockeyproffs. Men när han fick för sig att läsa Gustaf Fröding ändrades allting. Förra året kom Tom Malmquists lyrik- och skivdebuter. Nu arbetar han på sin litterära uppföljare.
– Det är tänkt att vara ett slags prosaprojekt i en oerhört komprimerad form, säger han.

Vi träffas utanför Zinkensdamms idrottsplats på Södermalm i Stockholm. Tanken var att Tom Malmquist skulle läsa upp några av sina ishockeydikter under ett av Hammarbys pojklags träningar inne i ishallen. Men det är fel tidpunkt för det nu.
Det är nämligen måndag, och klockan är tio på förmiddagen.
Ishallen är tom.

Hur väl det hade funkat att träna skridskor till dikter får vi alltså inte något svar på.
– Tomas Storm var verkligen speciell. Han är ju att betrakta som ett slags konstnärsgeni. Är det någon som skulle kunna läsa dikter på en träning så är det ju han, säger Tom Malmquist.

Tom Malmquist är poeten som slog igenom i våras med dunder och brak med debutsamlingen Sudden death. Den hyllades på kultursidorna likväl som på sportsidorna. Dagens Nyheters kritiker Anna Hallberg kallade den ”en diktsamling som lyckas vara både kraftfull, drabbande och originell såväl språkligt som tematiskt, samtidigt som den är obarmhärtig i sin kritik av hockeyvärldens våldsmekanismer”.

Samma tidnings sportkrönikör, Johan Esk, skrev att ”Tom Malmquist går ut stenhårt med mycket kön och kött och hårda tag i rinken och sedan kommer ”suspen” runt ansiktet när han varit sämst i laget. Skrivet med ett så avståndstagande sätt att recensenterna fintas upp på läktaren och breder ut sig.”

Det är därför föga överraskade att hans förlag nu bestämt sig för att släppa samlingen även på pocket – vilket är väldigt ovanligt för en poesidebut.
– Jag har verkligen fått jobba för den jag är i dag. Många tror att det bara har varit en dans på rosor när jag släppte en skiva och en diktsamling samma år. Att det bara har varit tur. Men jag har jobbat för det här i tolv år. Och jag har blivit refuserad jättemånga gånger. Det är ett hårt jobb som inte gett några pengar.

Hur skulle du vilja beskriva din litterära debut Sudden death?

– Jag träffar ganska ofta på folk som aldrig läser poesi och då brukar jag säga att det är en känslomässig gestaltning av mina upplevelser som ishockeyspelare, och hur man fostras till man. Jag brukar nog säga samma sak till de som läser poesi också.

Blev du överraskad över den uppmärksamhet som Sudden death fick?

– Egentligen inte, jag ville i första hand få i gång en debatt om baksidan med en av Sveriges största sporter. I stället för att skriva en enkel presentation om mig själv i Svensk bokhandels vår-katalog, som alla debutanter gör, skrev jag en debattartikel. Det brukar vara små patetiska beskrivningar och några rader om var man bor. Men jag skrev en debattartikel om hur man fostras till man i ishockey.  

På vilket sätt var det angeläget?

– Det viktiga var att få igång en debatt. Sedan tyckte jag att det var kul att använda poesin som ett verktyg för det. I Sverige är det lite fult att göra så. En poet ska skriva om saker som ingen bryr sig om, det ska helst vara totalt obegripligt, man ska inte heller göra något väsen av sig och ingen ska helst köpa diktsamlingen. Då är man en förväntad poet. Men i andra länder ser det annorlunda ut. I Frankrike har till exempel konsten en helt annan status i samhället. Jag vill använda poesin till att debattera viktiga ämnen.

Tom Malmquist växte upp i Huddinge. En förort som ligger drygt två mil söder om Stockholm. Huddinge är känt för att fostra ishockeytalanger i industritakt. Otaliga är landslagspelarna som kommer härifrån. Annars är orten mest känd för att vara ganska tråkig. Om inte annat påminner Thåströms och Hoola bandola bands sånger oss om det.

När Josef Boumedienne, Jimmie Ölvestad, Mikael Nylander och andra Huddingetalanger kom att bli firade ishockeystjärnor; blev Tom Malmquists öde ett helt annat. Han spåddes även han en lysande framtid i sporten, men valde istället att satsa på kultur.

– Jag växte först upp i ett villakvarter, men när jag var femton flyttade mina båda äldre syskon (sju respektive åtta år äldre) hemifrån. Och då flyttade vi in till en lägenhet i Huddinge centrum. Det var i samma veva som jag upptäckte litteraturen och musiken. Var det då du slutade med hockeyn?
– Jag slutade med ishockey när jag var 16, direkt efter TV-pucken. Jag hade hållit på sedan jag var fyra år och var väl som bäst när jag var elva. Jag tröttnade successivt. Min pappa Thomas älskade hockey och var en av landets största hockeykrönikörer på den tiden. Jag var i tonåren och längtade efter något annat. Det hände något i huvudet. Jag började tänka på andra saker, jag slutade att ta i på träningarna. Det blev startskottet på något fantastiskt. Men det var jobbigt, alla kompisar försvann.

Hur mottog dina föräldrar beslutet att du la av med något som du hållit på med så länge?

– Min pappa sa en gång när jag kom hem från krogen efter att jag druckit några öl: ”nu kommer det att gå utför för dig.” Det var ett klumpigt sätt från hans sida att förmedla sin besvikelse och oro över mig. Mina betyg var inget vidare, jag hade slutat med hockeyn och jag ville syssla med konst.

Tyckte dina kompisar också så?

– Alla tyckte det var flummigt. Det jag då gjorde var att jag sökte mig till nya vänner, och då blev jag hux flux ihop med en tjej som var väldigt duktig i skolan och som gillade litteratur.

Du har tidigare berättat att det var under en resa till Florida när du var elva år, då du såg en gatumusiker som du fick en sorts lidnersk knäpp, att det var då du kom underfund med att du ville börja göra musik och litteratur i stället för att spela ishockey?

– Det såddes väl något frö inom mig då kanske, men i själva verket handlade det om att jag längtade bort ifrån hockeyn väldigt mycket. Det var när jag var en femton-sexton och jag kom i kontakt med Gustaf Fröding och Hjalmar Söderberg, som jag först upptäckte storheten med litteratur. Musiken har jag haft med modersmjölken. Min pappa har alltid lyssnat väldigt mycket på country.

Vad hände efter gymnasiet?

– Jag gick ju ut skolan med exceptionellt dåliga betyg. Sedan kom jag på när jag hade gått ut att jag borde tenta upp alla betygen. Min dåvarande flickvän läste då på Uppsala universitet, så jag tjatade in mig på litteraturvetenskapen där. Sedan blev jag kvar i Uppsala i fem år. När jag kom tillbaka till Stockholm läste jag Litterärt skapande på universitetet, och det var där jag träffade min nuvarande flickvän. Sedan kom jag in på skrivarlinjen på Biskops Arnö.

I höstas kom Tom Malmquists debutskiva Fish in a tear. Det är en skiva som ansluter till en klassisk  countrytradition, men som samtidigt har ett mer modernt sound.

När började du spela gitarr?

– Jag sommarjobbade när jag var femton och sparade ihop till min första gitarr. Sedan tog jag lite lektioner. Så på
den vägen är det.

Din pappa Thomas Malmquist förekommer både i din diktsamling och på din skiva, varför?

– Det finns många likheter med hur man fostras som ishockeyspelare och hur en pappa fostrar sin son. En stor del av att bli man handlar om att kunna hantera våld och att göra motstånd. Jag tycker att mycket av det jag tar upp i papparollen är allmängiltigt, så det är inte direkt riktat mot honom, förutom det att han förde statistik över mig. Det var väl hans yrkesskada som journalist antar jag.
Hade ni en hård relation?

– Jag är besviken på honom på många punkter, men tacksam på många andra. Men det har aldrig varit så att vi talat ut med varandra. Vi pratar aldrig om känslor eller varför jag är arg på honom eller besviken. De gånger jag har nämnt något sånt har det kommit in genom det ena örat och ut genom det andra. Han ringer rätt ofta, men de gånger han gör det är när jag synts i någon tidning. Han ringer aldrig och frågar efter hur jag mår. Den biten är mamma bättre på. Pappa är dålig på att berömma.

Hur kommer det sig?

– Det är väl det här jag är allra mest kritisk till. Min pappa belönade bara mig när jag presterade något. Och på den punkten påminde han om hur belöningssystemet ser ut inom elitidrotten. Du är bara något om du presterar. Gör du inte det blir du petad och får inte vara med längre. Du definierar dig själv genom vad du presterar, det är väldigt destruktivt. Du får ingen självkänsla av det. Du måste ha ett överdrivet självförtroende för att överhuvudtaget orka med en sån livsstil.

Hur var din mamma?

– Min pappa var aldrig någon som tog upp mig i knäet när jag var liten. Min mamma var mycket mer fysisk. Vi var en klassisk arbetarfamilj. Min pappa började som vaktmästare på Eskilstuna kuriren när han var sexton. Mamman läste på komvux när hon var 40. Pappa var en typisk patriark och min mamma tog hand om familjen.

Hon fann sig i den rollen?

– Ja, som många kvinnor har gjort. Men det kanske hon inte gör i dag. Nu är hon mer bitter och det är väl så det slutar. Hur har dina föräldrar reagerat på din poesi och din musik?

– De har reagerat väldigt skeptiskt båda två. De har betraktat det som ett slags onödigt tidsfördriv ända fram tills att jag debuterade och fick fina recensioner i de stora dagstidningarna. Då blev det plötsligt på allvar. Och nu respekterar de mig som en etablerad kulturpersonlighet.

De har inte kommenterat dina verk mer ingående?

– Det enda som min pappa har sagt angående diktsamlingen är: ”jag förde väl aldrig statistik över dig?” Då svarade jag att han visst gjorde det, och att jag till och med har bevis på det. Han hade nämligen en bok hemma där han klippte in statistik från mina matcher. Sedan frågade han om en av låtarna på skivan handlade om honom.

Din pappa verkar självupptagen?

– Ja, han är väldigt självcentrerad. Du satte verkligen huvudet på spiken där. Men han är förnekande och listig. Han är ju journalist. Han vill inte veta av någon form av konfrontation.

Vad händer framöver?

– Jag kommer att fortsätta att frilansa en del med min kulturjournalistik. Jag debatterar ju en hel del. Jag är en arg jäkel. Sedan skriver jag regelbundet på Expressens kultursida. Jag är också oberoende krönikör i SSU:s medlemstidning Frihet. Har även skrivit en del i DN.

Ska du ut och spela något?

– Ja, förhoppningsvis ska jag ut på Sverigeturné i vår och sommar. Troligen handlar det om en femton spelningar i vår och ett tjugotal i sommar.

Något nytt skrivprojekt?

– Jag ska skriva en ny bok. Exakt vad den kommer att handla om vet jag inte än. Men det är tänkt att jag ska skriva ett slags prosaprojekt i en oerhört komprimerad form. Jag vill gestalta utan att ha en narrativ ramberättelse, bara ha en gestaltande struktur. Det handlar inte om att jag tänker göra ett språkmaterialistiskt projekt, utan mest om att jag tycker att det är ett intressant sätt att skriva på. Men den kommer inte att handla om ishockey?

– Nej, det kommer inte att handla om hockey. Ishockey är ett avslutat kapitel för mig nu.

Gustaf Andersson

Tom Malmquist
Ålder: 29. Bor: Södermalm, Stockholm. Familj: Sambo, syskon och föräldrar. Yrke: Kulturskribent, musiker och författare. Karriär: Fil kand i litteraturvetenskap på Uppsala universitet, skrivarkursen Litterär gestaltning på Stockholms universitet, Skrivarlinjen på Biskops Arnö folkhögskola, gav 2007 ut diktsamlingen Sudden death, Ep:n Two in the morning och fullängdsalbumet Fish in a tear, skrivit artiklar i Expressen, Dagens nyheter, Svenska dagbladet och Frihet. Foto: Michael Steinberg