Bibliotekarieförfattaren

 ImageChrister Hermansson har kanske mer än någon annan författare ägnat sig åt bibliotekarier. Men kärleken till denna yrkesgrupp är delvis obesvarad, hans idéer är kontroversiella. – Det är alldeles för tyst på biblioteken, säger han.Det är lätt att komma på författare som skrivit om bibliotek – Jorge Luis Borges torde vara den främste. Det är heller inte svårt att se de litterära möjligheter som biblioteket erbjuder, och de existentiella dimensioner denna institution rymmer.

Mer sällsynt är det att utgå ifrån bibliotekarien, denna på en gång mytologiskt skrämmande (med makt att utfärda böter!) och samtidigt grå eminens, som vi väl alla har en föreställning om. Man skulle kunna säga det om Christer Hermansson, att han är en bibliotekariernas författare. Men detta är, som det visar sig under intervjun, en sanning med modifikation.  

Hermansson, själv biblioteks-, kultur-och museichef i Strängnäs, är aktuell med boken Varför har inte fler bibliotekarier läderbyxor? och en turné med samma namn.

– Uppträdandena är bibliotekarierelaterade. Jag sjunger en helt ny låt. Jag har en snygg gitarrist med mig. Och så blir det dåliga bibliotekarieskämt. Som den här till exempel: Vilken är bibliotekariernas favoritsport?

Jag tänker efter länge, men svaret är för banalt.

– ”Boksning.” Ja, det är dåligt. Hur som helst, jag kommer att uppträda på alla möjliga sorters bibliotek. Och flera utbildningar i biblioteksvetenskap. Men många tackar nej, säger han.

När jag frågar om detta, kommer samtalet in på något som är svårt att förstå för en utomstående. Hermansson, som i böcker som Ich bin ein Bibliotekar! och Pappa Luigi betraktade mina smala handleder låtit jagberättarna vara just bibliotekarier, betraktas inom denna yrkesgrupp som kontroversiell.

– Många bibliotekarier blir helt enkelt provocerade av det jag skriver. Det är känsligt att angripas av någon från ens egen yrkesgrupp. Jag betraktas som en quisling. Många avskyr mina texter.

Är då bibliotekarier en särskilt känslig yrkesgrupp? Man kunde ju tro att folk som läst Strindberg inte skulle ha några större svårigheter med Hermanssons milt absurda komik.

– Folk är känsligare än vad man tror. Men det är framför allt mina debattartiklar som provocerar. Det är egentligen rätt enkla tankar. Som det att boken och litteraturen borde vara de primära uppgifterna. Det kan låta självklart, men så är det inte. Man talar nu väldigt mycket om hur biblioteken skall anpassa sig efter de nya digitala medierna, behovet av det man kallar Bibliotek 2.0. Allt det där är väl bra, med datorer och allt. Men det kan aldrig vara bibliotekets primära uppgift. De flesta har ju datorer hemma. Jag vill istället lyfta fram behovet av Åbro 7,2. Det behövs fler egensinniga bibliotekarier. Det är alldeles för lätt att gömma sig på ett bibliotek.

Och detta väcker alltså ont blod bland kollegerna.

– Jag får en del positiva reaktioner också, men det diskuteras för lite överhuvudtaget. Det tycker jag är det största problemet. Jag vill se mer debatt. Det är alldeles för tyst på biblioteken, säger han.

Något Hermansson gestaltat i sina litterära verk, tydligast i Ich bin ein Bibliotekar! från 2001, där man får följa den servile Oliver C. Johansson (C. står för Cromwell!) i hans klättring mot rollen som vikarierande stadbibliotekschef – i läderbyxor. Frågan om förhållandet mellan författare och verk infinner sig. Författare kan ju förhålla sig olika till sina huvudkaraktärer. I många fall målar de upp en idealbild av sig själva – den de skulle vilja vara. Som när Jan Guillou poserar i riddarrustning.
– Ja, i mitt fall handlar det väl snarare om antihjältar. Annina Rabe har skrivit att problemet med mina huvudkaraktärer är att de är snälla. Jag försökte bryta med det där i min senaste roman, Pappa Lugi. Huvudpersonen, Corelli Löwhagen försökte jag göra till motsatsen. En subjektiv bibliotekarie, en som tar för sig. Det är mycket ovanligt bland bibliotekarier. Men det har blivit lite bättre med den nya utbildningen. Yngre bibliotekarier tar för sig, inte så mycket. Men lite. Och hur är det med läderbyxorna, har Christer Hermansson sådana?
– Flera par!

Thomas Sjösvärd