Envis och vilsen

Image

– Teater är en terapi. Man kan undra om det är riktigt sunt. Jag behöver inte gå till en psykolog, jag kliver upp på scenen.
Det säger Staffan Westerberg i logen på Jämtlands länsteater i Östersund. En man tittar in, går runt, tar någonting med sig.
– Det där var kaninen, han är också vilsen, säger Staffan.
Låt oss börja från början.

– Jag var envis redan som åttaåring och visste att jag ville syssla med teater. Jag byggde modellteatrar, borgar och slott, spelade med dockor, hade ett märkligt intresse för scenografi.

Staffan Westerberg, är född 1934 och uppvuxen i Luleå. Hans farfar och far arbetade som disponenter på LKAB men Staffan gjorde sin egen tolkning av LKAB: ”Läka kan alla behöva” och stack till Stockholm efter studenten, sökte sig till olika källarteatrar och försökte komma in på Dramatens elevskola.

– Den skrevs upp och det gav mig en inträdesbilljett till Stockholms kulturliv. Och sen, 1975, kom det där med pannkakan du vet.

Jag säger att jag ingenting vet, att jag flyttade till Sverige först 1997 och att jag såg mitt första svenska barnprogram hösten 2004. Men jag berättar för honom hur jag undrade när jag var bjuden på en fest i Stockholm och några började prata om Vilse i pannkakan. Jag förstod inte hur man kunde gå vilse i en sådan platt sak. Men det kanske var någonting med språket, jag hade inte lärt mig så mycket svenska än. Staffan Westerberg ler milt.

– Den finns på DVD nu, och den har faktiskt sålt bra. Och jag är fortfarande vilsen.

I trettiotvå år har pannkakssmeten klibbat fast vid honom. Han blev anklagad för att ha förstört en hel generation svenska barn.

– Förförd och förstörd, säger han med glimten i ögat. Men det var en ren förföljelse.

Jag blev sårad över anklagelserna. Till och med i Riksdagen pläderades det mot mig.

På nätet vimlar det av bloggar som diskuterar Staffan Westerberg, och tonerna är inte nådiga, det finns sidor som säljer pins och T-shirts med trycket ”Staffan Westerberg förstörde min barndom”.

– Men folk är mer positiva till serien nu, det händer att man ler mot mig på stan. Kaninmannen tittar in ytterligare en gång, nickar, försvinner igen. Och nu börjar Staffan Westerberg berätta om sin senaste föreställning, Tur och retur – otur eller tur som under hösten 2007 turnerade runt i Jämtlands län. Kabarén handlar om sex personer. Förutom

Kaninen är det morfar, damen, Lindström, konduktören och Staffan (alias HC Andersen alias Hjördis Petterson) som samsas i ett rum, men reser åt olika håll. Det handlar om drömmar, livsresan, ”att dö utan att dö” och innehåller också lite ”pannkaks-terapi”.

– Jag bollar med begreppen, gör oväntade saker som jag tror är unika för mig.

Staffan Westerberg skapar en absurd fantasivärld, orden, geografin och till och med döden förvrängs till något annat. Det mörka täcks över av lustigheter som det anstår en kabaré med allvar. Sorgen ligger kvar i luften som dovt vibrerande trummor från Lindströms orkester.

– Jag startar som Staffan i föreställningen, kliver sedan på tåget som HC Andersen och slutar med att vara revyprimadonnan Hjördis Petterson. Jag skriver in mig själv i mina manus, har ett behov att utgå från mig själv, det finns så många tankar hos mig.

Men den Staffan vi möter på scenen är ändå inte riktigt samma Staffan som den verklige.
– Hemma är jag en annan Staffan, mer tillbakadragen. Går omkring i tofflor och skrotar, bryr mig inte om hur jag ser ut, skiter i allting, har det både bra och obra

För att kunna koppla av från teatern, orden, målar Staffan. Både på trä och akvareller.
Oftast skriver, regisserar och spelar Staffan Westerberg sina egna manus.
– Jag gör en sak i taget. Skriver i perioder när jag tycker om att vara ensam. Som regissör är jag med, mitt i det hela. Jag är ingen iakttagare, jag vill delta. Jag är ingen intellektuell regissör utan en lekfarbror.

Men nu i vår står skådespeleriet i fokus. I februari är det premiär för Bländverk (Marius von Mayenburg) på Teater Giljotin i Stockholm.

– Jag spelar en mycket ensam man i en lägenhet med många dörrar. En kvinna kommer, är det hans fru eller en städerska? Den gamle mannen söker efter närhet – eller gör han inte det?

Hans nästa pjäs ska sättas upp på Stockholms stadsteater i höst. Han har skrivit ungefär hälften och manuset har den långa titeln: När Selma Lagerlöf hittade August Strindberg på damtoan i Royals vinterträdgård 1909. Även här – som med Vilse i pannkakan – var det titeln som kom först.
– Men vi får se hur länge den titeln hänger med, den kräver mycket annonsplats.

Dessutom skriver han på en roman, Elvaåringen.
– Den handlar om mitt liv i romanform. Som elvaåring iakttar man livet lite kyligt, konstaterande. Men jag är inte färdig med den än, jag vill pula med den ett tag till.

Staffan Westerberg säger att han är väldigt disciplinerad i sitt skrivande.
– Jag skriver mellan 9–14, inspirationen kommer när man skriver, man måste arbeta, sitta på sin ända.

Behövs det i dagens svenska samhälle en ny sorts Vilse i pannkakan, undrar jag försiktigt.
– Absolut, säger Staffan Westerberg bestämt. Hoppas någon ung dramatiker vill ta sig an detta.

Teater är alltid politisk menar han, men inte i Brechts mening, ”Det är för tydligt”. Istället nämner han Ionesco och Kristina Lugn samt Werner Aspenström som inspiratörer och förebilder.

– Det mänskliga är väldigt viktigt. Jag har alltid tagit parti för den lilla, svaga människan, den udda, osäkra människan, det är också politiskt. Osäkerhet är det bästa man kan ha. Det behöver inte betyda att man är velig utan att man söker sig fram.

Och framtiden, vad drömmer han om?
– Att jag överlever och kan vara med på teater Giljotin på våren och Stadsteatern i höst. Jag älskar att stå på scen, jag fortsätter, det känns bättre att jobba än att sitta hemma. Jag har fått lite problem med hjärtat – men jag fortsätter så länge det går. Och så längtar jag tillbaka till Norrbottensteatern. Att jag är frisk och glad och orkar en sommar och höst till. Det är det perspektivet som gäller nu.

Vi skiljs åt, han går mot scenen och jag letar efter ytterdörren i detta virrvarr av korridorer. Känner mig lite vilsen men samtidigt upprymd och glad. Halkar sedan fram till bilen på den isiga parkeringen. Ser en skugga skutta förbi – är det den svarta kaninen?
Det är bara Staffan Westerberg som vet.

Theres K Agdler