Proust, Vergilius eller Homeros? Nej, helt enkelt Marcel Bénabou

dec172007
Nyheter

I och med Rámus förlags publicering av Marcel Bénabous klassiker Varför jag inte har skrivit någon av mina böcker var Bénabou på uppläsningsturné i Sverige. När författaren kom till Malmö fick Mårten Björk en intervju med honom.

ImageImage Några minuter försenad till vårt möte i Teaterhotellets foajé anländer Marcel Bénabou, en kort välklädd man i sextioårsåldern med spjuveraktig uppsyn och unga pigga ögon. Han har kommit till Malmö bara någon timme tidigare från en uppläsning i Stockholm och ska senare på kvällen uppträda tillsammans med sin svenska översattare Magnus Hedlund och författaren Maja Lundgren på Inkonst. Dagen därpå är det dags att åka vidare, till en poesifestival i Göteborg. Trots åldern verkar han inte vara det minsta trött av allt flackande, tvärtom ser han fram mot kvällens bestyr.

Bénabou har ett smittande skratt och är på gott humör. Han förklarar att han gläds över att hans bok från 1986 fortfarande kan vinna ny publik.

– En författare är alltid väldigt glad över att få en bok översatt, speciellt när det är en gammal bok. När jag skrev boken trodde jag faktiskt att den skulle hålla i många år. Problemet jag behandlar är trots allt ett evigt problem, det är skrivandets problem. Så länge det kommer att finnas författare kommer min bok att vara en hjälp för dem. Eller kanske inte alls någon hjälp! Jag vet inte!

Så kommer skrattet igen. Ett skratt som stegras när jag frågar honom; så kan du förklara titeln på din bok, varför har du inte skrivit några av dina böcker?

 – Först och främst är titeln en parafras på Raymond Roussels postuma bok Comment j’ai ecrit certains de mes livres (Hur jag skrev vissa av mina böcker). I den boken ger Roussel några recept på sitt skrivande, så jag försökte göra titeln negativ och fråga mig själv – varför har jag inte skrivit några av mina böcker? Det var förstås ett skämt. Jag ville säga något om mitt förhållande till böcker. Under lång tid ville jag bli författare men boken jag vill skriva, den unika boken jag ville skriva… ja, jag kunde inte skriva den. Jag hade en helig idé om boken så jag klarade aldrig av det. Jag försökte år efter år men misslyckades. Så en dag sa jag till mig själv att det kanske skulle vara en bra idé att förklara varför jag var oförmögen att skriva den bok jag ville skriva, för kanske är jag kapabel att skriva andra böcker än denna, så avbryter Marcel sig själv med sitt karaktäristiska skratt och lutar sig bakåt i stolen.  – Men jag kommer nog aldrig kunna skriva den där unika boken, jag hade för höga planer helt enkelt. Jag ville ju skriva den sista boken i världen! Visst, jag drömmer förvisso fortfarande om en enorm bok som ska innehålla allting. Det är enbart en dröm men en dröm som hjälper mig för varje gång jag skriver berättar jag historien om en bok som jag kunde ha skrivit. Jag har till exempel skrivit en berättelse om min familjs historia som är en historia om det omöjliga i att beskriva min familjs historia. Jag kan egentligen inte berätta en historia för dig. Jag är trots allt en humorist, en ironiker och jag är också en professor, så det är bättre för mig att berätta hur och varför jag inte kan berätta en historia.

 Han tystnar en stund och skrattar igen.

 – I boken om min familj skriver jag om den första bok jag läste. Det var min fars bönbok, för jag föddes i en judisk familj. Min mor lärde mig att läsa hebreiska med den, så för mig var läsandet och bönen identiska. Det var samma ord: att läsa är att be. Att be är att läsa. Så om du skriver, då kan du inte bara skriva en bok som människor vill läsa, du måste även skriva en bok som människor vill be… Här finns bokens heliga dimension. Det finns en bön som vi läser i början på det judiska nyåret, där vi ber Gud att skriva in oss i livets bok. Så skriften har med livet att göra. För en ung pojke med rik fantasi som jag hade förstås allt detta en stor påverkan och efter hand, i och med att jag började studera fransk, romersk och grekisk litteratur, så började jag fråga mig – hur ska jag kunna bli som dem? Hur ska jag kunna vara som Proust, Vergilius eller Homeros? Det kan jag inte. Men jag kan vara Marcel Bénabou. 1968 blev Marcel Bénabou medlem i Oulipo, Ouvroir de Litterature Potentielle. En krets av författare som undersöker hur olika former av språkliga begränsningar och restriktioner kan påverka och rentav berika litteraturen. Under samma tid umgicks Marcel Bénabou mycket med George Perec, tillsammans brukade de göra skrivövningar och utforska nya metoder för skönlitterärt skrivande. Bägge blev medlemmar i Ouilpo efter att de läst upp sina verk på en nyårsfest för några vänner som var medlemmar i det då hemliga sällskapet Oulipo.  – De tyckte mycket om vad vi hade skrivit, så vi blev invalda. Först Perec och sedan blev jag invald ett och ett halvt år därefter. Så jag och Perec var vänner utanför Ouilpo och vår vänskap blev förstås stärkt av att vi båda senare tillhörde Ouilpo.  Oulipos skrivteknik var motsatsen till surrealisternas insisterande på automatisk skrift.  – Jag hatar det där! Jag hatar den där formen av intuitiv- och flödandeskrift!  Ouilpo arbetar istället med begränsningar och regler.  – Det är en paradox egentligen för när du inför regler och restriktioner känner du dig mer fri att skriva. Energin och fokusen som det krävs för att lösa ett problem stärks på det här sättet, det får dig att glömma allting annat. Du blir fullständigt fri. När jag och Perec började skriva La Disparition, en bok där bokstaven e är helt frånvarande, kände vi att allting kunde bli sagt om man finner ett sätt att säga det man vill säga utan bokstaven e. När du ger dig själv regler, får du energi att skriva. För det är inte så att reglerna gör världen fattigare. Nej, tvärtom faktiskt. Reglerna berikar världen. Om du inte får säga engelsman kan du skriva man från Albion exempelvis. Du ser, allt kan sägas… Kanske har dessa regler något med den judiska lagen att göra, antagligen är det så omedvetet… men Perec och jag var de enda judarna i Oulipo. Men för mig handlar det nog ändå mer om mitt möte med de judiska bönerna som arbetar med homonymer och liknande, än påverkan från judendomens lag. De judiska bönerna är dikter och ganska ouliponska sådana. Det var nog detta som gjorde att jag så lätt kunde underkasta mig Oulipos lagar!
Mårten Björk
Inline article positioning by Inline Module.
< Föregående   Nästa >