Experimenterande seriekonst

Seriepubliken i Sverige är ganska liten och de flesta läser mest kommersiella serier. Många kommer inte i kontakt med annat än barnserier. Vi vill göra folk medvetna om vad seriekonst kan vara.” Mattias Elftorp, C’est Bon.

Illustration: Susanne JohanssonDirekt när jag kommer in i C’est Bons ateljé börjar Mattias Elftorp visa mig en massa gamla nummer av tidningen, C’est Bon Anthology, och material från utställningen som precis tagits ner med seriekonst av Martin tom Dieck, Vortex.

Det är en omfattande produktion som sammantaget vill visa att serier är så mycket mer än vad gemene man tror, att serier är olika, att serier går att experimentera med och att serier förtjänar samma tyngd som andra konstarter.

C’est Bon började som ett skolprojekt på Serieskolan i Malmö för Mattias Elftorp och tre andra killar för nästan 7 år sedan.

– Klassen skulle göra ett gemensamt seriefanzine. men jag och några andra kände att det vi ville göra inte passade in, så vi gjorde ett eget istället.

Det blev C’est Bon som sedan dess kommit ut i tre olika format och 19 nummer sedan starten. 2004 bytte tidningen namn till C’est Bon Anthology.

När C’est Bon fortfarande gjordes, trots avslutade studier startade Mattias kulturföreningen C’est Bon Kultur, dels av praktiska skäl för att kunna söka kulturstöd men också för att det var självklart för honom att hålla på med flera olika sorters konstnärlig verksamhet.

C’est Bon ordnar utställningar med vernissager och fester i samband med dem, föreläser och syns på festivaler med mera.

C’est Bon har även fått undergruppen C’est Bon Bild som sysslar med illustrationer och webbdesign. Det är en omfattande verksamhet, men nödvändigt för att den här sortens kultur ska finnas.

– Ingen annan ger ut den här typen av seriekonst, säger Mattias. Det är helt enkelt för smalt. Seriepubliken i Sverige är ganska liten och de flesta läser mest kommersiella serier. Många kommer inte i kontakt med annat än barnserier. Vi vill göra folk medvetna om vad seriekonst kan vara.

– Det har kommit en stor attitydförändring, men för inte så längesen var serier för många lika med Kalle Anka, säger Jamil Mani, en av redaktionsmedlemmarna. Ingen skulle ju säga att film är lika med Rosa Pantern, men filmmediet och seriemediet är faktiskt lika gamla, fortsätter han.

– Ja om man inte räknar grottmålningar som serier, vilket vissa gör, inflikar Mattias.

Alla serier i C’est Bon Anthology är på engelska. De ger ut europeiska och amerikanska serier som de gillar. De vill också själva spridas internationellt, vilket är nödvändigt eftersom publiken i Sverige är så liten.

– Det är ganska självklart för mig att skriva på engelska eftersom alla serier jag läser är på engelska, då blir det också så att jag tänker på serier på engelska från början, säger Mattias.

Har ni några gemensamma ideal för era serier?

– Det skulle väl vara att det ska vara nyskapande serier, säger Susanne Johansson, som också är med i redaktionen. Det kan handla om att bildlösningarna rent grafiskt är nya men också att man experimenterar med vad serier kan vara. Vi är ute efter sånt man inte sett förut.

– Men det viktigaste är att historierna är bra, säger Mattias. Vi publicerar få rena experimentserier.

Jamil börjar bläddra i gamla nummer för att visa mig tidningens stil.

– Det är väldigt olika serier, men det finns trots det en gemensam anda när man bläddrar igenom tidningen, det går bara inte att sätta fingret på exakt vad det är, säger han.

Inte för någon av redaktionsmedlemmarna är arbetet med C’est Bon en heltidssysselsättning, utan ett ideellt arbete som sköts efter studier eller jobb. Samarbetet sköts genom en e-postlista och med redaktionsmöten en gång i veckan i lokalen på Bergsgatan, i samma hus som kulturföreningar som Seriefrämjandet och Inkonst håller till. Här finns ateljéplats för tecknarna.

– Det är schysst att kunna bolla idéer med andra, säger Susanne som en anledning till att hon är med i ett seriekollektiv.

– Ja, det är ju en sak att det är roligare att jobba tillsammans, säger Mattias, men sen är det också lättare att tala för ett koncept större än sig själv.

– Det ger mer uppmärksamhet åt en viss typ av serier, säger Jamil.

– Och så är det så pass mycket jobb att driva föreningen att vi behöver vara så här många.

C’est Bons redaktion är idag åtta personer.

Att så många seriekollektiv finns i Malmö beror förstås till stor del på Serieskolan som ligger här, Kvarnby Folkhögskola. Landets andra serieskaparutbildning.

– Sen är det nog också det att det är ett öppet kulturklimat här, säger Susanne. Nästan alla jag känner har något band eller håller på med nåt slags konstprojekt.

– Det finns någon slags mentalitet att hjälpa varandra, inte konkurrera, säger Mattias.

 Lina Samuelsson