Horan i Havanna

Nationalskalden Evert Taubes problematiska baksida kom upp till ytan på 00-tals poesifestival i Stockholm. Catti ”Miss Universum” Brandelius karikerande av diktaren var kvällspassets absoluta höjdpunkt.

– Jag längtar till Pampas, sa hon efter framträdandet.

Trots konkurrens från förlaget Modernistas stora fest och andra fredagsnöjen var det fullsatt även till det sista passet av Stockholms poesifestival i tidskriften 00-tals regi. I vimlet syntes bland andra Lisbeth Åkerman från Rapport.

Det stora publiktrycket hade lett till förseningar, så det var en poesitörstande publik som slutligen slog sig ned framför Elverkets scen.

Så börjar det blixtra, dundra och regna. Chefredaktör Madeleine Grive trippar fram med paraply, silverskimrande klänning och illröda pumps. Upp stiger solen och Grive fäller ihop sitt paraply, för att förklara föreställningen inledd och introducera kvällspassets första gäst, Bas Böttcher. Denne befinner sig i gränslandet mellan poetry slam och hiphop. På klingande tyska rappar Böttcher om sin färd genom natten.

Efter lite mer Grive lämnas mikrofonen över till Sara Stridsberg, som arbetar i den kanske svåraste litterära genren av alla: poetisk prosa. Författaren framför två stycken ur en ännu opublicerad bok med arbetstiteln Sub rosa. Uttrycket betyder ordagrant ”under rosen” och betecknar egentligen sekretess, men Stridsberg leker också med rosens olika egenskaper och symbolik.

Grive återvänder för att inleda kvällens hyllning till framlidne Lars Forsell, som skall genomföras av tre musikervänner. Monica och Carl-Axel Dominique sätter sig vid pianot, och publiken undrar om den tredje kan vara Grive själv, innan slutligen sångerskan Monica Nielsen träder in, iförd en stor signalröd fjäderboa. Urvalet av sånger lyfter fram vänstersatirikern Forsell, även om Sommaren som aldrig säger nej får avsluta. Längst bak på scenen, i utkanten av strålkastarljuset sitter en rörd Grive. Just gemytlighet är en av måltavlorna för det följande performance-inslagets bitande ironier. Självaste Evert Taube, nyligen utgiven i stor CD-box, stolpar fram och uppför Möte i monsunen, till ackompanjemang.

Mellan verserna kommentarer, som ytterligare förstärker visans idiotiska tendens. Taube visar sig vara en förklädd Catti ”Miss Universum” Brandelius, som på detta sätt lyckas kasta ljus över nationalskaldsmedaljongens problematiska baksida. Detta är kvällens höjdpunkt. Brandelius förenar strategisk afflighet med en subtil och ambivalent lek med klichéer: Flickan i Havanna blir Horan i Havanna utan att förlora in poetiska skönhet.

Avslutar gör Thomas Öberg, tidigare frontfigur i popbandet Bob hund.

Mot en ljudmatta från Andreas Bertilsson med band talar och sjunger han fraser som ”En dag kommer alla stå på gästlistan”, med ett patos som antyder att inbjudan inte bara gäller Stockholms Poesifestival.

I festyran efteråt lyckas jag ställa en snabb fråga till Catti Brandelius: vilken är hennes absoluta favorit bland Taubes sånger?

– Det måste vara Havsörnsvalsen. Den är så uppenbart vidrig. Och så är det en vacker melodi.

Thomas Sjösvärd