När våldet når ovan ytan

candice_popik.jpg

Foto: Candice Popik.

När våldet når ovan ytan

Den misshandlade kvinnan, vem är hon? Ett hjälplöst offer som lätt låter sig manipuleras och glömmer våldet så fort hennes vilde till man behagar visa sina mer ömsinta sidor?

Redaktören och författaren Susanna Alakoski vill med anto­login Lyckliga slut visa en mer nyan­­serad bild av vardagsvåldet – och efterlyser män som vågar berätta att de har slagit.

Ibland går drömmen om kärlek över styr. Våldet kan vara fysiskt eller psykiskt och det drabbar kvinnor i alla samhällsklasser. Lyckliga slut innehåller sjutton texter av kvinnor som drabbats av mäns våld. Några genom att de levt i våldsamma relationer, andra för att de blivit våldtagna. Flera av författarna är kända och har tidigare berättat sina historier i andra sammanhang, men har här en annan infallsvinkel.

Bland dessa finns bland andra EU-parlamentarikern Maria Carlshamre, partiledaren Gudrun Schyman, journalisten Kristina Hultman och författaren Unni Drougge. Två texter avviker från de övriga – den ena är en akademisk text av forskarna Carin Holmberg och Viveka Enander, den andra bygger på ett radioreportage om en äldre kvinna och berättas av producenten Kerstin Wixe.

Det var Susanna Alakoski själv som föreslog att Ordfront förlag skulle ge ut antologin. Alakoski hade länge följt frågor om våld.

– I media visas ofta en nidbild som får det att verka som om allt våld är grovt och dödligt, säger hon. De misshandlade kvinnorna visas som offer och männen som monster. Jag tyckte inte att det stämde med det jag hört. Forskningen har tidigare fokuserat på frågan ”varför stannar hon?” Och undersökt varför hon går från det ena destruktiva förhållandet till det andra. Jag ville i stället fråga ”varför går hon?” Och hitta något gemensamt i varför kvinnor lämnar misshandelsförhållanden. Jag förnekar inte att det finns våld som har dödlig utgång, men med boken vill jag ge hopp och tillföra tankar kring uppbrott och visa hur man kan bryta mönster, säger hon.

Susanna alakoski är mest känd som författare till den Augustprisvinnande romanen Svinalängorna (som är influerad av hennes egen barndom där både kvinnomisshandel och alkoholism förekom).

Bokens okända skribenter kom hon i kontakt med när hon frågade runt bland vänner och bekanta. Det var en viktig strategi att blanda kända, erfarna skribenter med okända namn för att visa att vardagsvåldet kan drabba vem som helst. Av samma skäl var det viktigt att berätta om människor från olika klassbakgrunder.

Det var långt ifrån alla som hade historier att berätta som ville eller vågade vara med. Det är vanligt att offren avråds från att berätta.

– Maria Carlshamre blev avrådd för att hon då bara skulle ses som en misshandlad kvinna. Men så är det ju inte, hon ses som EU-parlamentariker. Jag har mött många kvinnor som upplever att de är dömda till evig tystnad, de har sorg i blicken och säger att det här kommer jag aldrig att kunna prata om. Jag ser det som feministisk aktivism att berätta, säger Susanna Alakoski.

Under researcharbetet hittade hon Carin Holmberg och Viveka Enanders bok Varför går hon? Om misshandlade kvinnors uppbrottsprocesser som handlade om just det Susanna Alakoski funderat över. Författarna inbjöds att skriva antologins enda vetenskapliga text.

– Det finns god kunskap om nedbrytningsprocessen och normaliseringsprocessen. Men nästa fråga är: trots nedbrytningen, varför går hon? Den frågan ville vi ha svar på, säger Carin Holmberg, som upplever att det finns en allmän oförståelse kring varför kvinnor stannar kvar i destruktiva förhållanden.

– Förnumstiga kvinnor säger ”jag skulle minsann gå vid första slaget!”

En av orsakerna till att kvinnor stannar är att de inte vill se sig själva som offer. Det är så skamfyllt att de hellre förnekar att de utsätts för våld. Ett första steg för att kvinnan ska kunna bryta sig loss är att hon vågar se sig själv som offer.

– I det ögonblick hon misshandlas är hon ett offer. Just för kvinnor är det fult att vara offer, det finns väldigt lite förståelse för det. Men bara för att de är offer för en misshandelsrelation betyder inte det att de är lealösa personer, offerrollen är inte hela deras liv, säger Carin Holmberg.

Det finns inget entydigt svar på frågan ”varför går hon?”, men Carin Holmberg och Viveka Enander hittade några återkommande orsaker.

– En stor orsak till att kvinnor kan lämna är när de är hotade till livet, eller när någon annan är hotad, till exempel ett barn eller ett djur. En annan orsak är att de helt enkelt når botten. Man orkar inte ta mer skit. Det är när man ger upp drömmen om relationen, drömmen om att få honom att förstå, drömmen om kärleken och framtiden, som man kan lämna. Så länge man har kvar drömmarna och förhoppningarna kan man inte lämna relationen. Men när man ger upp fokus på honom och sätter fokus på sig själv kan man lämna, säger Carin Holmberg.

Många av kvinnorna i studien minns början av relationen i ett romantiskt skimmer, att de aldrig förr varit så förälskade. Är det vanligt att misshandelsrelationer är så intensiva? Det finns olika sätt att tolka det, säger Carin Holmberg:

– Snarare är det nog så att i ljuset av hur taffligt det blev framstår den första tiden som ovanligt romantisk. I annat fall skulle man säga ”akta dig för att bli förälskad” och det vill jag inte göra. Misshandelsrelationer är alldeles för vanliga för att man ska kunna hitta sådana mönster. Man kan inte säga att ”det syns på honom”. Nu ökar klamydia, hiv och aids och det syns inte heller utanpå.

Även om Unni Drougge i sin text funderar över om hennes våldsamme far kan ha lett till att hon i vuxen ålder attraherades av destruktiva relationer, betyder inte det att enbart kvinnor som misshandlades som barn söker sig till våldsamma män.

– Annika Persson och Karin Nygårds som medverkar i boken hade inga som helst erfarenheter av våld innan de själva satt i skiten, säger Susanna Alakoski.

Misshandel inom kärleksrelationer och äktenskap har naturligtvis alltid förekommit – det visar inte minst Kerstin Wixes berättelse om den norrbottniska, äldre kvinnan Signe. Ändå är det först på senare år som samhället har öppnat instanser dit misshandlade kvinnor kan vända sig. Susanna Alakoski arbetade som socialarbetare fram till mitten av 1990-talet och träffade ibland familjer där hon misstänkte att det förekom våld. Trots detta undvek hon att undersöka saken närmare.

– Jag har belastat mig själv för det och frågat varför jag inte gjorde något. Nu inser jag att det handlar om att jag inte hade något att erbjuda dem, så varför dra ur dem jobbig information? På den tiden fanns det nästan inga kvinnojourer och samhället saknade kunskap om hur man tar sig ur våldsamma situationer. Hade jag varit socialarbetare i dag hade jag kunnat ställa den frågan enklare. I dag finns det jourlägenheter och kunskap om hur man pratar med barn som lever i misshandelsförhållanden. Det är viktigt att samhället tar sitt ansvar i de här frågorna, säger hon.

Nu ligger bollen hos männen. Susanna Alakoski nämner ett upprop som nyligen publicerades på Aftonbladets debattsida. 132 män, bland annat från olika fackförbundsstyrelser, skriver med anledning av de omskrivna Stureplansvåldtäkterna, att ”riktiga män vet när en kvinna vill eller inte”. Texten avslutas med orden ”ingen man som slår eller våldtar ska känna minsta tvekan om att hans beteende möter förakt hos andra män. Att använda våld är i högsta grad omanligt.”

– Det är totalt fel ingång, tycker Susanna Alakoski. Män behöver identifiera sig med andra män och ställa sig frågan om hur det kan komma sig att man till exempel medverkar till en gruppvåldtäkt. Deras attityd är att det rör alla andra män men inte oss, jag är så trött på det.

Hon tycker även att de icke våldsamma männen måste våga gå djupare in i sig själva och våga konfrontera sina hemska sidor.

I boken efterlyser hon berättelser från de män som faktiskt slagit och våldtagit men ångrat sig. ”Den dagen män, kanske tillsammans, kliver fram, så som vi gör i den här boken, den dagen kanske vi kan fördjupa samtalet, gå vidare?” skriver hon. Visserligen är det skamfyllt för en man att erkänna att han varit våldsam, men det är det ju också för de våldtagna, misshandlade kvinnorna, säger Susanna Alakoski.

Det ser ut som om hon har fått gensvar. En av texterna som skulle ha varit med i Lyckliga slut var skriven av en man. En bra text som lyftes ut eftersom den riskerade att stjäla uppmärksamhet från de andra texterna. Nu ska den i stället vara med i uppföljaren som blir en antologi skriven av män.