Astrid Lindgrens dotter träffade Madickens dotter

Astrid Lindgrens dotter träffade Madickens dotter

Förra helgen organiserade Mittuniversitetet i samarbete andra institutioner en tvådagarskonferens om Astrid Lindgren med anledning av hon i år skulle ha fyllt 100 år. Till konferensens absoluta höjdpunkter hörde samtalet mellan Astrid Lindgrens dotter Karin Nyman och dottern till Astrids bästa väninna Lena Gedin.

Och nu sades det öppet som länge har varit en allmän hemlighet, nämligen att det var Lena Gedins mor Anne-Marie Fries som var förebild för Madicken. Samtalet kan sägas ha ägt rum mellan Astrid Lindgrens dotter och Madickens dotter, en speciell händelse i sig.

Samtalet kretsade kring mödrarnas vänskap, med flera belysande episoder. Bilden av Astrid Lindgren som en lekfull person livet genom bekräftades, liksom hennes spontana fantasifullhet.

Många av hennes böcker har kommit till från att i början ha varit muntliga improviserade berättelser för de egna barnen. Lindgren hade också en sällsynt förmåga att snappa upp historier och episoder från det verkliga livet och använda dem som litterärt stoff. En stor betydelse för hennes författarskap hade perioden under kriget då hon arbetade med brevcensur, det som väninnorna kallade "snuskjobbet", där man läste all militär- och utlandspost.

Efter kriget arbetade Astrid som lektör på förlaget Rabén & Sjögren fram till sin pension. Både Karin Nyman och Lena Gedin vittnade samstämmigt om Astrids anspråkslöshet, berömmelsen steg henne aldrig åt huvudet, hon var inte ens road av den, och ville gärna hålla sig i skymundan. Hon förblev också genom hela sitt liv en passionerat engagerad person, på framför allt två områden: barn och natur.

När Astrid tilldelades det prestigefyllda De tyska bokhandlarnas fredspris, skulle hon hålla ett brandtal mot barnaga, något som var fortfarande tillåtet i Tyskland vid den tiden. Arrangörerna försökte avstyra det hela, varpå Astrid hotade med att inte komma. Naturligtvis backade de och hon höll talet.

Trots alla personliga minnen som Karin Nyman och Lena Gedin delade med sig av framkom det egentligen mycket litet nytt under samtalet. Man undrade också hur mycket som var egna minnen och vad som var efterhandskonstruktioner, filtrerat genom sådant som man har läst och hört. Samtalet hade säkerligen tjänat på dylika problematiseringar, men då hade det krävts en skickligare samtalsledare. Karl Lindqvist är en erkänt duktig litteraturforskare, men som moderator saknade han en röd tråd att hålla i.

Karin Nyman och Lena Gedin är båda professionella och erfarna översättare, och berättade utförligt om sin översättargärning, dock utan att med ett ord beröra översättningar av Astrids böcker, något man inbillar sig att de skulle ha en hel del intressanta synpunkter om.

Det rådde en munter stämning bland den stora publiken under samtalet, och naturligtvis var Astrid Lindgren en både glad och humoristisk person, men som vanligt fanns det ett stort allvar bakom, och det skrattades dessvärre bort, något som också samtalsledaren kan lastas för.

Lördagens program avslutades med författaren Ulf Stark, som under den anspråkslösa rubriken "Hur ser Paradiset egentligen ut?" redogjorde för sin läsarrelation till Astrid Lindgren. Efter en dråplig berättelse om 70-talets genusläsning av barnboksklassiker, och en högst intressant litteraturvetenskaplig koppling konstaterade han att Astrid lyckades i en bok - Rasmus på luffen uttrycka samma sak som Harry Martinsson gjorde i två - Nässlorna blomma och Vägen till Klockrike.

Under konferensens övriga punkter redogjordes bland annat för forskningen kring Astrid Lindgrens språk, och musiken och djuren i hennes böcker. Hela arrangemanget var utan tvekan en fjäder i hatten för Humaniorainstitutionen vid Mittuniversitetet.

Gregor Flakierski