Proggen – déjà vu eller aktualitet

progg.jpg

I kompbandet Gräsrotsorkestern ingår Emma Lilliestam, A lmina Isberg, Therese Larsson, Ross Linscott och Fia Johannessen. Foto: Rosalie Haglund.

Proggen – déjà vu eller aktualitet

Vad definieras egentligen som proggmusik 2007? Musikgenren växte fram på 1970-talet som en reaktion på klassförhållandena och var en replik till dåtida popindustri.
– Den politiska musiken har varit mer kontinuerlig än så, säger musikern Emanuel Blume.

Kulturlivet i allmänhet, och musiken i synnerhet, har en tendens att fungera enligt formeln ”action → reaction”; det tongivande för stunden, de olika genrernas konjunkturer, fluktuerar hela tiden på en skala mellan form och innehåll, yta och djup, flärd och politik. På det som alltför länge stått i fokus kommer förr eller senare en (mot)reaktion. Det hela kunde kanske beskrivas som en fråga om orsak och verkan. Ett illustrativt exempel: när popgruppen ABBA gick segrande ur Eurovisionsschlagerfestivalen 1974 med låten Waterloo jublade inte folk i gemen, även om det kunde verka så.

Året efter anordnades en alternativ och förhållandevis undanskymd variant av detta ”kapitalistspektakel”, ett undergroundmusikaliskt ”statement” i protestens form. Bland annat framfördes Sillstryparens låt Doin’ the omoralisk schlagerfestival, med udden riktad mot vad man uppfattade som en cynisk kommersialisering och kapitalisering av musikens uttryck och potentiella särart. Att tävla i musik var en barock idé, ansåg man, som bara skulle resultera i allmän värdenihilism på musikens område och en tilltagande fördumning av massorna.

Det gällde att upplysa och skapa opinion, vilket förvisso hade gjorts långt tidigare, men som nu föreföll än mer nödvändigt. Musiken måste ha ett substantiellt innehåll hette det, texterna ett budskap. Det politiska incitamentet skulle vara en central figur i en ”musik som meddelelsemedel”. Begreppet skivindustri blev allmänt gångbart, med betoning på det maskinella (läs: avpersonifierade) förhållningssättet till artisterna och deras sånger. Stickan Andersson och hans Polar Studios, med bland annat just ABBA i sin fabrik, pekades ut som fienden nummer ett – symbolen för den nivellerade anti-estetisk-politiska riktning som det med alla till buds stående medel gällde att bekämpa: ”[…] han tycker folk är dumt / producerar romantik / Men kärleken är stark / så Stickan får en spark / som passar ett cyniskt svin.”

Det sena 1970-talets svenska musikhistoria framstår mot bakgrund av detta som en dialektisk rörelse mellan två ytterligheter. Även om bara den ena av parterna fann sig inbegripen i en kamp för idealens uppståndelse och fortlevnad.

Om man till äventyrs vill förstå var arvet efter denna radikala rörelse – till vardags kallad proggen – kan skönjas idag, behöver man inte nödvändigtvis vända på varenda sten i det vittrande musiklandskapet. Det räcker med att titta efter extra noggrant. Till exempel kan man då få syn på bandet Dungen, en musikalisk reinkarnation av till synes svunna ideal och längtan bort från samtidens larm och lidelse.

Ett tillbaka-till-naturen-idiom, fast med attityd och medveten förankring i ett traditionernas spel; en implicit politik som ur historisk synvinkel reproduceras mer som anakronistiskt koncept än plakatpolitisk fernissa. En proggens estetik för 2000-talet, om man så vill, men draperad i en postmodern skrud.

Närmare en ursprunglig hållning, med ett direktpolitiskt medvetande som primär drivkraft i skapandet, befinner sig den Göteborgsbaserade artisten Emanuel Blume. Tillsammans med bandet Gräsrotsorkestern har han nyligen släppt singeln Vissa tänker andra tankar, vars titelspår behandlar den högaktuella miljöfrågan med lika delar vemod och indignation. Handling ställs mot konsekvens, orsak mot verkan – progg par excellence, således?

Med impulser från en högtidlig och storhetsvansinnig parafras, ouppnåe­lig i praktiken – ”Jag söker den fråga på vilken proggen är ett svar” – inleder jag med denne förmodade arvtagare ett samtal som till en början kretsar kring frågan om proggens politiska modus ”som en trend” i samtiden.

– Första gången jag hörde Dungen, för att ta exemplet du refererar till, var runt år 2000. Det är ganska många år sedan nu. Kan man då verkligen tala om en trend idag, undrar Emanuel.

Vi konstaterar båda efter en stunds diskussion att om det verkligen är frågan om en trend, vilket kan betvivlas, så är det nog snarare medierna än artisterna själva som skapat den.

– Den politiska musiken har varit mer kontinuerlig än så, men under vissa perioder verkat mer eller mindre i det fördolda. När en eller flera artister plötsligt uppmärksammas blir tolkningen av det att något nytt, eller möjligen nygammalt, uppstått. Det stämmer inte riktigt, säger Emanuel Blume.

Betyder detta i sin tur att den politiska musiken fått ett mer generellt uppsving – mediehype eller inte – medan den idag tar sig andra uttryck och antar nya former? Den politiska visan, som Emanuel Blume anser vara sin hemvist, kan kanske inte längre betraktas som en enskild företeelse, utan måste istället inordnas i ett bredare sammanhang, där artister i vitt skilda genrer förenas under paraplybegreppet progg?

– Inom reggaen har det alltid funnits politiska teman, påpekar Emanuel, det vill säga mycket som kan kallas proggigt. Idag finns ju band som Svenska Akademien, vars texter är en uppenbar motreaktion och som dessutom slår kommersiellt. Frågar du däremot det gamla gardet, de politiska visrävarna, så hävdar de nog att det där inte kan sorteras in under politisk musik: frågor om djurrätt och miljöproblem, till exempel, står inte högt i kurs där. Det finns de som hävdar att det inte är politisk musik om det inte handlar om arbetslöshet eller andra sociala frågor.

Den politiska musikens sfär har med andra ord utvidgats och angriper andra problem idag än den gjorde under 1970-talet. Vilket bara är naturligt: varje tid har sitt politiska klimat att handskas med och utgå ifrån. Följdriktigt är de olika riktningarna inom den politiska musiken mer splittrade idag än de förefaller ha varit tidigare, en fragmentering som möjligen motsvarar dagens splittrade politiska landskap och dess återverkningar i mediebevakningen. Att ta ett samlat grepp om det politiska dagsläget är lika omöjligt som det är att ta till sig den myckna och motstridiga information som vi möter i en alltmer medialiserad kultur.

Om Nationalteatern, för att ta ett uppenbart och väl inarbetat exempel, var en produkt av ett tydligt klassmedvetande i förhållande till den egna närmiljön, staden, eller möjligen nationen som sådan, borde talet om ”globaliseringens tidevarv” ha gjort intryck på, och satt avtryck i, den politiskt medvetna musik som emanerar ur dagens världspolitiska situation – i Sverige och i andra länder. Finns här en skiljelinje mellan då och nu, en ny sorts ”action → reaction”-kontext, som mer fokuserar på min situation i världen än min situation i det omgivande samhället?

– Visst har globaliseringen påverkat tematiken i dagens politiska musik, konstaterar Emanuel, jag upplever att perspektiven är större nu. Samtidigt var ju Vietnamkriget ett givet tema redan då, precis som Irakkriget är det idag. Där är skillnaderna inte så stora. Däremot var fienden kanske lättare att peka ut då. Ett stort land som USA invaderade ett litet land som Vietnam, för att de var kommunister och så vidare. På samma sätt förhöll det sig med miljöfrågan, i den mån den gavs utrymme. Då var det någon elak och förmögen fabrikörs fabriker som spydde ur sig kemikalier, idag är det du och jag, de enskilda konsumenterna, som är ett minst lika stort problem. Vi ser inte längre röken som väller ut ur skorstenarna, men vi ser vår egen del i problemet. Det är en medvetenhet som samtidigt gör oss förvirrade. Därför blir en så genomgripande händelse som invasionen av Irak betydelsefull. Den ter sig förhållandevis lätt att identifiera, att ta på. Vi kan där urskilja ett tydligt problem, skiftande beroende på hur vi ser det såklart, men ändå: den blir en fixpunkt i det mediala bruset.

Det är naturligtvis frestande att utifrån indicier söka upprätta en tydlig förbindelselänk mellan 1970-talets proggrörelse och 00-talets politiska musik. Och visst finns gemensamma nämnare ifråga om yttre omständigheter: vi har som sagt ett amerikanskt invasionskrig för handen, som pågått i snart fem år och därtill skördat många civila offer. Civilisations- och konsumtionskritiken har vuxit sig starkare i takt med att dess konsekvenser blivit tydliggjorda, såväl inom de vetenskapliga disciplinerna som i traditionella medier. Frågan om kvinnors rättigheter är fortfarande aktuell, även om en del avgörande reformer tillkommit sedan det begav sig sist. Söker man sig däremot bortom lättköpta begrepp som trend och fenomen, som antyder att den politiska musiken inte bottnade i något annat än en vilja att bli uppmärksammad, så kan man konstatera att en liten men strävsam kamp pågått oavbrutet under hela den period som ligger mellan oss idag och den mer allomfattande rörelsen då. Det är möjligen den alltmer påtagliga viljan att se, men framför allt att tolka skeenden och händelser politiskt som fått oss att öppna ögonen för allt det som hela tiden funnits där. Konjunkturen har så att säga fluktuerat i den politiska musikens favör. Kanske befinner vi oss åter i en tid där en politisk ”reaction” står högre i kurs än en flärdfull och insmickrande ”action”.

Roberth Ericsson