Norrländsk biografelegi

inrikes_bio.jpg

Foto: Gregor Flakierski

Norrländsk biografelegi

Biograferna i Kramfors och Sollefteå riskerar nedläggning. Besökssiffrorna har mer än halverats på tre år.

– Det har faktiskt hänt att vi har visat film för en tom salong, inte sällan kan det vara två till tre personer. Det är orimligt, säger Olle Östling på Norrländska biograf AB.

Varje centralort i en mindre kommun behöver ha ett antal institutioner för att kunna känna sig som en riktig stad. Dit hör bank, apotek, systembolag och biograf. Det är viktiga symboler som skänker en känsla av stabilitet, framtidstro och åtminstone en teoretisk attraktionskraft.

För Kramfors och Sollefteå ser det inget vidare ut. Städernas respektive biografer – Royal och Saga – ska läggas ner. Snart går man ner på femdagarsvecka med stängt måndag och tisdag, och någon gång på senvåren, i maj eller juni, kommer biograferna att stänga definitivt.

Orsaken är allt färre besökare. Enligt Olle Östling på Norrländska biograf AB, som äger de två berörda biograferna, har biljettintäkterna sedan 2004 i stort sett halverats. Under hela 2000-talet har Royal och Saga visat antingen noll- eller minusresultat, och man har fått skjuta till medel från de andra vinstgivande ställena. Förutom i Kramfors och Sollefteå driver Norrländska Biograf bio i Härnösand, Lycksele och Norrtälje.

– Det går inte längre, säger Olle Östling, jag har varit i branschen i 40 år, och sett nedgången fortskrida. Det har faktiskt hänt att vi har visat film för en tom salong, inte sällan kan det vara 2-3 personer. Det är orimligt.

Vad som ligger bakom publikraset är Olle Östling ovillig att spekulera i. Utflyttning tror han kan vara en viktig orsak. Ovana att gå på bio en annan. Dessutom laddas det ner film från Internet, och det minskar publikunderlaget. Han anser att tack vare filmsättningen från Svensk Bio har man haft en bra repertoar och fått filmer i tid.

Jag framkastar en teori om att repertoaren inte har tagit hänsyn till ådalskommunernas annorlunda ålderstruktur, och kanske framför allt att man har satsat alldeles för mycket på breda storfilmer och därmed uteslutit många filmintresserade, som ställer andra krav på kvalitet. Hur kommer det sig annars att de lokala filmklubbarna har ett imponerande medlemsantal, och drar storpublik gång på gång? En annan fråga är varför undertecknad och andra filmintresserade personer aldrig går på bio. För mig är förklaringen enkel, vi vill helt enkelt inte se ännu en amerikansk kassasuccé. Men Olle Östling avfärdar den förklaringen, hänvisar igen till Svensk Bios stora branschkunskap, och tror att en mer nischad repertoar på sin höjd skulle få en marginell betydelse.

Lisbeth Lilja som är föreståndare på Royal i Kramfors är av en annan uppfattning.

– Spellistan kommer från Stockholm, och vi har ingen möjlighet att påverka den, och anpassa den lokalt. Det hade också varit bättre om vi kunde bestämma själva när filmer ska bytas, säger hon.

Lisbeth har arbetat på biografen sedan 1979, när den hette Thalia. På den tiden, minns Lisbeth, var Kramfors en stor filmstad. Det fanns fyra biografer i centrum, och faktiskt några utanför.

– Det kunde hända att man gick på både sju- och nioföreställningen på olika biografer samma kväll, och det var alltid fullsatt, säger hon.

Lisbeth Lilja är övertygad om att det är nerladdningen som är den stora boven. Det kan man se på att det har blivit fler äldre bland publiken, däremot blir ungdomarna hela tiden färre. Unga killar kommer nästan inte alls, och då är det inte roligt för tjejerna att gå på bio, skrattar Lisbeth.

Nedläggningen av biografen känns oerhört tung för Lisbeth Lilja personligen. För Kramfors är det en katastrof, anser hon. Det är ganska öde under kvällstid redan nu, utan bio blir det helt dött, och det kommer inte att finnas någonting alls att göra i stan på kvällarna.

Olle Östling understryker biografens symboliska betydelse och hoppas att det dyker upp intressenter som vill ta över. Norrländska Biograf AB äger hela inredningen, och vid nedläggning kommer man att montera ner stolar, projektorer, dukar och allt annat. En hågad spekulant kan räkna med ett bra pris.

I Sollefteå, där biografen har en privat hyresvärd ser det ganska mörkt ut, säger Östling. Men i Kramfors behöver loppet inte vara kört. Kommunen har redan tidigare kraftigt sponsrat hyran. Dessutom har man behov av biograflokalerna; de används till skolfilmvisninga­r och konferenser. Kanske går det att hitta fler användningsområden. Allt beror på kommunens agerande.

Lisbeth Lilja är trots allt försiktigt optimistisk. Enligt henne har kommunens kulturenhet redan börjat agera för att hitta en positiv lösning. Man ska aldrig ge upp, säger Lisbeth.

Så talar en sann filmentusiast.

Gregor Flakierski