Folkbildningen står inför en ny tid

inrikes2.jpg

Foto: Johan Hammarström

Folkbildningen står inför en ny tid

Mänskligheten står således inför en ny tid, där tekniken ger oss möjlighet att smält­a samman höger och vänster hjärnhalva och verka på ett plan där kulturen går som en varp i väven snarare än att den är en verksamhet för en liten klick exklusiva konstnärer.

Man kan med Zygmunt Bauman skaka som ett asplöv inför framtiden och de förändringar den bär med sig, eller framåtlutad trotsa stormarna medan man banar väg in i den tid som grytt – det gäller inte minst inom folkbildningen, vilken var i fokus under årets Kulturting.

Kulturtinget är en konferens som hålls en gång per år, på olika platser runt om i landet. I år var det Örnsköldsvik som stod för värdskapet och runt 50 deltagare var på plats för att debattera, berätta och upplysa sig om framtidens folkbildning i allmänhet och det ”kreativa samhället” i synnerhet. Tyvärr var det ett en aning internt arrangemang – även allmänheten och en vidare grupp av kulturarbetare hade sannolikt varit intresserade och både velat och behövt delta, bara de känt till det hela.

Under kommunalråd Elvy Söderströms och Västernorrlands landstings Kenneth Westins respektive öppningstal byggdes tankar om kulturen som utveckling och resurs – stick i stäv med den gamla föreställningen om kulturen som en strikt tärande verksamhet. Från att utforska och exploatera jorden och dess innandöme – exempelvis träindustrin och malmbrytningen – går vi mot en tid där vi anmodas utforska och exploatera oss själva och vår kreativitet.

Denna syn på kulturen som resurs genomsyrade hela konferensen på ett tämligen extraordinärt vis, eftersom arrangörerna lyckats bredda föreläsarlistan med människor som Erik Herngren från Kairos future, Carl Uggla från Mind ark, Tomas Eriksson och Mats Stenslet med varumärket och konstprojektet Håkki™, samt Tobias Nielsén från QNB analys och kommunikation.

Dessa nämnda föreläsare lyfte mer eller mindre stadigt fram frånvaron av kreativitet och förmåga att se vidare, bortom traditionernas och ideologiernas djupa och snåriga granskog.

En vild förhoppning är att Kulturtinge­t blev lyckat just i den meningen att de traditionella folkbildarna lyckades se vidare och öppnare på sina egna verksamheter i samarbete med andra.

Anna-Britta Åkerlind från Folkbildningsrådet förde, tillsammans med ett par kritiska röster i publiken, i denna anda fram ett antal intressanta ståndpunkter på den första dagens paneldebatt. Kanske har vissa former av folkbildning överlevt sig själva – inte bara ska man utöka och bredda folkbildningen, kanske måste man också våga avveckla de delar som tappat fokus. Från publiken lyftes frågan, uppenbart riktad till nykterhets- och arbetarrörelsen, om bildning verkligen bör ha en ideologisk framtoning och bas. Olle Häggström från IOGT-NTO:s studieförbund NBV höll inte med:
– Det är viktigt att ha kvar den ideologiska basen och lyfta in sin profil i studieverksamheten, klargjorde han.

En hel del andra kritiska röster hördes gentemot den traditionella folkbildningen. De introverta och exklusiva studiecirklarna, som studieförbundens verksamhet alltjämt vilar på, bör kanske ges mindre plats i framtiden till förmån för mer extroverta och öppna tillställningar. Carl Uggla formulerade en analys som fick många att nicka medstämmande i salongen, då han ansåg att folkbildningen av idag dras med ett image­problem – att det anses både tråkigt och oattraktivt att som lärande människa ha med studieförbunden och folkbildningen att göra.
– Det behövs en större klarhet hos studieförbunden, ansåg Carl Uggla fortsättningsvis och sa att en utgallring och fokusering är nödvändig för att studieförbunden ska kunna fortleva i ett alltmer heterogent och individualistiskt samhälle.

En av de stora frågorna är hur man ska bära sig åt för att tolka framtiden för att bereda sig en plats däri. När vi nu byter ut det industriella samhället mot ett kreativt sådant, blir plötsligt kulturen en av de viktigaste beståndsdelarna – teknik utan kultur är ett dött fenomen, som aldrig i historien visat sig livskraftigt. Utan mänskligt, kulturellt innehåll svälts all teknik ihjäl. Detta öppnar enorma möjligheter för kreativa människor, även om ”den långa svansen” – alltså fenomenet att allt fler utövare ska dela på den monetära kakan – samtidigt innebär att det blir allt svårare för kulturarbetare att faktiskt livnära sig. I den tidigare nämnde Carl Ugglas företags virtuella värld, Entropia Universe, lyfter konstnären Mark Kostabi fram en konsekvens av detta problem – de konstnärligt verksamma kan inte längre ha alltför snäva definitioner av sitt konstnärskap, utan måste vidga sig, vara verksamma på fler områden och på fler sätt, för att på något vis kunna finna sin försörjning. Förändrade konsumtionsmönster ligger som grund för detta, berättade Tobias Nielsén i slutet av konferensens andra dag: tidigare kom cirkusen till byn och det som fanns till buds var att ta sig dit, senare blev kulturen en toppstyrd industri av massproduktion, vi blev tvångsmatade med det som ansågs som ”god” kultur, med elitens definition, alltifrån Hollywood till SVT. Numera kräver vi upplevelser på begäran och i samverkan, vilket leder till en splittrad marknad, anpassad för varje individ och alltså en ”lång svans” av det kulturella utbudet – något för alla. Denna kultur baserad på människors begär skapar kreativa, krävande människor istället för soffliggare, kulturellt matade med sond. Detta leder ofrånkomligt även till fenomenet att kulturföretagen ofta är väldigt små och många. Tobias Nielsén drar parallellen till idrottens värld där bredd självklart skapar en elit, och ett på samma sätt brett kulturliv och kulturföretagande leder till en marknadselit, som i sin tur föder ekonomisk framgång för hela kultursfären.

Mänskligheten står således inför en ny tid – låt oss i all anspråkslöshet k­alla den the age of aquarius – där tekniken ger oss möjlighet att smälta samman höger och vänster hjärnhalva och verka på ett plan där kulturen går som en varp i väven snarare än att den är en verksamhet för en liten klick exklusiva konstnärer, som kan anses tära på resten av samhällskroppen.

Även den av regeringen utsedde huvudsekreteraren för den nya kulturutredningen, Keith Wijkander, pekade på denna utveckling under Kulturtinget. Medan staten var den dominerande faktorn i den tidigare utförda kulturutredningen på 1970-talet, så finns nu, tack vare globaliseringen och det ständigt pågående antihierarkiska systemskiftet, både fler politiska nivåer – alltifrån EU och den allmänna världsordningen, till de lokala regionerna – och en ökad individualisering att förhålla sig till. 2000-talets utredning kommer att koncentrera sig på att renodla exakt vad statens roll och mål ska vara i denna nya omvärld. Hur ska egentligen uppdraget för staten se ut?

Ett av grundproblemen som den tidigare utredningen ville lösa var spridningen och distributionen. Ur det föddes de stora institutionerna. För att sprida kultur i ett samhälle krävdes uppbyggnaden av kulturinstitutioner – en tanke som i mångt och mycket finns kvar runt om i landet. Man anser sig gynna den lokala kulturen genom ett nytt hus eller en ny administration – men dagens teknik har gjort den lokala företeelsen global. Kulturspridning av idag kräver inte stora institutioner, som snarare cementerar än gödslar.
– Vi skulle inte komma på detta klumpiga sätt för kulturspridning idag, konstaterar Keith Wijkander och lyfter fram biblioteken och arkiven som exempel på två institutioner som ofta jobbar parallellt och dubbelt. Lösningen är snarare att sammanblanda mediebärarna och lyfta fram informationen, snarare än mediet. En av utredningens viktigaste punkter, menar Wijkander, är att våga förfina dessa instrument för kulturen som institutionerna är – kulturpolitiken behöver bli mer konkret.

Genom att se kulturen som den nämnda varpen i väven som genomsyrar hela samhället, istället för en tärande bubbla av exklusivitet, kan politiken lösa detta samhällsekonomiska dilemma. Kulturen måste upphöra att både se sig själv och låta andra se kulturen som grädde på moset, är Wijkanders tämligen kontroversiella slutsats.

Det är en i dessa tider synnerligen intressant öppning – med dagens teknik vidgar sig exempelvis glesbygden mot omvärlden på ett helt annat sätt än någonsin tidigare. Att leva och verka utanför storstäderna blir alltmer möjligt och naturligt, rentav privilegierat. Det är inte en alltför långdragen gissning att storstäderna blir framtidens getton, framtidens kåkstäder och ”glesbygd” (i meningen gles på mänsklighet), som de kreativa flyr, eftersom deras kompetens och sociala sfär sträcker sig långt längre än Stureplans puls – allt alltså tack vare kommunikationsteknikens ständiga tillväxt.

Konstnären Tomas Håkki Eriksson och formgivaren Mats Stenslet är typiska exempel på detta. Utifrån exemplet Ljungaverk i Ånge kommun, en typisk tätort där industrinäringen varit stark under nittonhundratalet, men som nu dör, långsamt men säkert, lyfter konstnärskollektivet upp kulturen som ett reellt alternativ till industrin. Deras konstprojekt Håkki™ har med allehanda medel lyft det lilla samhället ur en dvala med löften om kreativitetens positiva resultat, vilket under det kommande året ska resultera i alltifrån ett screentryckeri, postorderhandel och vidareutveckling av deras konstprojekt.

Konferensens avslutande föreläsare, Tobias Nielsén från QNB, drev i viss mån vidare på tankar som Erik Herngren från Kairos Future väckte hos oss åhörare under konferensens första dag. Den senare lyfte fram intressanta diskussioner om möjligheten att tolka denna kreativa framtid, där forntidens homogenitet nu är utbytt mot en ny svenskhet, där majoritetssamhället blivit individualiserat. Vår drivkraft är inte längre en ökad materiell standard, utan referenspunkterna har förskjutits till viljan att åstadkomma förändring och få sina begär, inte behov, tillfredsställda. Folkbildningens fokus på människors behov – att lära sig skriva, läsa, räkna, måla, dreja eller vad det månne vara – måste skifta till fokus på individers begär. Det handlar inte längre om att vara passiva mottagare, utan vi blir allt mer sammanflätade även i produktionen av de verksamheter vi engagerar oss i. Kraven ökar – Herngren går så långt som till att påstå, med hänsyftning till utförd forskning, att svenskarna är ett av världens mest krävande folk; det anses allmänt att lyckas man i Sverige, lyckas man överallt. Det duger inte längre att passivt erbjudas kunskap, utan våra begär måste maximeras – vi vill få upplevelser snarare än service (tidigare: produkter snarare än service, och än tidigare: de mest basala behov tillfredsställda snarare än produkter). Detta är studieförbundens och den traditionella folkbildningens stora vägskäl, där den ena vägen snabbt kommer att bli en ödslig skogsväg som slutar på ett kalhygge inom en inte alltför fjärran framtid.
– Jag vänder mig emot att endast ett fåtal ska vara kreativa, konkretiserar Tobia­s Nielsén de idéer som Erik Herngren presenterat.

De tidigare motsatserna industri och konst håller på att upplösas, vilket konstprojektet Håkki tydligt visar. Istället för skog eller malm (eller andra råvaror) använder vi idag de kreativa processerna som drivkrafter i ekonomin. Det är de som skapar konkurrenskraften, försäljningsvärdet i de produkter vi tillverkar.
– Så hur stöttar och stimulerar vi denna nya form av kultur? frågar sig Tobias Nielsén.

Svaret är att det utan tvivel viktigaste för människors kreativa utövande och konsumtion av kultur är situationen och kontexten, att befinna sig i nätverk där kulturen kan få spridning och florera. Den stora utmaningen för både folkbildning och kultur är att knyta samman detta stora och glest befolkade land. En folkbildning för de kreativa näringarna kräver fördjupning i form av kulturarv, bildning och forskning, en riktad rådgivning för att fånga amatörerna och hjälpa dem att leva på sin kunskap och sitt konstnärskap, och slutligen ett konti­nuer­ligt lärande för att säkerställa denna professionalism. Det krävs en samverkan som går utöver de gamla strukturerna, de gamla institutionerna.

kulturtinget satte en konkret nagel i ögat på navelskådarna. För att lyckas med denna transformering från ett industribaserat samhälle till ett kreativt sådant, måste vi finna lösningar som går ovan alla nuvarande institutioners stelbenhet, öppna upp för influenser, låta amatörismen florera för att ge bärkraft åt en ny typ av ekonomi – det individbaserade, konstnärligt kreativa och fördomsfria samhället.

< Föregående		Nästa >