Skådis arg på psykvården

kauppi_lo_1.jpg

Foto: Martina Holmberg

Skådis arg på psykvården

Agneta Tröjer har träffat författaren och skådespelaren Lo Kauppi. I våras kom hennes bok om den svåra uppväxten och drogproblemen.
– Väntetiderna inom ungdomspsyk är orimliga. Antalet platser för långvarig ungdomsvård har minskat. Myndigheterna har små krav på dem som vårdar, säger Kauppi.
Just nu är Lo Kauppi ute på turné och spelar Ofelia i Lars Noréns uppsättning av Hamlet.

– När jag spelade pjäsen handlade diskussionerna efteråt om ungdomsvård och samhället. I boken tillät jag mig att vara mer sårbar och jag skrev den mycket som tröst för alla som känt igen sig i pjäsen och för att själv göra ett avslut, berättar Lo.

Helgen innan vi träffas har flera ungdomar mött en våldsam död i Sverige och Lo säger att hennes första känsla var lättnad. Lättnad över att inte några invandrare var inblandade.

– Då hade de varit dömda på förhand och livet hade gått vidare som vanligt. Min andra känsla var förvåning. Vi har alla en tendens att se ett skinhead i kängor som sparkar. Men den här gången är det annorlunda. Det är överklassens barn som både sparkats och blivit sparkade. Det är sorgligt att det är så många ungdomar som mår så dåligt och far så illa säger Lo och skakar på huvudet.

– De här händelserna är det direkta svaret på politikernas nedrustning av den sociala välfärden för unga. Det finns nästan inga ungdomsgårdar. Väntetiderna inom ungdomspsyk är orimliga. Antalet platser för långvarig ungdomsvård har minskat. Myndigheterna har små krav på dem som vårdar. Ett annat exempel är att Mariapolikliniken i dag bara har hälften så många övernattningsplatser som när jag vårdades där 1988.

– Det viktigaste just nu är att våra universitet och högskolor utbildar kompetent personal till ungdomsvården. Ungdomar som inte mår bra måste ha samma rätt till god vård som en vit, rik, medelålders man som blivit sjuk! I dag kan i princip vem som helst starta ett ungdomshem och granskningen är nästan obefintlig. Så kan det inte fortsätta. Dessutom tycker jag inte att någon skall ha möjlighet att tjäna pengar på hälso- eller sjukvård. Missförstå mig inte nu … Jag är för blandekonomi, men vissa sektorer måste helt enkelt drivas av samhället för att fungera, säger Lo och det syns att frågan verkligen engagerar henne.

För ett par månader sedan lyssnade jag på Lo när hon höll ett föredrag i serien Med feministiskt perspektiv som ABF i Stockholm arrangerar under hösten. I slutet av sitt föredrag sa hon att hon var tacksam mot det svenska samhället som givit henne möjligheten att studera på komvux, gå i terapi och studera på Teaterhögskolan. Det kändes nästan underligt att höra Lo, som samhället på så många sätt svikit under så många år, säga och verkligen mena det.

Lo är en engagerad människa och en skådespelare som engageras av de stora teaterinstitutionerna i Sverige. Våren 2008 gör hon huvudrollen i Den tatuerade mamman på Dramatens scen Lejonkulan – en pjäs där hon ska spela en psykiskt sjuk mamma som har två döttrar. Sedan det blir det Riksteatern under nästa höst då hon sjösätter sitt projekt om fängelsevärlden som har arbetsnamnet Hämnd till varje pris. Om hur samhället inte längre vårdar utan hämnas på internerna. Lo kommer att båda skriva pjäsen och regissera den. I ytterligare ett projekt kommer Lo att under våren 2009 göra en miniföreställning inom Riksteaterns Jam Allstar.

– Pjäsen kommer att heta Bush till Bin och kommer att handla om den globala sexismen och om hur välorganiserad den är. Det är en skämtgrej men på blodigt allvar. Det handlar mycket om hur gubbar valt att missförstå både Jesus och Mohammed för att dra egna fördelar av deras läror. Jag kommer att klä mig i såväl burka som silikonbröst, säger Lo.

Lo har förmågan att se verkligheten och göra teater av den; ibland med allvar, ibland med komik. Men alltid med ett stort engagemang och med mycket empati för dem som är i underläge.

Agneta Tröjer