Stoppa glappet

Stoppa glappet

Den engelska dansgruppen StopGAP och Malmöteatern Mooms inte­grerar funktionshandikappade med ”normala” i sina dansshower. Många tycker kanske det är konstigt.
– Det är inte av några sociala skäl, utan helt enkelt en fråga om kvalitet, säger en av teatermedlemmarna.
På håll ser man nästan ingen skillnad på Chris Pavia och Dan Watson. Deras rörelser är i stort sett identiska när de dansar på scenen. Laura Jones märker ut sig mer när hon rullar in i sin rullstol. Både Chris och Laura är funktionshandikappade, Dan och Lucy Bennett är det inte, de är som de säger ”för närvarande icke-funktionshindrade”. Tillsammans bildar de dansgruppen StopGAP.

Namnet är en ordlek på att få bort glappet mellan det normala och icke-normala. Det handlar om att integrera och arbeta tillsammans trots olika villkor istället för att separera. Gruppen var från början ett tillfälligt projekt, men har nu hållit på i 10 år; en ovanligt lång tid för vilken dansgrupp som helst. Chris är till och med upplärd som dansare inom StopGAP.

– Det ger en speciell relation mellan mig och dansarna, säger Vicky Baloom, konstnärlig ledare för StopGAP. Vi är ett kollektiv som känner varandra. För oss är inte koreografen, som kommer in och jobbar med gruppen, någon gud utan vi är själva ett sammansvetsat gäng som vet vad vi vill göra.

Men det mest speciella med StopGAP är förstås integrationen mellan funktionshindrade och icke-funktionshindrade, något som även Moomsteatern i Malmö arbetar med. Efter att StopGAPs föreställning Le Picnic – som varit på turné i Sverige – sattes upp på Skånes Dansteater samlas de båda grupperna för ett samtal.

Både stopgap och Moomsteatern påpekar att professionaliteten är viktig och att det är den som gör dem unika. De är inte några amatörgrupper utan konkurrerar med den så k­allade mainstreamscenen. Det är inte av några sociala skäl som man låter funktionshandikappade och ”statiska normala”, som Moomstearn säger, arbeta tillsammans, utan helt enkelt en fråga om kvalitet.

– Det öppnar för nya repertoarer och nya möjligheter att berätta, säger Kjell Sjernholm, som är konstnärlig ledare på Moomsteatern. Ibland har vi inte med några ”statiskt normala” skådespelare, ibland bara en funktionshindrad, historien får avgöra vilket rollsättning som passar bäst.

– Eftersom vi är så olika måste vi arbeta hårt för att hitta sätt att dansa tillsammans, vi måste anstränga oss mer helt enkelt och därför blir det också mer intressant, säger Laura Jones som dansar i StopGAP.

Laura är själv rörelsehindrad och sitter i rullstol efter en olycka. Ändå säger hon att hon tycker att det är roligare att dansa nu, även om hon aldrig hade kunnat tro det när hon råkade ut för olyckan. Då hade hon dansat sedan hon var tre år och hade precis börjat studera dans på college.

– För mig var det en dubbel sorg att inse att jag inte skulle kunna gå igen, och inte heller kunna dansa. Men som tur var fanns det lärare på skolan som kände till Vicky och StopGAP och de övertygade mig om att det visst går att dansa, även om man sitter i rullstol. Så jag bestämde mig för att fortsätta med dansen och när jag var klar med skolan blev jag antagen till StopGAP.

Inom dans är det faktiskt de rörelsehindrade som kommit längst, det är lättast att acceptera att de faktiskt kan dansa professionellt, de får väl använda armarna istället tänker folk. Svårare är det med de intellektuellt funktionshindrade, som Christ i StopGAP.

– Jag behandlar Chris som vem som helst och det är egentligen jobbigt för honom, säger Dan Watson, en av dansarna i StopGAP. Vi andra tre kan komma igång och vara sådär ”kom igen Chris, gör det igen”, utan att tänka på hur ansträngande det är för honom. Folk som ser Chris dansa, säger ibland ”men han är väl inte så handikappad” Men jo det är han faktiskt.

Moomsteaterns medarbetare nickar instämmande. Att arbeta med funktionshandikappade kräver tålamod men det är det värt.

– Jag blir lätt uttråkad, säger Vicky, StopGAPs konstnärliga ledare. Det skulle inte vara intressant för mig om alla dansare var ”vanliga”. Det här är fyra väldigt olika kroppar och jag gillar rikedomen som det ger, en speciell egenhet och komplexitet.

Men trots att Vicky med StopGAP ser det så, och trots att Kjell med Moomsteatern ser det så, är det väldigt få som vågar satsa på funktionshandikappade. Målet är att StopGAP och Moomsteatern inte ska vara så unika, utan att funktionshandikappade ska kunna studera på vilka dans- och teaterskolor som helst.

Lina Samuelsson