Bakom kulisserna på Moderna Museet

susanneengkvist1.jpg

Att ge besökarna – såväl konstnärkonnässörer som konstovana – ett bra bemötande är en av museets alla viktiga uppgifter.

Bakom kulisserna på Moderna Museet

Är Moderna Museet i Stockholm en arbetsplats som alla andra? Följ med på en resa bland pappershögar, museivärdar och tavelramar. Charlotte Norlin heter guiden. 

– Jaså, du jobbar på Moderna Museet. Vad gör du då? Går omkring och tittar på tavlor? Det är en kommentar som de allra flesta som arbetar på museet har fått någon gång. Visst finns det mycket konst att njuta av – men knappast tid – för det är en intensiv verksamhet som många olika yrkeskategorier är engagerade i.

Moderna Museet visar sedan 1958 svensk och utländsk, modern och samtida konst som förmedlas genom en omfattande programverksamhet. Samlingen sträcker sig från 1900-talets början och fram till idag. Visionen är att vara en mötesplats där det gamla och det nya, det smala och det lättillgängliga balanserar varandra i en dans som öppnar upp och välkomnar besökaren. Här arbetar runt 130 anställda inom olika yrkeskategorier. De första man möter när man kommer in i museet är museivärdarna som ofta är kvalificerade konsthistoriker och konstnärer. Värdarna arbetar intensivt efter ett rullande schema då de tar emot i kassan eller vandrar runt i de olika salarna där de svarar på frågor och gärna diskuterar konsten med besökare. När utställningsprojekt planeras är också alltid en museivärd med för att samla information och ge synpunkter. De mindre tacksamma uppgifterna är att påminna om att man inte får ta med ryggsäckar eller paraplyer in i salarna.

– Pedagogik, service och säkerhet är våra ledord, säger Christian Lundgren, chef för museivärdarna. Vi finns här både för museets och för besökarnas säkerhet om någon skulle svimma eller råka ut för något annat. Det roligaste är den pedagogiska delen, att förmedla konsten till besökaren, berättar han, och det tråkigaste är att bli utskälld eller få stå till svars för allt från vilken konst vi visar till varför det inte finns någon bankomat på Skeppsholmen, avslutar han.

Många konstverk på museet lockar till beröring, antingen de är sensuella eller avskräckande. Man vill känna på formerna och strukturen, men man får inte röra vid verken. Det är svårt att låta bli, men det ger konservatorerna gråa hår. Ofta kallas de upp till salarna av museivärdarna för att något har lossnat, en video har slutat fungera eller ett barn har klättrat ner i en låda med ett kalejdoskop. Att reparera modern och samtida konst är en utmaning och konservatorerna samlar hela tiden in instruktioner om färgnyanser, material och tillvägagångssätt av konstnärerna för att verken ska kunna bevaras i framtiden. I sina ateljéer i museets innanmäte går de igenom alla verk innan de ställs ut i tillfälliga utställningar på museet. Konservatorerna ser också över de verk som lånas ut till andra utställningar i Sverige och internationellt – både innan de far iväg och när de kommer tillbaka.

Att museet lånar ut verk är en förutsättning för att själva få låna in viktiga verk till olika utställningar. Här spelar intendenternas personliga kontaktnät en viktig roll. De mest åtråvärda verken är ofta sköra och har höga försäkringsvärden. Konstverk lånas också ut på längre sikt till statliga myndigheter och till svenska ambassader utomlands. Johanna Norrvik som är registrator för depositioner tar bland annat fram exempel på passande konst till ministrar och statssekreterare. Kan man säga att det finns någon speciell slags ministerkonst?

– Nej, det tycker jag nog inte, ler hon. Det får väl inte vara allt för jobbiga motiv, men det kan man förstå om man själv skulle sitta och titta på ett konstverk varje dag. Det får inte vara för krävande och kanske inte heller för avskräckande för besökaren som kommer till rummet. Sedan ska det gärna vara representativt, gärna svensk konst, och det är väldigt vanligt att man vill ha någonting färgglatt och ljust.

kontorslandskap117.jpg

Enheterna administration och Kommunikation är placerade i byggnad 117, en gammal kanonverkstad som ligger nedanför museet på sjösidan.

Att museet är statligt innebär att alla handlingar är offentliga, om de inte är sekretessbelagda av något särskilt skäl. Ett skäl kan vara att en donator vill vara anonym om blivande arvingar inte ser med blida ögon på att värdefulla konstverk skänks till museet. Ett annat skäl är att inte skylta med olika konstverks försäkringsvärden av risk för stöld. En arkivarie diarieför inkommande post och registrerar allt från mötesprotokoll till kataloger och affischer. Arkivarien tar också fram brevsamlingar och annat till forskare som är intresserade av en speciell konstnär. Kanske forskaren behöver bilder och kan då ta kontakt med Bildbyrån som förmedlar och säljer bilder av verk från museet.

Personalen sitter uppsplittrad i mindre kontorsenklaver på olika ställen i Rafael Moneos bankvalvsliknande byggnad som är nedsprängd i berget. Efter rififikuppen 1993 då tjuvar tog sig in genom taket och stal värdefulla konstverk var det säkerheten som premierades när arkitektförslaget till en ny byggnad valdes. All personal får inte plats i byggnaden som invigdes 1998, så enheterna Administration och Kommunikation är sedan augusti 2006 placerade i Byggnad 117 – en gammal kanonverkstad som ligger nedanför museet på sjösidan, bredvid festplatsen där jazzfestivalen brukar vara. Här sitter omkring 25 personer i ett stort kontorslandskap och arbetar med ekonomi, personal, IT, arkiv, säkerhet, butikens administration, sponsring, evenemang, vernissager och förhandsvisningar, press, marknadsföring, hemsidan, intern information och Moderna Museets Vänner – museets stödförening.

4665.jpg

foto: Per-anders allsten/Moderna Museet.

En av de vackraste platserna i huvudbyggnaden är Verkstan för eget skapande, som är ljus och har en strålande utsikt över vattnet och Djurgården. Bland de mest omtyckta aktiviteterna är att ha en visning följt av eget skapande i olika former. För att förmedla konsten arbetar man med tillgänglighet i ordets allra bredaste bemärkelse. Man ska känna sig välkommen till museet utan att ha den minsta kunskap om konst och man ska kunna fråga om något utan att skämmas.

 – Det är viktigt att man möter personer när man kommer in i museet, säger Helena Åberg som ansvarar för tillgänglighetsprojektet. Här spelar värdarna en viktig roll. Det ska vara lätt att ta sig in både fysiskt, kulturellt och intellektuellt.

– Tilltalet har stor betydelse, fortsätter hon. En guidning ska ligga på flera nivåer och vända sig till såväl de som kan mycket, som till dem som kommer för första gången. Det är viktigt att hitta generella lösningar. Tydliga texter på väggarna är bra för alla, och till utställningen om Olle Baertling i höst gör vi en lättförståelig informationsbroschyr. Om man tycker att det är för enkelt finns det kataloger och annat fördjupningsmaterial att ta del av.

Hur kan det komma sig att människor dras till något så relativt kunskapskrävande som konst?

– Museet och konsten är ett instrument för oss att förstå samhället och vad det innebär att vara människa i en snabbt föränderlig tid – upplevelser som vi inte kan formulera. Våra upplevelser idag är allt oftare förmedlade andrahandsupplevelser. Ett konstmuseum erbjuder oförmedlade förstahandsupplevelser, säger museichef Lars Nittve.

– Det vi skapar är en kontaktyta mellan konstnär, publik och konstverk, fortsätter han, och det som skapar energi i ett konstverk är en känsla av nödvändighet, en zon som av outgrundliga skäl får leva vidare i vårt samhälle som annars är så nyttoinriktat. Det får existera på trots. Denna zon, denna plats där man kan göra de här sakerna har en sorts dignitet. Ska man använda den ska man göra det av nödvändighet, avslutar han. Det är just energin bakom kulisserna som gör det möjligt för oss alla att gå omkring och titta på tavlor.

text & foto· Charlotte norlin