Ingmar Bergman död

Ingmar Bergman död

Tidningen Kulturens Ida Westin kommenterar människoutforskaren Ingmar Bergmans bortgång.

- Jag är Döden.

- Kommer du för att hämta mig?

- Jag har redan länge gått vid din sida.

Replikerna ur Det sjunde inseglet (1957), reciterade på präktig gammalfilmska, brukar skämtsamt och ofta dras upp i samtal om Bergman och hans konst. Nu kanske det kommer att dröja ett tag innan de slutar att skorra skevt. För när döden hämtade konstnärens egen lekamen togs beskedet emot av en oförberedd värld av filmofiler. Inga rapporter om sjukdom hade föregått dödsbudet. Men chocken mildras av vetskapen att han blev 89 år, och det var ju länge sedan han gick ut med att han inte skulle skapa mer för offentligheten.

Själv har jag svårt att tänka mitt eget vuxenblivande utan de existentiella insikter som Bergmans filmer faktiskt har levererat. Han visste att det är svårt att veta vem en människa är. I Persona (1966) berättas om hennes många bottnar och personligeter och om hur de skiftar i mötet med en annan. I Viskningar och rop (1973), den brutalaste av hans filmer, är den vardagliga illojaliteten inom en på ytan sammansvetsad syskonkrets smärtsamt gestaltad i ljuset av den yngsta systerns dödssjukdom. Kameralinsen fångar längtan efter närhet på ett nästan perverst intimt sätt. Den utsträckta handen tas inte emot. Och den stilla aggressiviteten kryper in under huden.

Bergman hade en direkt och drabbande känsla för det som varje människa upplever som unikt problematiskt, men han verkar ha anat att svårigheterna är gränslösa, och kanske är det därför som så oerhört många känner igen sig i hans verk. Om mannen är död så kommer i alla fall hans odödliga filmer att kunna bära en hel del ytterligare elände åt människorna.

Ida Westin