Accelerator – större och bättre än någonsin

publik.jpg

Det är sol, ljust, varmt och skönt. Minst 5.000 personer hade tagit sig till årets Accelerator i Stockholm.

Accelerator – större och bättre än någonsin

Petter Stjernstedt har för Tidningen Kulturens räkning besökt årets upplaga av indiepoprock-festivalen Accelerator i Stockholm. Av alla dess artister och grupper imponeras han bland annat av en tysk electronicaduo samt en gammeldags entertainer i morgonrock.

Äntligen har det blivit dags för kanske en av festivalsommarens stora höjdpunkter. Accelerator är med sitt ständiga framtidstänkande och sin mångsidighet en av de mest intressanta festivalerna för alternativ musik i Sverige. Större och mäktigare än någonsin återvänder den nu med ett imponerande spektra av artister och med ett nytt större festivalområde. Tidigare huserade Accelerator vid Münchenbryggeriet i Stockholm. Men efter ett allt ökande intresse har festivalen nu flyttat ut till Frescati vid Stockholms universitetet. Nytt läge, mer musik och större yta, allt verkar onekligen lovande, men hur bra är egentligen årets artistutbud?

En av festivalens bästa spelningar var den med tyska elektroniska duon Digitalism. Själva uppträdandet är inget särkilt. Det är en klassisk electronica-spelning där två killar står lutade över sina mixerbord. Behållningen är istället själva musiken. För ingen kan väl motstå tyskarnas Daft Pank-doftande electro-house-musik? Det bästa av det bästa från brillianta debutplattan Idealism spelas, där såväl remixer av välkända artister som egna dansvänliga alster ryms. Det är nonstop hits och dancemania. Helt underbart. Ska jag ge någon negativ kritik så hade det inte skadat med några videosekvenser i bakgrunden och mer scenshow. Men jag ska inte klaga då Digitalism är tysk electro när den är som allra bäst.

electrelane.jpg

Tjejerna i Electrelane spelar sin egensinniga musik, som en hybrid av experimentrock, avant garde och electro.

Festivalens häftigaste men kanske också mest abstrakta show bjuder britterna från Electrelane på. Trots att de funnits rätt länge - de har släppt tre album och haft många spelningar - är det ytterst få som känner till dem, och än färre som verkar ha förstått deras briljans. Storheten ligger mycket i deras egensinniga sound, som är en hybrid mellan avantgarde, experimentrock och electro. Musiken som är tydligt inspirerad av Velvet Underground och Sonic Youth har alltid låtit snygg. Men med åren har mycket skett. För var platta har soundet utvecklats och nu när jag hör dem live låter de bättre än någonsin. Deras abstrakta låtar är som tagna direkt från replokalen och blandas med mer enkla melodiska arrangemang. Under den musikaliska färden experimenteras det hejvilt med instrumenten: gitarr, bas och synth. Men oavsett hur galet och "gjort-för-stunden" det låter är det alltid stilrent och snyggt.

Pompöst och storslaget, med mycket glitter, glamour och stjärnglans. Rufus Wainwright älskar onekligen det gamla Hollywood och tiden då stjärnorna verkligen var stjärnor med stort S. Som en resa tillbaka i tiden tar den unge croonern med oss till 1960- och 1970-talens Hollywood. I glittrande polkagrisrandig kostym stoltserar han på scen likt en skönsjungande och charmant Sinatra. Och med en silkeslen röst sjunger han ut för fulla muggar. Med Release the stars inleds konserten som ganska tydligt sätter kvällens tema, Hollywood och dess stjärnglans. Under kvällen underhåller Rufus publiken genom att dels skämta och samtala, dels genom ett fullskaligt showande med mycket utklädning. Totalt byter Rufus kläder två gånger. Första gången lämnar han bara scenen för att sedan återkomma iklädd bara morgonrock i framförandet av sin pianoballad till Leonard Cohens vackra Halleluja. Sista ombytet görs vid slutet då Rufus iklär sig damkläder. Med svart klänning och högklackade skor dansar han med sina spelmän i ett pompöst och storslaget cabaretnummer. Det är en utmärkt avslutning på en riktigt häftig show av mannen som verkligen kan konsten att showa. Ja, Frank Sinatra får se upp. Det är en ny storbandskung i stan och hans namn är Rufus Wainwright.

img_0685.jpg

Tyskarna från Digitalism som spelar dansant electro-house hänger över sina mixerbord.

Där står han. Mannen, myten och legenden. Bright Eyes.singer-songwritern vars låtteman nästan slår Bob Dylans i dysterhet och vars två utsökta album I'm Wide Awake It's Morning och Lifted or the Story in the Soil... verkligen bevisar mannens musikaliska begåvning. Ja, Bright Eyes, det är killen med skillen. Till trots står jag här helt stillastående och uttråkad i det enorma publikhavet och bara väntar på att eländet ska ta slut. Vad var det egentligen som gick så fel?

Framträdandet är det ju inget fel på. Bright Eyes med becksvart, svallande hårdrockslångt hår och hans stora orkester bakom sig, fint uppklädda i skinande vitt, gör allihop mycket bra ifrån sig. Bright Eyes med sin mycket speciella sångröst tar inte en ton fel. Problemet är låtarna som i stort bara är tagna från hans senaste stora besvikelse till platta, Cassadega. Det blir bara intetsägande när Bright Eyes framför musiken. Sen undrar jag hur man egentligen tänkt - vit finstruken kostym och svart slips - är det Bright Eyes? Nej, är det Bright Eyes är det skitig t-shirt och trasiga levis-jeans som gäller. Det är teen-angst, sorgsenhet och en ensam man med gitarr som sitter på en stol och sjunger om svåra barndomsminnen och ensamhet.

Och en maffig storbandsorkester, vad är det? Inte klingar det rent med Bright Eyes i alla fall. Kanske är det bara schablonbilden av honom jag framhäver. Men faktum kvarstår att mannen passar bättre som trasig och ärrad konstnär än som spexig storbandscrooner. Festivalens stora besvikelse utan tvekan.

Det är vackert, sällsamt och vemodigt när kanadensiska Junior Boys spelar sin underbara bladning av Joy Division-depp med Depeche Modes synth-pop. Redan från den första stunden jag hörde dessa två killars betyngda synth-musik föll jag för dem pladask. Nu som live-akt är de ungefär lika bra som på skiva, både till deras för- och nackdel. För mycket till ögonfröjd är det inte. De två boysen gör inte mycket på scen. Utan att ha någon större publikkontakt står de bara där och plinkar lite på sina gitarrer. Kanske är det en smärre överdrift men i stort kunde man ha ställt en stereo vid scen, satt på play-knappen och spelat deras två skivor från början till slut och det hade varit ungefär detsamma. Men som musikupplevelse är det mycket njutbart. Ljudet är rent och snyggt, och killarna spelar tight utan krusiduller från början till slut.

Biljettpris: Cirka 900 kr
Biljetter: Enligt festivalledningen slogs biljettrekordet i år. Minst 5.000 biljetter har sålts vilket är dubbelt så mycket som tidigare år.

Frida Hyvönen, Gruff Rhys, [ingenting], Interpol, Jamie T, Jens Lekman, José González, Loney, Dear, Modest Mouse, Peter Bjorn and John, Studio, Taken By Trees, The Gossip, The Hold Steady, The Long Blondes, The Tough Alliance, Tokyo Police Club, TV On The Radio

Text och foto
Petter Stjernstedt