Ny kulturutredning med marknadsmässiga direktiv

Ny kulturutredning med marknadsmässiga direktiv

För första gången sedan 1974 har regeringen tillsatt en kulturutredning, och häromveckan meddelades direktiven. Eva Swartz, från bokförlaget Natur & Kultur, och tidigare programdirektör på TV4, har utsetts till utredningens ordförande.

Moderata kulturministern, Lena Adelsohn Liljeroth, menar, inte utan skäl, att den tidigare utredningen, som fortfarande ligger till grund för en rad kulturpolitiska mål och medel blivit föråldrad, eller "otidsenlig" som hon uttrycker det.

Till exempel finns av naturliga skäl ingenting föranstaltat vad gäller nya medier och kommunikation i den tidigare utredningen, och upphovsrättsfrågan har kommit i en helt annan dager än för dryga trettio år sedan. Men Adelsohn Liljeroth menar också, i en intervju med radions Ekonyheter, att den svenska finansieringsmodellen av kultur hamnat i bakvatten.

- Kulturpolitiken finansieras huvudsakligen med offentliga pengar, och man har en syn på kulturpolitiken som ett till viss del politiskt projekt. I dag ser det annorlunda ut och de mål man satte i mitten av 1970-talet har till stor del fått leva vidare trots att verkligheten har förändrats, säger kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth.

Det är bland annat formuleringen om att kulturpolitiken ska motverka kommersialismens negativa skadeverkningar som är föråldrad, enligt Lena Adelsohn Liljeroth.

Det här har alldeles uppenbart ingenting med tiden eller fakta att göra, utan är en ideologiskt baserad åsikt. Den "verklighet" kulturministern hänvisar till är inte, och kan inte vara, sann i någon ontologisk mening. I bästa fall är den "wishful thinking", i sämsta ett frontalangrepp mot den övervägande delen av svenskt kulturliv som på det ena eller andra sättet är subventionerad medelst skattepengar.

I den officiella retoriken säger sig kulturministern ha velat räcka ut en hand till oppositionen genom att inbjuda den till att delta i utredningen. Men som ordföranden i Riksdagens kulturutskott, Siv Holma (v), också med rätta, hävdar i Svenska Dagbladet:

- I så fall hade vi gärna varit med om att utforma direktiven.

En vänsterpartist kan av tämligen självklara skäl inte uppfatta en anmodan om att näringslivet ska ta över det ekonomiska ansvaret för kulturen från staten som en "utsträckt hand", vilket är ett argument som genomsyrar de direktiv utredningen fått av regeringen.

Holma menar också att den för närvarande största gruppen av kulturfilantroper på intet sätt kommer från näringslivet, utan från kulturarbetarna själva, som ofta arbetar under minimala levnadsvillkor.

Adelsohn Liljerot beskriver valet av Eva Swartz som en "fullträff", vilket för tankarna snarare till Zlatan Ibrahimovic (med all respekt för fotboll som kulturyttring) än till, till exempel, fria teatergrupper eller enskilda konstnärer, och att utnämna en före detta programdirektör för kulturbastionen TV 4 till utredare av kultur kan inte gärna uppfattas som annat än en provokation.

I radio har Eva Swartz menat att "näringslivet idag tycker att det är kul att sponsra kultur", vilket ger en antydan om vilken slags kultur som kommer att sponsras, det vill säga den som är "kul", från näringslivets synvinkel.

Protesterna från kulturetablissemanget har heller inte låtit vänta på sig. Teaterförbundets ordförande, Anna Carlson, menar till exempel att de verkliga experterna, nämligen de verksamma inom kulturområdet, sidsteppats, vilket supplanteras av KLYS, Konstnärliga och Litterära Yrkesutövares Samarbetsnämnd, som undrar var kulturskaparna finns i utredningen?

Frågan kvarstår dock. Är det staten eller näringslivet som är bäst på att bedöma vilka kulturyttringar som ska subventioneras? Svaret är sannolikt att ingen är det och därmed reduceras frågan till vem av de två som ger störst spelrum för kulturens aktörer.

KLYS analys ger därvid en svidande vidräkning med den nya kulturutredningen: inte en enda konstutövande människa får plats i utredningen; bara chefer och politiker.

Om det med andra ord i alliansregeringen finns en vilja att driva kulturpolitiken efter mer marknadsmässiga riktlinjer finns det också en tro, eventuellt en övertro, på att detta kan göras stick i stäv med de aktiva inom området.

Anders Forsberg