Sommarteater – folkkär tradition som kämpar mot lågstatusrollen

magnus-n.jpg

Magnus Byström samtalar med Naomi Gartz Feiler. Foto: Anders Forsberg

Sommarteater – folkkär tradition som kämpar mot lågstatusrollen

Vid Johannesbergsparken i Vaxholm (Stockholm) möter Tidningen Kulturen regissören Ulf Pilov och regiassistenten Magnus Byström mitt uppe i arbetet med att bygga scenen till sommarens uppsättning av Tjechovs Måsen. De är med i Teaterföreningen Verket som har satt upp sommarföreställningar i Vaxholm tre år i rad, alla utomhus. Scenen ligger precis vid havet; vattnet blir en kuliss.

- Sommarteater är väl något unikt för Sverige, säger Magnus Byström, och det är en väldigt intensiv period, därför att den är så kort.

Jag har åkt dit för att få veta mer om fenomenet "sommarteater", ett samlingsnamn för teateruppsättningar spelade på sommaren utomhus och som man kan hitta lite varstans i Sverige.

Finns det någon specifik skillnad mellan "vanlig teater" och sommarteater?

- Rummet att förhålla sig till blir ju annorlunda, det finns himmel och träd istället för tak och väggar, så skådespelarnas måste använda mer av sina röstresurser och måste anstränga sig mer för att nå ut än vid vanliga teatrar. Och så är det också mycket vackrare anser jag, till exempel en stilla sommarkväll när solen håller på att gå ner och speglar sig i vattnet och publiken sitter spända i väntan på att föreställningen ska börja.

Och det kan regna också.

-Jo, säger Ulf Pilov. Fast vi ställde bara in en föreställning förra året, och en året därförinnan, på grund av regn. Han skrattar till och gör en svepande rörelse med handen. Och så kan det komma en andfamilj travandes mitt under föreställningen.

emma.jpg

Sommarteater inleddes i Sverige på 1960-talet, med Nils Poppe, och Eva Rydberg, som ännu håller på, och hennes uppsättningar i Fredriksdal i Skåne har enligt Byström en publik på kanske 40- till 50.000 besökare per säsong. Men vill man gå längre tillbaka finns de gamla folklustspelen som till exempel Värmlänningarna. Ofta hade de en tämligen utpräglad burlesk natur, som vid sidan av Rydberg förts vidare av Stefan och Krister, på Vallarna i Falkenberg. Kvaliteten är varierande, men utan tvekan är företeelsen folkkär och en av våra större kulturattraktioner med 100.000-tals åskådare varje år.

-En tant kom fram efter en föreställning förra året, säger Pilov, och hon sa "den där Tjechov, han är riktigt bra han, har han skrivit något nytt på senaste?"

-Sådana människor, utan förkunskaper men som ändå kan ta till sig teater, och yrkesmänniskorna inifrån stan med sitt kulturbagage kan både roas och känna igen sig i pjäserna. Att spela Tjechov härute - Vaxholm ligger omkring 3 mil från Stockholm - är lite speciellt. Han har ju i sina pjäser hela tiden staden närvarande, men lite grand på avstånd, som lockar och avskräcker, samtidigt som man vill bort från den, hit ut, när man är där.

-Drömmen är ju att spela för bägge grupperna. Både kultureliten, som kanske uppfattar sommarteater som en företeelse med lägre status, men ändå ofta kommer hit, och den kanske mindre skolade publiken. Och Tjechov fungerar utmärkt här, med sina glidningar mellan olika känslotillstånd och situationer, mellan högt och lågt.

Pilov vrider på kroppen och armarna för att visa hur glidningarna ser ut, och plötsligt går de i takt med lövverket bakom. Han menar att själva det öppna rummet bryter upp och släpper lös Tjechov på ett sätt som en vanlig teaterlokal inte kan göra. Samtidigt är den scen som just håller på att färdigställas intim. Det är tänkt att åskådarna ska sitta i en fyrkant runt om och att ingångar och utgångar och även en del av själva skådespeleriet ska äga rum bland publiken.

-Vi ville komma bort från tittutscenen, säger Pilov.

Hur ser villkoren ut? Vem betalar?

-I år har vi fått stöd från Statens Kulturråd, vilket vi är väldigt glada åt, säger Magnus Byström, eftersom det är också något av ett erkännande. Men vi har även fått stöd från Vaxholms stad och Stockholms Landsting. Det har betytt att vi kunnat betala, kanske symboliska men ändå arvoden, till skådespelare och andra som hjälper till. Andra kommer hit och bygger på eget initiativ.

-För en del skådespelare är det också attraktivt att spela här, fyller Pilov i, därför att de kanske annars skulle tvingas in på en institutionsteater eller en fri teatergrupp med fast lokal, vilket ibland kan leda till att man måste sätta upp en pjäs för att man har lokal och bidrag, snarare än att man från början har en pjäs man vill sätta upp. För en frilansande skådespelare kan det alltså vara befriande att spela här. Sedan gör vi allt själva, fortsätter han. Virket till scenen har vi fått, liksom kläderna, som kommer från Stadsmissionen, och allt återanvänds. Och vi försöker samarbeta med lokala företag och affärer, och med folk härifrån. Häromåret hade vi några kvinnor som spelade ryska mamuschkor, och kommenterade pjäsen i en slags sångtradition som är levande här i Vaxholm, fast på ryska. Jag tyckte det var fantastiskt, och de tyckte de också. De ville inte alls sluta när säsongen var över.

Naomi Gartz Feiler
Anders Forsberg