Problem med att kategorisera den praktiskt konstnärliga forskningen

labbunder2.jpg

Laboratorium, installation med såpbubbelvätska, glasbehållare, blåsinstrument av silver. foto Nikolina Ställborn

Problem med att kategorisera den praktiskt konstnärliga forskningen

Den konstnärliga forskningen växer - men vad är den? vad består den av?

Våra tunga institutioner har problem med den så kallade konstnärliga eller praktiskt baserade forskningen. Alla är överens om att den finns, att den ska och bör finnas, men riktigt på vilket sätt finns det uppenbara svårigheter att sätta fingret på.

Detta gäller till exempel en central mecenat som Vetenskapsrådet. Många personer engagerade i konstnärliga utbildningar som har försökt söka medel från Vetenskapsrådet känner till de kommunikationsproblem som finns kring den konstnärliga forskningen i förhållande till blanketternas utformning.

Meningarna om vad konstnärlig forskning är varierar dessutom från idéer om en fördjupning i specifika aspekter av den enskilda konstnärens praktik till tvärvetenskapliga plattformer med tematiska projekt. Det finns stora skillnader mellan de olika konstnärliga utbildningarnas syn på konstnärlig forskning och vidare mellan Högskoleverket och de olika utbildningarna.

I Sverige försvåras begreppsförvirringen av att det knappt finns några prejudicerande fall (den första disputationen i fri konst inträffade exempelvis i Malmö 2006) som skulle kunna sätta bäring och riktning. Dessutom använder man sig överlag av bedömningskriterier enligt den flytande, och trubbiga, 2-stegsskalan - konst och forskning (godkänt)/varken konst eller forskning (icke godkänt). Bara en sak tycks det råda konsensus kring - att konstnärlig forskning är nödvändig och att det är önskvärt att utveckla den.

När Högskoleverket nu för första gången granskat samtliga konstnärliga högskolor i Sverige har stor tonvikt lagts på frågan om konstnärlig forskning (undantaget är märkligt nog musikutbildningarna där diskussionen inte förs lika explicit). Inom kort kommer även en utvärdering av de senaste årens kollegieverksamhet vid de olika konstnärliga högskolorna från Vetenskapsrådets expertgrupp. Det är alltså frågan om en grundlig och väl genomförd granskning av ett dussin olika högskoleutbildningar i hela landet som kommer i fyra delar (konst, musik, scenisk gestaltning och hantverk/design).

Granskningen kommer att ligga till grund för det beslut om examensrätt som tas den 29 maj 2007 och den offentliggjordes i samband med en pressfrukost i Högskoleverkets välövervakade lokaler i centrala Stockholm. Bedömningsgruppen satt uppradade i seminarierummet likt en panel där de fyra delarna representerades av "sina" utredare och modererades av verkets chef, Sigbrit Franke, före detta rektor vid Umeå universitet.

Bedömningsgruppen är i stort sett mycket positivt inställd till de olika praktiskt orienterade konstnärliga utbildningarna vid dessa lärosäten och man har varit noga med att anpassa sina formuleringar på de punkter där de konstnärliga utbildningarna skiljer sig från andra högskoleutbildningar. Man har även valt att anlita bedömare från andra nordiska länder. Skolorna, med undantag av den relativt unga Malmstenskoncernen bedöms hålla mycket hög konstnärlig kvalité och både studenter och lärare är mycket engagerade.

Den generella kritiken mot högskolorna gäller framförallt frågan om uppföljning. En uppföljning som ur studentperspektiv ska underlätta för olika former av nätverk, alumniverksamhet och givetvis - den skugglikt undflyende forskningen. I analogi med strukturen i den övriga högskolevärlden och med Frankes rykte som studenternas försvarare.

- Vi talar här om oerhört små organisationer - oavsett om det gäller Operans 40 eller de 3.000 studenterna vid de konstnärliga utbildningarna knutna till Göteborgs universitet, säger projektledaren Jana Hajzlar. Högskoleverkets förslag är en sammanslagning av dessa olika lärosäten på forskningsnivå för att "minska de administrativa kostnaderna" och samtidigt "uppnå en kritisk massa".

Bakom det förslag om en nationell forskarskola som serverades till termoskaffe och torra frallor döljer sig en idé om en sammanslagning av administrativa (läs ekonomiska) funktioner hos de sju konstnärliga utbildningarna i Stockholm och ett dolt hot i form av en uppmaning till Stockholmsskolorna att inleda samarbete om de ska kunna bedriva forskarutbildning.

De pengar som finns att söka för konstnärlig forskning från Vetenskapsrådet är idag inordnade under humaniora och när utredningen kring kollegieverksamheten offentliggörs inom den närmaste framtiden skulle det vara märkligt om inte budskapet är detsamma som i Högskoleverkets granskning - skolorna måste komma med ett gemensamt initiativ om de vill komma igång med sin forskning. Eller för att citera granskningen: "en doktorandtjänst för hela Konstfack räcker förstås inte".

Jonatan Habib Engqvist