30 år på spåret – Galleri Astley jubilerar

30 år på spåret
– Galleri Astley jubilerar

galleriet.jpg

Galleri Astley, mitt i den västmanländska storskogen.

Mitt i den västmanländska storskogen, i Uttersberg, ligger Galleri Astley, "in the middle of nowhere", skulle man kunna säga. Det är bara det att detta "nowhere" blivit ett "somewhere", en plats att räkna med för konstintresserade. I 30 år har det legat vid spåret, och varit den stora konsten på spåret, i den gamla järnvägsstationen vid Sveriges bredspårigaste smalspåriga järnväg, den mellan Köping och Riddarhyttan. Numera nedlagd sedan många år.

År 1977 flyttade Astley Nyhlén med familj dit och öppnade galleri, där hela familjen är verksam. Astley har ett förflutet som boxningstränare och bandyspelare, vilket knappast tillhör vanligheterna bland gallerister, men med ett redan tidigt brett kontaktnät inom konstsverige, vilket naturligtvis varit en förutsättning för galleriverksamheten.

Bland det första han gjorde var att åka till Moskva och träffa Ernst Neizvetsny, den ryske skulptören och bildkonstnären, som det då stormade en hel del kring och som tvingades lämna landet, och erbjuda honom ateljé och utställningsmöjligheter i Uttersberg, vilket blev inledningen på en trettioårig vänskap.

Ernst kommer att vara på plats den 12 maj då man jubileumsfirar, han bor numera i New York, tillsammans med ett antal konstnärer som ställt ut under årens lopp. Några röda stugor har man inte kunnat hitta på väggarna, däremot röda trianglar och kvadrater, röd expressionisk färgyra och röda monokromer. Idyllen har inte haft någon vän i Astley, däremot det nyskapande och ifrågasättande, det ej sällan provokativa, alltifrån Henri Michaux till Olle Kåks, även om det poetiskt finstilta också haft sin givna plats.

Jag vet, för jag har samarbetat med Astley i tjugo år, den tid under vilken Elektronmusikfestivalen i Skinnskatteberg hade Galleri Astley som sin fasta punkt, sin hemmascen. Med en fantastisk utomhusakustik som numera är skyddad i vad som är Sveriges och förmodligen också världens enda "akustikreservat".

Där har Astley ställt ut konst och jag musik från hela Europa och stora delar av den övriga världen; inte minst år 2000 då vi hade besök av Karlheinz Stockhausen, en person som det lindrigt sagt ekat om och kring genom åren.

Jag minns hur Astley, en av hans söner och jag åkte till Paris i början av åttiotalet för att hämta Michauxbilder. Vi missade konstnären med några minuter. Denne tillbakadragne konstnär visade sig sällan ute, hade knappast några kontakter med media. Men han dök upp några minuter efter det att vi lämnat galleriet. På hösten det året var han död. Jag minns också tullarens min i Helsingborg då han granskade de högt försäkrade mapparna med bilder av Michaux, mest grafiska blad och några tuschteckningar, ytterst abstrakta och informella, vilka fick honom att se mycket förbryllad ut.

Olle Kåks var något av huskonstnär hos Astley. Han gjorde också den bild som kom att fungera som affischstomme för Elektronmusikfestivalen. Olle var det sena 1900-talets svenske Matisse, som fick sina bilder att vibrera av samma "luxe, calme et volupté" som den franske mästaren.

Michaux och Kåks, två synnerligen olika och därmed mycket representativa konstnärer ur den internationella och nationella mix som trängts på galleriets väggar eller i den skulpturpark som förbinder stationsbyggnaden med det stora magasinet och som tillsammans utgör Galleri Astley. Elektronmusikfestivalen har lagts ned, men galleriet ligger där det ligger.

Ulf Stenberg