Debatt tystad på Liljevalchs
Debatt tystad på Liljevalchs
Julian Birbrajers tavla plockades ned innan Liljevalchs Vårsalong 2007 öppnade.
– Verket var inte så konstnärligt intressant att det var värt att ta strid för, sa Liljevalchs intendent Niclas Östlind.
Men vad hände egentligen, och framför allt varför, och vilka konsekvenser kan det tänkas få? Tidningen Kulturens Gregor Flakierski intervjuar Julian Birbrajer.
Tankarna tycks trängas med varandra när Julian Birbrajer ska försöka besvara mina frågor. Det är tydligt att han känner sig upprörd över Liljevalchs hantering och vill gärna lägga fram sin sak. Fakta i målet är välkända: Konstverket Reproduktion förbjuden av konstnären Julian Birbrajer plockades ned från väggen bara några timmar innan Liljevalchs Vårsalong öppnade. Bilden var en manipulerad version av ett fotografi av Olle Hamngrens målade kungaporträtt, vilket Liljevalchs sade sig inte ha förstått, och valde, av upphovsrättsliga skäl, att plocka ned verket. Verket var inte så konstnärligt intressant att det var värt att ta strid för, enligt ett uttalande av Liljevalchs intendent Niclas Östlind till Dagens Nyheter. Men vad hände egentligen, och framför allt varför, och vilka konsekvenser kan det tänkas få?
Jag börjar med att fråga Julian om hur hans manipulation av Hamngrens kungaporträtt gick till.
– Manipuleringen av fotografiet, det vill säga, av den digitala fil jag erhållit från Nationalmuseum, går ut på att ta huvudet, ansiktet (och den del av kroppen som behövs) i det målade rummet och flytta det ovanför den ursprungliga spegelbilden, och se till att det ser ut som en naturlig spegling, med avseende på storleken, perspektivet och glasets struktur. Jobbet har utförts i bildbearbetningsprogrammet Photoshop, av en mästare, Lars Swartlinger, som jag samarbetar med. Jag har därefter beskurit bilden något och förstorat med ett specialprogram, Genuine fractals, från cirka 25 Mb till 900 Mb. Därefter har jag beställt en så kallad lambda-utskrift på fotopapper på ett proffslabb, Crimson. Bilden är 130 cm bred och 150 cm hög.
Borde inte någon i juryn ha känt igen tavlan? De ska ju vara proffs. Och vad uppgav du i ansökan? Körde du verkligen med öppna kort?
– Det är märkligt att Liljevalchs inte känt igen förlagan, jag fick bland annat höra att "man måste väl vara rojalist för att kunna känna igen den" och "det är ju inte konsthistoriens viktigaste verk". I ansökan hade jag skrivit att tekniken var "fotobaserad", alltså ingen oljemålning.
När börjar det hända saker?
– Fem veckor före vernissagen ringde utställningskoordinatorn och undrade hur det var med upphovsrätten, och att jag skulle vara beredd på en viss, kanske juridisk, uppmärksamhet kring verket. Jag sa att jag inte var juridiskt bevandrad, men att jag i alla fall tänkte skriva både till Nationalmuseum – där är även fotografen viktig – för jag har faktiskt använt hans fotografi, och Olle Hamngren, konstnären. Vid det tillfället förklarade jag precis vad jag hade gjort. Sedan började Liljevalchs ringa två dagar före vernissagen, först tycktes de vilja att jag skulle komma dit och skriva på ett avtal att jag tog på mig allt juridiskt ansvar, vilket jag inte hade någonting emot. I samma veva skickade jag mina brev till Nationalmuseum och Olle Hamngren. I breven beskriver jag vad jag har gjort och ber ödmjukt om överseende med mitt konstnärliga spratt. Som du har sett blev varken de eller han särdeles förtjusta. Och Liljevalchs fick väldigt kalla fötter.
Vad var avsikten bakom konstverket?
– Det finns alltid så mycket tankar, och det är inte ens säkert att man är medveten om dem. Frågan är bland mycket annat: vad är ett original? Vad är en reproduktion? Vad jag gillar med Reproduktion förbjuden är att det finns många skikt – och skit, tillägger Julian med ett skratt – och tolkningar.
– Jag gjorde egentligen bara någonting som jag var tvungen att göra, kanske utan att tänka så mycket. Förresten, att Olle Hamngren använde sig i stor utsträckning av fotografier när han målade porträttet är intressant, inte juridiskt, men dock konstnärligt. Kungen hade ju inte tid att stå i all evighet, dessutom är vecken i ansiktet och framför allt i kläderna inte konstanta. Där har vi tiden igen. Roligt också med foto + bild + foto + manipulation. Jag håller i övrigt på med någonting jag kallar för fotolingvistik, alltså flätar samman bilden med språket, det kan vara bilder på till exempel skyltar eller tecken. Jag har gjort en triptyk, Tre fåtöljer, där jag visar tre bilder: en fåtölj + en fåtölj + en bild i vilken ordet "fåtölj" finns, svart på vitt. Frågeställningen är: Vad är en fåtölj…? men också vad är en bild?, vad är konst?
Det låter mycket som Magritte?
– Absolut, Magritte är en husgud. Andra inspirationskällor är fenomenologin, surrealismen, dadaismen, Fluxus-rörelsen, konceptualismen. Duchamps självklart. Joseph Kosuth, Jenny Holzer, Barbara Kruger. De nederländska vanitas-målarna. Och ett antal fotografer.
Vad anser du om Liljevalchs agerande?
– Jag anser självklart att Liljevalchs har skött det hela oprofessionellt. De hade ju tagit in bilden. Att ta ner den – för jag tror att den hängde på sin plats ända fram till några timmar före förhandsvisningen, alltså dagen före vernissagen – är minst sagt märkvärdigt. Redan på ett tidigt stadium kunde deras jurist diskutera frågan med Nationalmuseums jurist. Jag är övertygad om att de kunde ha ingått någon sorts förlikning. Konstnären är faktiskt mindre intressant, sorgligt nog för honom, för om min bild verkligen är ett nytt självständigt verk, för att tala juridiska, så måste han gilla läget. Hade Nationalmuseum inte velat ingå förlikning, borde Liljevalchs ändå satsat på konsten, för bilden väcker intressanta frågor kring avbildning, kopiering, upphovsrätten. Jag har naturligtvis behållit Olle Hamngrens signatur i bilden.
Har du själv försökt att agera i frågan?
– Jag tog kontakt med KRO:s jurist (Konstnärernas Riksorganisation) och blev avfärdad med ett par rader. Jag är visserligen inte medlem i organisationen, men jag anser som sagt att bilden väcker så många frågor som borde vara av intresse för just KRO. Jag ville mycket gärna pröva saken juridiskt, alltså är det ett nytt självständigt verk eller inte.
Några andra reaktioner?
– Jag har hört från flera personer vars omdöme jag skattar högt – inte bara vänner och bekanta – att bilden skulle ha varit en frisk fläkt på salongen. På sätt och vis finns den faktiskt på salongen, eftersom den finns i katalogen.
En konst som inte är beredd att ta strid är en likgiltig smet, och det är en mager kost som man kan gott vara utan. Lägg ner Vårsalongen!
Gregor Flakierski
| < Föregående | Nästa > |
|---|


































