Ett ständigt ställningstagande

bild_016Ett ständigt
ställningstagande

Gustaf Andersson träffar Jonas Thente, litteraturredaktör på DN, i ett kort samtal om yrkets etik.

Litteraturjournalistiken har en egen sorts etik i jämförelse med den traditionella journalistiken. Den är outtalad och något man får lära sig efter hand.När jag träffar Jonas nere i receptionen och kommer upp på DN Kulturs redaktion kastas jag rakt in i en diskussion mellan Jonas och redaktionssekreteraren om att de till måndagens tidning kommer att tvingas stryka en av tre recensioner.

Man väljer mellan böcker av Kjell Westö, Ninni Holmqvist och Unni Drougge. För mig borde valet stå mellan Holmqvist och Westö, men enligt redaktör Thente är det Drougge som ska bort. Det hela liknar en scen ur Fem myror… när Jonas senare tillrättavisar mig: Fel Fel Fel!

Drougges böcker, menar Thente, är ren "chic litt", likt Kajsa Ingemarsson med flera, och hänvisar till när de på DN hade med en recension av Ebba von Sydows senaste bok.

– Ett ramaskri utan dess like överöste oss på redaktionen, aldrig mer! Att stöta sig med DN:s läsare visar sig vara bra för en kulturredaktion i vissa lägen och dåligt i andra.

Jonas berättar senare inne i hans avlånga abyss – en kontorslåda fylld med böcker från golv till tak i kvadrat – att som kulturjournalist finns det tydliga koder att följa, om än outtalade. Det är något man får lära sig efter hand, hur man får skriva, och vad man får skriva om. Allt är ett ständigt ställningstagande.

– När vi inte skriver om något är det ett etiskt ställningstagande, det vill säga, det uppföljer helt enkelt inte våra kvalitetskrav för vad som är värt att skriva om, säger Jonas som om vore det den mest naturliga maximen i världen.

Andra exempel på outtalade regler är att man aldrig sågar en debutant, utan att det är till bok två som man i egentligen mening recenserar. Men de författare som recenseras fullt ut, som i det närmsta granskas, är de etablerade. De som givit ut fem böcker eller fler och fått en status. En kritiker som tydligt bröt mot de outtalade reglerna var Linda Skugge då hon recenserade Björn Ranelid.

– Skugge bröt mot en kritikers etik, dels eftersom hon inte skrev en efter normen definierad recension – hon skrev inte om boken utan om Ranelids utseende – dels därför att Ranelid är en respekterad författare som förtjänar en litteraturkritik värd namnet, säger Jonas.

Jag frågar Jonas, i ett allt varmare rum, om felet kanske var att man på Expressen etiketterade texten som en recension istället för som en krönika.

– Det stora felet är att Per Svensson har dålig koll på Expressens kultursida. Det är inte många dagar om året han reser upp till Stockholm från Malmö. Det var Svensson som fick bära hundhuvudet, men i själva verket var det en redaktionsassistent som la ut recensionen på Skugge, men som kulturchef är det han som bär ansvaret, säger Jonas.

Jonas Thente har en tecknad byline när han skriver. Apropå maximer verkar det som om den sannaste av dem alla kanske är den att en journalists utseende inte överrensstämmer med bylinen. Jonas är i själva verket rolig och väldigt trevlig; kort och gott en genuin försäljartyp. Jag som alltid har trott att han varit en pariafigur, en mager introvert osocial varelse. Jonas är den raka motsatsen: en omtyckt, kort, bastant man i sina bästa år.

Gustaf Andersson