Biografen som ett extra vardagsrum

tellusBiografen som ett extra vardagsrum

Biografen Tellus har visat film sedan 1920 och är därmed en av Sveriges äldsta biografer. I dag är den verksam som fristående kulturförening och bjuder på allt från musik till vernissage.

En snöslaskig söndagsförmiddag beger jag mig till kulturföreningen Tellus i stadsdelen Midsommarkransen i Stockholm. När jag kommer in slår värmen mot mig. Lokalen är liten och stimmig för det är många som har sökt sig bort från februarikylan, för att njuta av en "Tellusfrukost" i föreningens hemtrevliga kafé.  På scenen står en man och sjunger ryska folksånger. Efter honom kommer en flicka med rutigt förkläde upp på scenen. Hon berättar glatt och spontant om vart ordet fastlagsris och fettisdagsbulle har sitt ursprung för en leende och applåderande publik. För sådan är stämningen på Tellus; glad, varm och trygg.

Att komma in på Tellus är som att komma hem till någons familj. Kanske är det för att det är en ideell förening där medlemmarna själva driver verksamheten och bestämmer vad som ska finnas i programmet. Och Tellus bjuder på allt från krokimålning till poesikvällar. I dag har bildkonstnären Ted Eriksson vernissage.

– Fast jag gillar inte ordet vernissage. Jag vill istället skapa ett rum som en alternativ fest, säger Ted Eriksson.

Han bjuder på två typer av bilder. Funderaren – lättsamma bilder som möter underfyndiga texter. Samt improvisationsteckningar – estetiska skissbilder där åskådarna själva får namnge verken.

– Jag hade ett behov av att få ihop spontaniteten med bilden och formen och gav mig inte först det blev bra. Jag ritade en bild i veckan under sex månaders tid, det var som en meditation mot vitt papper där jag började med att "förstöra" bilden med tuschet för att kunna slappna av och se vad som dök upp i det brokiga "tapetmönstret" och fylla det med krita, säger Ted Eriksson.

Dock är det film som Tellus är mest känd för. Filmerna som visas här är allt från amatörfilm till storfilmer som Babel och Casino Royal.

Tellus har en lång historia bakom sig. Redan i december 1920 visades de första filmerna här. Då var det stumfilm som ackompanjerades av piano och även av fioler och dragspel vid premiärerna.

– Det fanns bara en biograf i Midsommarkransen då, men ägaren hade också en biograf i Aspudden. Så när man skulle byta film i projektorn i mitten av filmen så sprang en pojke över berget till Aspudden och satte på den andra filmen. På så vis kunde man visa två filmer samtidigt, säger Mats Tiigeste, en av veteranerna i föreningen.

Även om Tellus haft många toppar i sin långa historia så har även bakslag förekommit. 1963 var konkurrensen, med nya biografer och teven så svår att biografen var tvungen att stängas.

Nedläggningen var dock inte långvarig. 1970 var det dags för Tellus att som en fågel Fenix resa sig ur askan med hjälp av tevefotografen och filmaren Torbjörn Lindqvists hjälp. Han drev redan biografen Grand på Lidingö och ville driva Tellus för att på så sätt få visa sina egna filmer.

1986 blev föreningen som den är i dag – en fristående kulturförening för alla åldrar. Jan "Våfflan" Volny var en av de 20 personer som startade Kulturföreningen Tellus. De tog över biografen samt två intill liggande lokaler som de gjorde om till kafé.

– Vi ville ha en träffpunkt i Midsommarkransen och ett ekonomiskt oberoende kulturställe. Det har vi lyckats med. I dag så drivs föreningen helt av ideellt arbete och intäkter från biobiljetter och kafét, säger han med ett stolt leende.

– Lever  föreningen upp till de visioner som du hade i början?

– Tellus är drömbilden av det som vi ville då. Det här är som ett extra vardagsrum för mig. Jag bor i närheten och nu har mina barn börjat hänga här med, säger Jan "Våfflan" Volny innan han måste iväg. Några flickor i tioårsåldern kommer in och frågar tjejen i kassan var pappa är. En grupp mammor pratar med varandra med sina barn i knät och i ett hörn sitter ungdomar med rykande tekoppar i händerna. Det är som om Tellus är en egen planet för sig på himlavalvet. En plats utan hierarki, stress eller generationsgränser. Det kanske är det så man får en förening att hålla sig levande så länge?

Att generationer möts, arbetar tillsammans och avlöser varandra.

Carin-Maria Dahlberg