Tjugo år med gamla böcker

pict0348

Reijo Rantanen i full färd med att putsa ett vackert halvfranskt band. Foto: Henrik Palm.

Tjugo år med gamla böcker

Tidningen Kulturens Henrik Palm har besökt Antikvariatet i Norrköping mitt i jubileumsfirandet. Tjugo år med gamla böcker måste betyda någonting. Palm har intervjuat ägaren och upptäckt hur svårt livet kan vara för en antikvariatsbokhandlare.

Den lilla lokalen på Knäppingsborgsgatan, alldeles intill Olaikyrkan i Norrköping, är så gott som fullsatt. Redan utanför så ser det inbjudande ut och väl inne så glömmer jag snabbt januarikylan. De annars välfyllda bokborden har ställts undan och stolar är istället utplacerade framför den provisoriska scenen som finns i en del av skyltfönstret. Från scenen välkomnar Reijo Rantanen – ägare till antikvariatet där vi befinner oss – publiken till det tjugoårsjubileum som firas i år. Han bjuder oss att hugga in på de tilltugg som dukats upp och förklarar jubileumsfirandet öppnat.

Strax därefter tar kvällens första gäst vid, estradören och författaren Marcus Birro, som läser dikter ur sin senaste diktsamling 43 och som berättar hur antikvariatet varit ett givet vattenhål för honom ända sedan han flyttade hit för tre år sedan. Hans framträdande river ner både applåder och skratt, och ett uppehåll deklareras till nästa framträdande ska ta vid. Under tiden minglar publiken, fyndar bland det utmärkta utbudet av böcker och Birro skriver dediceringar till de som inhandlar hans senaste till jubileumspris.

Jag tränger mig fram till disken och inhandlar de fynd som jag själv hittat – Peter Weiss Notisböcker 71-80 i två band och Ernst Jüngers På marmorklipporna – två titlar jag suktat efter länge och som nu äntligen är i min ägo. Jag passar även på att presentera mig för Reijo och vi bestämmer att vi ska ses efter jubileet för ett litet samtal kring antikvariatet och bokbranschen. På scenen gör sig en jazzduo redo att spela och medan jag söker mig längre in i lokalen så kommer jag på mig med att riktigt njuta av atmosfären och stämningen, och snart har jag åter förlorat mig bland alla de åtråvärda volymerna som erbjuds från bokhyllorna.

När jag två veckor senare kliver in genom dörren till antikvariatet för att bestämma en träff då vi kan ta vårt samtal, så berättar Reijo att han har flera inplanerade möten under veckan då han ska hinna ifatt med inköpen av titlar, och vi enas om att ta den improviserade intervjun direkt. Vi talar om antikvariatets plats i 2000-talet och han berättar att det är något han funderat mycket på själv.

– Det är något som varit uppe i Svenska Antikvariatföreningen tidigare, säger han.

Själv vet han inte riktigt hur antikvariaten ska ta steget in i det nya årtusendet och bli heta igen.

– Det här antikvariatet är ju i någon sorts 1800-talsstil, säger han och skrattar.

Det har han verkligen rätt i; det är mörkt trä i bokhyllorna som når från golv till tak, och på golvet ligger tjocka mattor som för tankarna till orienten. Ur högtalarna kan man svagt höra jazz spelas och på flera platser finns inbjudande soffor utplacerade. Under samtalet återkommer vi flera gånger till antikvariatens framtid.

– En tanke skulle vara att samla alla antikvariaten i Vadstena – en plats med ett fantastiskt utbud av antikvariska boklådor – men det skulle ju innebära att Norrköping skulle bli av med sitt.

Det är något som han inte vill. Ett av skälen till att antikvariatet startades för tjugo år sedan var just att Anderssons Antikvariat (numera en av två kedjeboklådor i Norrköping) skulle lägga ner. Det gick inte för sig att en stad av Norrköpings storlek inte hade ett antikvariat, så med en kompanjon och ett par tomma händer så startades verksamheten och det är det vi ser här idag.

Vi slår oss ner i en av sofforna och fortsätter vårt samtal och kommer in på kundunderlaget i den insomnade arbetarstaden. Reijo berättar att det har skett förändringar bland de kunder som han möter i sitt arbete. Tidigare fanns det en grupp av samlare som la ned mycket tid på att få tag på just det som de var intresserade av. Om samlandet blev komplett gick de vidare till nästa objekt och så vidare. Idag ser det inte alls ut så. Istället säger han att försäljningen över internet blivit allt viktigare.

– Nära på hälften av volymerna som säljs här sker genom beställningar över internet.

Vi fortsätter vårt samtal medan människor stannar upp utanför på gatan och ögnar det välfyllda skyltfönstret. Nå­gon kommer in, och en fråga rörande Albert Engström ställd till Johan Adolphi som arbetar i antikvariatet letar sig fram till oss där vi sitter i soffan. Vi kommer in på framtiden igen – jag frågar hur han ser på kvaliteten på de böcker som görs idag och om de har någon plats i antikvariaten framöver. Reijo verkar bekymrad över just detta, då produktionskvaliteten på dagens böcker generellt är sämre. Limhäftade volymer, pocketformat och bästsäljare som slits ut efter två genomläsningar är inte gjorda för en plats i antikvariatets lugna vrå. Tidigare kunde titlar gå upp till tio varv i antikvariaten innan de kasserades, men det går inte med de moderna böckerna.

Ett av skälen är att bokbranschen är en av de allra hårdast drivna marknaderna som finns, säger Reijo, en industrialiserad marknad där reklamen talar om för kunden just vad det är som kunden ska läsa. Jag nickar igenkännande till hans resonemang och tänker på de gamla Frankfurttyskarna Adorno och Horkheimer och deras teorier om kulturindustrin. Kunden luras att tro att den senaste bästsäljaren är just den hon väntat på och att alla bara måste läsa den.

– En kommersiell lögn, konstaterar Reijo.

Men det finns hopp. Flera mindre förlag har gått tillbaka till att trådbinda sina böcker och trots att det fortfarande rör sig om papperspärmar så är det i alla fall något som är gjort för att hålla.

Innan vi skiljs åt så kommer vi in på jubileet. Reijo berättar att det var lyckat – kostsamt men lyckat – men det var ju ändå tjugo år som antikvariatet fyllde. Själv bevittnade jag endast den första kvällen men Reijo berättar att det var välbesökt under alla tre – första kvällen drog mest och det på grund av Marcus Birro, säger han. Men de andra dagarna var minst lika lyckade om än skilda från varandra i fråga om form. Dag två hade bland annat poesigruppen Daisy som framträdde tillsammans med en kontrabasist och dag tre gick mer i humorns tecken. På det hela så har det ändå gett mersmak med specialkvällar, säger han. I början av nittiotalet startades "Antikvariatets vänner" som stödjer Reijos verksamhet och då som tack får tio procents rabatt på de köp som de gör.

– Tanken finns att ha fler evenemang i samma stil som jubileet, men då måste det bli kontinuitet i det hela, säger Reijo, kanske en gång i månaden eller så.

Vårt samtal avslutas och Reijo återgår till arbetet medan jag ser över vad som finns i hyllorna. Jag hittar snart en titel, och i kassan löser jag även ett medlemskap i "Antikvariatets vänner", något som kanske gör mig jävig, men det struntar jag i. En verksamhet som den som Reijo Rantanen driver behöver allt det stöd den kan få och jag vill gärna vara med och hjälpa till att hålla detta reservat öppet.

Henrik Palm