Fågeldans på klubb Pingvin i Umeå

pinguinoFågeldans på klubb Pingvin i Umeå

Min första tanke när jag kom in på klubb Pingvin var "oj hur ska det här gå". Uppslutningen är redan vid halv elva helt ok, men dansgolvet är helt tomt. I DJ-båset står en bedrövad Mats Mossing (Cat burglar) och mixar techiga diskodiamanter för en oförstående publik som inte ens visar tecken på att vilja sittdansa.

När besökarna fått några glas innanför rocken och Mats har lagt finsmakar-nu-diskon åt sidan så ändrar sig situationen radikalt. När skivnålen leverar snabbare, råare och rockigare trummor kombinerat med malande elektroniska fuzzboxdistad hulliganhouse så blir dansgolvet snart fullt av festglada "Umekids".

En halvtimme senare äntrar Royal Downfall scenen. Om jag inte hade lyssnat in några låtar med dem innan konserten så skulle jag vara måttligt peppad, då dom hade presenterats på Pingvins hemsida som electropunkiga. Vilket idag känns lika nytt och spännande som eurodisko. Tack och lov är inte så fallet. Royal downfall spelar i själva verket punkig precisions pop. Bandet är koncentrerat, tight och seriöst, vilket kanske också tyvärr bidrar till mindre rörelse och mimik på scenen. Mest imponerande och njutningsfull är bandets trummis, som med sina tomtrumme-fills smeker kroppen likt en ömsint vibrator. På en del användes synthar och trummaskiner på ett sätt som gav musiken en vibe som påminde om bättre sortens JC-pop. Mer Firefox AK än The Sounds med andra ord. Trots en nitisk glappkontakt så levererade Royal Downfall en kul och proffsig konsert.

pingkKvällens andra band I Love You Baby består av två crustiga elektriska musiker(bas och gitar) samt en sångerska som trots sina högklackade damskor lyckas röjja, studsa och dansa på scenen obehindrat och utan att stuka fötterna en enda gång. Imponerande. Bandet beskrevs av klubb pingvin som en blandning av orginalitet, kraftwerk och the knife. Inget av dessa tre element stämmer in på I love you baby, utan verkar mest vara en beskrivning menad att få maximalt antal sökträffar på internet. Det gör inte så mycket, då det redan finns en senor coconut. I Love You Baby är snarare den "spelande länken" mellan Tatu, 90talsbody i stil med Frontline Asembly och finsk ompa. Vilket man kan säga om många band som idag sorteras som synth/electro-pop. Basisten och Gittaristen maler fram raka entoniga 16-dels arpegios som imiterar hur dessa melodier tidigare programerades eller spelades på synthar. Att spela dessa transponerade arpegion på stränginstrument kräver betydligt mer av en musiker än att framföra dem på de synhtar som brukar användas till detta. Att se strängmusiker framföra dem är också mer roande och är ett plus för bandet, även om det inte är helt unikt. Backtracket består av ompaliknande sequensade oktavbasgångar och saftiga hårt komprimerade digitala trummor.

Dansgolvet får en rivstart när bandet börjar sitt gig med att explodera, men när samma funktionella men fantasilösa explosioner upprepas flera gånger på rak så slutar fyrverkeriet att vara lika medryckande, trots att gitarristen har matat sina riff så nitiskt att hans gitarr vid det här laget är nedsprutad med nagelbandsblod.

Som bäst blir bandet när de mot slutet av konserten släpper alla försök att platsa in i de svenska 2000talets periferi för att istället spela något som låter som en fusion mellan eurobeat/happy hardcore(tänk euro-disco på 45 varv) och Motorhead. I love you bjuder på en väldigt osvensk pico-pico explosion som jag tidigare trodde att bara japaner och holländare var kapabla till. Men nu vet jag bättre.

Trots I love you baby's scennärvo och Royal Downfalls känsla för musik så går ändå kvällens eloge till en ofta förbisedd del i bevakningarna av klubblivet i Umeå, kvällens DJ. DJ Matts är med ett halvår i DJ båset en av de friskare vindarna bland nykomlingarna i Umeås DJ-scen. Istället för att klona framgångsrika klubbar som popklubben Community eller houseklubben Red Sledge så har han hittat en egen plats i vakumet därimellan. Detta skulle aldrig funka i mer segregerade städer. Men i Umeå så skapar Matts skivback ett dansgolv där indykids och houseskallar kan släppa loss tillsammans. Oavsett om man kommer från en pop eller dans bakgrund så har hans val av musik både något fräscht en igenkänninsgfaktor som skapar trygghet tillfredställer ens redan existerande kulturbehov.

Klubb pingvin är en kul och lättgänglig smältdelgel där elektronisk dansmusik och elektrisk pop blandas och förvandlas. Eller som en besökerska skrev i mitt block när ett daft punk cressendo från Crystal Caravans små (men flitiga) repahögtalare omöjliggjorde all verbal kommunikation ute på dansgolvet.

"Det finns inga neon-stavar!!! Fast det är nice!!!"

Erik Emanuelsson

Vidare läsning
http://www.klubbpingvin.se/