Unga och framgångsrika på Littfest

jonashk

Jonas Hassen Khemiri Foto: Frida Skoglund.

Unga och framgångsrika på Littfest

Littfest i Umeå, 2-3 februari, 2007. Unga framgångsrika författare samtalade om skrivande, språk och makt under litteraturfestens andra dag.

Jonas Hassen Khemiri, som blev nominerad till Augustpriset förra året, drog en stor publik till Konsertsalen, där han berättade om de missförstånd han blev utsatt för vid utgivningen av sin debutbok Ett öga rött 2003. Många var de kritiker som tog författaren på orden, och klassade hans experimentella drift med språket och identiteten, hos bokens unge huvudperson Halim, som ett exempel på den "nysvenska" unga generationens exotiskt charmiga felskrivningar. Något som författaren själv uppfattade som ganska komiskt, med tanke på att både han själv och bokens huvudperson är födda i Sverige. Men samtidigt tragiskt, att så många kritiker fortfarande läser in sina egna fördomar i böcker skrivna av någon med ett utländskklingande namn.

- Vem är svensk, om det inte räcker med att vara född i Sverige?, frågade han retoriskt.

I hans senaste roman Montecore, som gavs ut i fjol, blir det ännu tydligare vilken språklig experimentlusta som driver författaren. På ytan är det en berättelse om en son som söker sanningen om sin försvunne far, men det är också ett försök att konstruera ett nytt språk, och samtidigt att ifrågasätta författarens rätt att göra anspråk på att vara sanningsförmedlare, en maktposition eftersom ordet bär makt.

Jonas Hassen Khemiri bjöd också publiken på en filmsnutt ur sin pjäs Invasion, som gick upp på Stockholms Stadsteater förra året. Även här handlar det om språkets makt, eller makten över språket, som tydliggörs i en scen där en persisk man får sina ord förvanskade av en kvinnlig tolk, som vill få honom att framstå som klichén av en muslimsk terrorist. Khemiri berättade om publikens reaktioner på pjäsen, som aktualiserade frågan om vad man egentligen får skämta om.

På slutet bjöds publiken att ställa frågor till författaren, och på frågan om han blivit mer förstådd av kritikerna efter debatten om debutboken, svarade han att även om Montecore, (där han för övrigt hycklar vissa recensenter som gav honom usel kritik av Ett öga rött) inte alltid fått positiv kritik, så har den åtminstone blivit läst på ett mindre fördomsfullt och mindre biografiskt sätt.

Insiktsfullt och självdistanserat om skrivandets villkor

Unga svenska kvinnliga debutanter var temat för de två sista författarträffarna på lördagseftermiddagen. Först ut var Martina Lowden, som med stor inlevelse och ordglädje läste ur sin prosalyriska debutroman Allt. Ida Linde hade dessförinnan läst ur sin uppmärksammade diktsvit Maskinflickans testamente.

Som avslutning samtalade de båda med moderatorn Carl-Axel Gyllenram kring skrivarprocessens villkor och om likheterna och skillnaderna mellan Lowdens och Lindes sätt att skriva. Martina Lowden har skrivit en roman på över sex hundra sidor, medan Ida Lindes diktsamling stannar vid strax över fyrtio. Båda författarna såg renodlandet av texterna - att ständigt läsa om, omarbeta och ta fram det viktigaste i dem - som något centralt för skrivandet, men "vi kan ju konstatera att Ida har lyckats bättre med det", sade Martina Lowden skämtsamt.   

Hon värjde sig delvis mot att hennes bok lanserats som "roman" av förläggarna, och sade att hon inte hade velat skriva "en sån där liten duktig bok", alldeles nedstruken och alltför renodlad.

- Jag ville skriva en bok som var allt på en gång: roman, sagobok, poesi..., förklarade hon.

Höga förväntningar och nedvärderande syn på debutanter

Och det verkar onekligen som om denna säregna blandning har gått hem. Kulturetablissemanget gick snabbt ut och utnämnde Martina Lowden till representant för den nya generationens författare, som lever på att det är "inne med högkultur" just nu. Något som Lowden såg som absurt, med tanke på att hon ägnat största delen av sitt liv åt att läsa och skriva, bara för att få se sitt författarskap reducerat till en ytlig pose och en "modegrej".

Även Ida Linde har upplevt baksidorna med att bli känd som ung, lovande debutant. Hon tyckte att det innebar en stor press att plötsligt "bli någon" i kulturvärlden, att man får en massa förväntningar på sig att redan vara "klar" och färdigformulerad som författare.

Ett annat problem som särskilt unga, kvinnliga författare ofta stöter på är att bli läst som om texterna var en direkt spegling av deras privatperson. Ida Linde berättade om hur fel det kändes när hon blev inbjuden till ett sportprogram i tv för att sitta och kommentera allsvenskan, bara för att hon använder sig av fotbollsmetaforer i sin diktning.

- Men mest handlar den ju om döden, kommenterade hon lakoniskt.

Att hitta nya ord för banala uttryck

Både Martina Lowden och Ida Linde strävar hela tiden efter att hitta nya sätt att uttrycka stora känslor och upplevelser när de vanliga orden inte räcker till. Det finns så många klyschor som är svåra att komma ifrån när det gäller att beskriva det mest "banala", som kärlek, besvikelse, sorg och rädsla, menade Martina Lowden. Hon konstaterade självironiskt att hennes sätt att närma sig dessa är bokmalens, den som nitiskt slår upp definitionen av "kärlek" i ordboken för att hitta det "rätta" sättet att säga det på. Att vrida och vända på orden tills man kommer fram till något som ligger så nära som möjligt det man vill förmedla.

Ida Linde berättade att för henne har språket fungerat som en tröst snarare än en brist. Hon menade att hon är en associativ författare, om än en väldigt långsam sådan. Det tog henne således ungefär lika lång tid att skriva sin till omfånget relativt tunna diktsamling som det tog Martina Lowden att skriva sin tegelsten till roman.

Varje författare en individ

Seminariets (något felformulerade) titel ställde frågan: "Att skriva 600 sidor eller 30 - vad är det som avgör?" och även om frågan kan tyckas omöjlig att besvara på ett enkelt sätt var den en bra utgångspunkt för samtalet.

Den enda slutsats man kan dra av det är väl att varje författare har sitt alldeles unika sätt att hantera skrivandet på, sina egna litterära ideal och referenser, och att det knappast är en slump huruvida en boks längd stannar vid fyrtiotvå eller sexhundratjugoåtta sidor. Form och innehåll hör som bekant ihop, precis som kroppen och själen hos varje människa. Med det inte sagt att en författare inte kan välja att lämna sin invanda bana och experimentera med nya former. Att skriva är ju trots inte någon rent impulsstyrd, biologiskt förutbestämd handling, även om det finns de som fortfarande verkar tro det när det gäller unga, debuterande kvinnliga författare.  

Martina Lowdens och Ida Lindes insiktsfulla och distanserade inställning till språket, den litterära världen och till sitt eget författarskap är motbevis som borde få varje fördomsfull kritiker att äta upp sin penna.

Frida Skoglund